Samma gamla svammel inför älgjakten
  • Vildmarkshörnan

Samma gamla svammel inför älgjakten

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-09-25 10:25

Ett säkert tecken på att älgjakten stundar är de årliga artiklarna om älgskadorna, villigt förmedlade av TT och därmed hela svenska dagspressen.
Artiklarna är i stort identiska år från år och brukar dyka upp i spalterna ungefär samtidigt som kanadagässen flockar sig.
Min senaste observation gjordes i min egen lokaltidning. Artikeln byggde på en intervju med skogsbolaget SCA som beskrev älgskador och hur många miljarder de kostar de svenska sågverken årligen.
Samma årstid, samma innehåll, samma rubriker – och samma gamla svammel.
Skogsbolagens strategi är uppenbar. Att gå ut till pressen med en larmrapport om älgskadorna är en lika självklar och regelbunden arbetsuppgift som att planera den årliga vinteravverkningen.
Reportrarna kan inte göra annat än att godtroget svälja sifferexercisen, trots att den per definition är osaklig.
För egentligen vet varken SCA eller någon annan vad älgskadorna kostar.
Egentligen bygger alla beräkningar på mer eller mindre fantasifulla antaganden om såväl vad skador är och om hur marknaden ser ut om 50 eller 100 år.
Och egentligen vet man inte hur man ska räkna, för erfarenheten visar hela tiden att verkligheten är betydligt svårare att förutse än vad matematiska modeller och inventeringsmetoder låter påskina.
Sanningen är att man kan räkna sig fram till vilken slutsats som helst. Allt beror på vad man vill – och vad man jämför med.
Men av någon anledning är det bara skogsbolagens matematik som anses trovärdig. I vart fall är den tillräckligt svår för att TT inte ska kunna ifrågasätta den.
Det har helt enkelt lagts ned oändligt mycket möda på att beräkna älgskador.
Ingen har i samma utsträckning beräknat vad älgen betyder för jaktindustrin, rekreation, turism – eller för andra angelägna samhällsfrågor, som exempelvis rovdjurspolitiken.
Alternativen inom skogsbruket är som vanligt helt ointressanta. Hur man räknar och hur man odlar och avverkar på ett älgvänligt sätt är inte lönt att ens fundera på.
Skogsindustrins lösning är därför som alltid lika enkel och fantasilös:
”Skjut mer älg!”
Längre än så sträcker sig inte skogsindustrins ansvar – varken när det gäller glesbygden, rovdjurspolitiken, besöksnäringen eller upplevelseindustrin. Det finns bara svart och vitt, inga kompromisser. Och finns det minsta risk – om än teoretisk – att en aktieägare skulle förlora en krona i avkastning:
”Skjut mer älg!”
Än så länge finns ingen motpart som är kompetent att ifrågasätta skogsindustrin och skogsstyrelsens självbelåtna framtidssyn. (Som ju egentligen saknar allt stöd om man ser till skogspriser och förändringarna på marknaden.)
Därmed fortsätter skogsdirektörernas rop att skalla:
”Skjut mer älg!”
Andra traditionella artiklar denna årstid är insändare som vänder sig mot både jakt och jägare. I regel dyker de upp mitt under själva älgjakten. Då ska några hundra tusen människor ut på pass samtidigt och då märks verkligen jakten, inte minst för att det står bilar längs skogsvägarna.
Ett vanligt argument är att ”även vi andra” vill kunna vara i skogen.
Insändarskribenten brukar då syfta till exempel på svampplockare, bärplockare eller naturälskare i största allmänhet. Dessa skulle alltså – enligt teorin – bli utskuffade från moder naturs famn.
Mot bakgrund av allemansrätten är det ett ganska allvarligt – om än svepande – påstående. Och för att redogöra för min egen åsikt måste jag först berätta lite om mig själv:
Jag löptränar varannan dag minst fem kilometer i skogen. Från 21 augusti fram till och med januari tillbringar jag mellan två och åtta timmar varannan dag åt antingen jakt eller hundträning.
Förutom detta hugger jag från september till april ungefär 50 timmar i månaden.
Jag tillbringar alltså mer tid än de flesta i skogen och bor i Gästrikland – som ju inte kan påstås vara särskilt glest befolkat.
Hittills denna säsong har jag mött andra människor i skogen en gång.
Det var en grupp bärplockare från Asien som hamnat på galen plats helt fel tid, varpå jag återvände efter löpturen och visade dem vägen till bättre bärmarker någon mil därifrån.
Ser jag tillbaka ett tiotal år så brukar jag möta andra människor (än jägare och skogsarbetare) i skogen i snitt ett par, tre gånger om året. Det sker aldrig längre bort än 200 meter från bilväg och i hälften av fallen är det crossåkare – som ändå knappt lägger märke till mig.
Hur många människor som utan min vetskap ändå går där under bärsäsongen kan man bara spekulera i.
Däremot vet jag med säkerhet att inga andra än jägare och skogsarbetare finns i dessa skogar under snöperioden – alltså under en viktig del av jaktsäsongen.
Jag är varm anhängare av allemansrätten och anser att skogen är till för alla. Frågan är emellertid var alla är? Särskilt alla ni som brukar skriva insändare och klaga på att sådana som jag är där. Men den dag jag äntligen hittar er där ni borde vara, så är jag övertygad om att vi kan komma överens om var vi ska vara.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster