Skogsägarens längtan efter ett barkgnag
  • Elmia Game Fair

Skogsägarens längtan efter ett barkgnag

Genom kikarsiktetPublicerad: 2008-05-09 09:05

Det här är en härlig årstid. Snön är borta, men knopparna är ännu inte riktigt igång. Det tyngsta arbetet med avverkningar och gallringar är över. Det är dags att spankulera omkring i ungskogarna och planera vårens och sommarens röjningar.

Dan Törnström

Det här är en bra tid eftersom man kan bedöma återväxten trots täta snår. Inga löv skymmer sikten och de gröna barrplantorna syns bra mot det gulbruna underlaget.
Fast ändå infinner sig ett visst svårmod där jag går i mina ungskogsbestånd.
Jag ser nämligen ingen viltbetning alls.
Jag tar bilen och åker till ett nytt ungskogsområde på 4-5 hektar som jag lövröjde förra sommaren och hoppas att jag ska hitta åtminstone några avätna tallkvistar.
Det borde vara viltbetat just här. Det är ett välkänt vinterbetesområde och jag var ärligt talat lite orolig för att jag skulle få en grupp älgar parkerade över vintern på en plats.
För då kan det nämligen se illa ut på vårkanten (även om det för den skull inte behöver betyda katastrof).
Jag sparade särskilt många ungtallar just för att hålla älgarna med mat och ändå så småningom kunna gallra fram en fin ungskog – vilket, till skillnad från vad en del andra skogsägare påstår, är fullt möjligt och inte speciellt betungande.
Ingenting. Inte minsta toppbrott, barkgnag eller andra tecken på att det befunnit sig en älg på marken på hela vintern. Inte ens klövtryck i den mjuka mossan – vilket man alltid brukar se när snön drar sig undan. Möjligen kan någon enstaka spillningshög ha skapats i november eller så.
Därefter har det varit tämligen livlöst, förutom någon hare och räv samt passerande lodjur, som sannolikt varit på väg ned mot byns åkrar i jakten på de rådjur som finns kvar – på skogen finns de nämligen inte.
För mig är detta sorgligt, oavsett vad vår statliga älgutrotningsmyndighet Skogsstyrelsen – liksom en del andra som anser sig företräda skogsbruket – anser är bra för oss skogsägare.
Det vet vi nämligen inte själva.
Jisses, tänk om privatskogsbruket skulle lämnas alldeles vind för våg. Då kan det ju bli älg i skogarna igen. Därför har vi sedan snart 30 år översköljts av propaganda om älgens skadeverkningar.
Man kan möjligen se en viss avmattning de senaste åren eftersom myndigheten fick fullt upp med svampar, stormar, barkborrar och snytbaggar.
Ständigt dessa lömska djur som stör skogsbruket, eller kanhända är det helt enkelt verkligheten och osäkerheten som börjar komma ikapp de självsäkra skogstjänstemännen.
Detta i en tid då hela världen börjar fokusera på biobränsle och träråvara och det redan visat sig att den svenska skogsindustrin inte kan betala ens de låga svenska virkespriserna.
Just det! Priserna är fortfarande låga, både i ett internationellt perspektiv och vid en jämförelse med den allmänna prisutvecklingen de senaste decennierna (trots den överväldigande propagandan om motsatsen).
Så utan att inveckla mig i de skogspolitiska och skogsekonomiska detaljerna kan vi alltså förvänta oss fler nedlagda massabruk och kraftigt ökat sug från energisektorn. Det kommer att skaka om det svenska skogsbruket i grunden.
Sammantaget, och ur ett jägarperspektiv, kommer vi att kunna förpassa problemet med älgbetning och – som vissa påstår – för stora älgstammar ut i periferin. Det ”nya” skogsbruket kommer att kunna existera ihop med stora klövviltstammar. Därav mitt – i vissa människors ögon – vanartiga beteende.
För underligt nog fylls mitt eget hjärta av ett icke försumbart mått av glädje när jag ser ett barkgnag på mina tallar. I glädjen med att äga skog ligger också jakten och fisket. Jag tillhör kort och gott den tystlåtna skaran skogsbrukare som ser ”betesskador” på markerna som en tillgång.
I mina ögon representerar betesskadorna ett betydande värde.
Själv bor jag i södra Norrlands skogsland där det är meningen att skogsbruket ska vara intensivast och där stora drakar som Stora Enso, Bergvik Skog, Holmen och SCA tävlar om att bekämpa älg – med Skogsstyrelsens benägna bistånd så klart.
Samtidigt är det här vi ska ha rovdjursstammarna. I fjällområdena finns det samer, som är en politiskt öm tå, och söderut på tok för mycket vägar. Är det någon som undrar varför det blir en konflikt?
Så när jag häromdagen gjorde en av mina återkommande resor från flygplatsen i Nyköping och norrut kunde jag inte göra annat än förundras över hur olika verkligheten är för jägarna (och alla andra) bara på en 25 mil lång sträcka.
I Sörmland är fartkamerorna egentligen överflödiga eftersom man ändå tvingas stanna och tvärnita om vart annat för att inte meja ned framför allt hjortar och rådjur.
I skymningen kan man roa sig med rådjursskådning hela vägen över Uppland.
När man passerar Dalälven kan man trycka till på gasen, för där finns varken fartkameror eller vilt – aningen grovhugget beskrivet.
Jag halverar gärna hastigheten, bara jag kan få ett par älgar till per 1000 hektar…

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma