Oviss framtid i älgskogen
  • Vildmarkshörnan

Oviss framtid i älgskogen

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-03-23 08:25

Vargar, skogsbolag, EU och en ny generation jägare...

Vid det här laget är du antagligen mätt på rökt fläsk och lägereldsgrillad falukorv. Kan hända har du en grankvist i jaktmössan också, som minne av att du fällt en av de ungefär 100 000 älgar som vi i Sverige fäller varje år.
Det är en fullkomligt häpnadsväckande siffra sett ur ett internationellt perspektiv.
Ingenstans i hela världen kan man visa upp sådana avskjutningssiffror på en så liten areal. Och det märks så klart i det faktum att älgen är landets nationalsymbol.
Älgen är för Sverige vad kängurun är för Australien, eller vad lejonet och giraffen är för Afrika.
Och att det är så beror framför allt på fyra saker: Nämligen skogsbruk, frånvaron av varg, utvecklad jaktlagstiftning och en ansvarstagande jägarkår. Om betydelsen kommer i den ordningen ska vi låta vara osagt, men en sak är helt klar: På samtliga områden sker just nu stora förändringar:

Redan när skogsbruket för omkring 30 år sedan revolutionerades av de nya skördarmaskinerna skedde en dramatisk förändring. En av älgens absoluta favoriter på menyn, toppar från äldre tallar, förvandlades till klena massavedspinnar och en oätlig rishög som hamnade i körvägarna. Många menar numera att just den förändringen ligger bakom de dramatiskt ökande älgskadorna omkring 1970 och att det vore mer rättvisande att tala om en skadeexplosion snarare än en älgexplosion. Fenomenet bekräftas av att skadorna fortsatte att vara anmärkningsvärda trots att älgstammen på några år sköts ned dramatiskt.

Nu sker emellertid en omsvängning, allt eftersom skogsindustrin får svårare och svårare att motivera sin nidbild av älgen. Det är inte lätt att föra en trovärdig kampanj mot älgar och skogsskador när man samtidigt sänker priserna på skogsråvaran, vilket man ju gjort i ett par-tre decennier – samtidigt som jaktvärdet hela tiden stiger.

Vargstammen växer. Den har i dag en helt försumbar inverkan på älgstammen – nationellt sett – samtidigt som den har en helt dominerande verkan lokalt. Även med 500 vargar i landet ligger predationen inte på mer än ungefär fem procent av avskjutningen. Men... hur många vargar ska det bli? Och vem ska tvingas leva med vargflockarna. Var ska gränserna dras egentligen? Om detta tvistar såväl de lärde som vi andra.
Historiskt kan vi vara ganska säkra på att om vi haft en naturlig ”självreglerande” vargstam så skulle älgtätheten i Sverige aldrig ha blivit högre än 2-3 älgar per tusen hektar i vinterstam. Det är vad man kan utläsa av forskning i bland annat Kanada. Det fanns områden i Sverige omkring 1980 som hade tio gånger så hög älgstam.

Jaktlagstiftningen var på sin tid viktig för att utveckla den älgstam vi fick under senare hälften av 1900-talet. Däremot är det inte helt klart hur den i dag påverkar älgstammen. Det är lite för tidigt att säga hur till exempel viltvårdsområden i realiteten kommer att påverka älgstammen. Eller snarare: vilka som kommer att ta makten inom viltvårdsområdena.
Själva principen med viltvårdsområden är otvivelaktigt sund: nämligen att man lokalt ska bestämma avskjutning och hur stor älgstammen ska vara.
Samtidigt är det lika otvetydigt att man på skogsbolagsmarker alltid bestämmer att älgstammen är på tok för stor och att den alltid ska skjutas ned.

Som sagt: Vi får väl se hur det hela utvecklar sig på det nationella planet.
En sak är emellertid entydig. Jakt- och viltvårdslagstiftningen har generellt (inte bara när det gäller älg) fått konkurrens från andra lagstiftningar, till exempel miljölagar som förbjuder bly med mera.
Jaktlagstiftningen har också generellt förändrats för att tillgodose andra intressen än jakt, till exempel när det gäller rovdjur och jakttider.

Och så har vi det där med EU:s lagstiftning... Suck!
Även här kan man fråga sig var gränser ska dras och hur olika intressen ska balanseras. Är det så att de förändrade jaktlagarna i Sverige speglar de nya tiderna och den förändrade synen på jakt, vilt, miljö och skog (och någon sorts centraleuropeisk syn på jakt). Då kan man samtidigt fråga sig var någonstans det ständigt ökande jaktliga värdet återspeglas i lagstiftningen.
Det värdet diskuteras i dag ganska ensidigt av jägare och markägare. Och den situationen är så klart inte ”långsiktigt hållbar” – för att använda ett politiskt modeuttryck.

Slutligen är jägarkåren stadd under kraftig förändring.
Den nya generationens jägare har ett annat förhållningssätt än sina förfäder. Det handlar inte längre om i första hand kött, utan i allt högre grad om upplevelse och rekreation. Köttet är ofta en delikat biprodukt – dock ej försumbar med tanke på att det faktiskt produceras omkring 10 000 ton älgkött varje år.
Den nya generationen jägare är välutbildad, vältränad och mycket seriöst inställd till exempelvis säkerhetsfrågor och etiska frågor. Att följa en viss avskjutningsmodell är självklart. Det sätts en ära i att följa jaktlagets gemensamma regler och att avhålla sig från skott. Det är ju trots allt inte längre frågan om att mätta svältande magar.

Men samtidigt saknar många av de nya jägarna den naturliga uppväxten nära jakten och jaktmarkerna. De nya jägarna är beredda att betala för jakten, precis som för alla andra fritidssysselsättningar.
För många är jakten en återvändarvecka, då man åker hem till sin uppväxtort och träffar familj och vänner.
Jakten tillhör inte längre vardagen, utom för de som verkligen bor ute på landsbygden – och de blir bara färre.
Men det gör inte jakten mindre viktig.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons Swedteam juli okt 17
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsNettojakt höst 17
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB