Skyddsjakt på varg ger beslutsångest
  • Elmia Game Fair

Skyddsjakt på varg ger beslutsångest

Genom kikarsiktetPublicerad: 2010-11-22 10:48

Rabaldret kring skyddsjakterna i Gävleborg blev ett praktexempel på osäkerheten hos de nya beslutsfattarna på länsstyrelserna. Även djurskyddslobbyn visade sitt rätta ansikte i form av ren sabotageverksamhet. Och man frågar sig: Ska det vara så svårt att skyddsjaga problemvargar – när det rimligen är just dessa vargar som borde jagas.

I Edsbyn hade man bekymmer med vargar (Homnareviret) som tog hundar och strök omkring nära sporthallen.
När länsstyrelsen meddelade skyddsjaktsbeslut var det så omgärdat av byråkrati att den utsedda jaktledaren ställde in jakten.
Efter överläggningar kom nya besked. En del av byråkratin slopades och jaktledaren tog sig an uppgiften – om än fortfarande kringskuren av begränsningar, vars nytta och funktion är synnerligen oklara.

Ska vara svår jakt?
Länsstyrelsens inställning tycktes alltså i detta fall vara att en varg lämpligen bör dödas, men att det helst ska vara svårt.
Det är samma retorik som förekom i den hätska debatten mot vargjakten i vintras. Det fanns förvisso ett demokratiskt beslut att ta 27 vargar av daga – men då skulle det åtminstone ske med så små resurser och få människor som möjligt.
Så tycker naturligtvis inte länsstyrelsens tjänstemän i Gävle. Förvisso begicks en rad klantigheter under oktober, men det mest framträdande är ändå bilden av beslutsångest och rädsla.
Det visade också skyddsjakts­ärendet i Åmot, som avslogs kort efter Homnabeslutet.

Stoiskt krystande
I det fallet gjorde länsstyrelsen det enkelt för sig. Efter några veckors stoiskt krystande meddelades att de som sökt tillstånd för skyddsjakt (två älgskötselområden) inte är behöriga att söka.
Själva sakfrågan – att en varg i Åmot ränner runt i byn, äter katter och dödar en och annan hund – diskuterades alltså inte.
Kvar fanns en massa människor som fortfarande har ett problem och som trodde att det var en utmärkt idé att låta älgskötselområdet sköta formalian.

”Hoppsan, ett fel”
Länsstyrelsen hade utan tvekan kunnat välja en annan väg. Man hade omedelbart kunnat fatta ett både problemfokuserat, serviceinriktat och inte minst respektfullt beslut: Nämligen att säga till de sökande:
– Hoppsan, det verkar vara ett formellt fel i ansökan. Men om ni gör så här istället så ska vi behandla sakfrågan.
Istället blev alltså länsstyrelsens bedömningar följande: I augusti accepteras och behandlas (förvisso med avslag) en skydds­jaktsansökan på Åmotsvargen från en privatperson i Gävle, sex mil bort, vars katter brukar vara utlånade till Åmot.

Formella skäl
I oktober avvisas på formella grunder en ansökan om skydds­jakt från två älgskötselområden i Åmotsområdet – där en stor del av Åmots befolkning (de flesta sannolikt formellt sakägare) ingår som medlemmar.
Juridiskt korrekt? Det är möjligt.
Förtroendeingivande? Knappast.
Fegt? Definitivt.
Den här farsen hade kunnat undvikas. Inte med andra lagar, utan med en annan inställning: att försöka hjälpa Åmotsborna i en svår situation.
Det är givetvis myndighetens förbaskade plikt att vägleda sina medborgare i den juridiska djungeln.

Mörkare bakgrund
Emellertid finns det en mörkare och allvarligare bakgrund.
Direkt efter Homna-beslutet iscensatte vargförespråkare och djurskyddsorganisationer en massanmälan till Justitieombudsmannen.
En aning komiskt efterföljdes det av krav på att djurskyddet ska ha platser i viltförvaltningsdelegationerna. Kanhända tyckte de att de förtjänat detta efter sina sabotageförsök mot rovdjursförvaltningen och länsstyrelsens arbete.
Det allvarliga är emellertid att det är på dessa premisser svensk rovdjursförvaltning bedrivs i dag. Vid varje vargbeslut står en lynch­mobb redo att skrida till verket.

Skapar oerhört tryck
Det är naturligtvis svårt att inte påverkas. Att handskas med tiotals JO-anmälningar och liknande – direkt subversiva – utspel så fort ett rutinärende ska avgöras skapar ett oerhört tryck på länsstyrelsens tjänstemän.
Man kan undra vad djurskyddarna tror sig vinna?
Skyddsjakter är nämligen bra, både för vargpolitiken och människorna.
Då inriktas avskjutningen på vargar med oönskat beteende och det hjälper människor med problem. Optimalt vore att fälla alla vargar i Sverige ned till den eftersträvade gränsen på 210 individer just med skyddsjakt.
Det, om något, vore probleminriktat, serviceinriktat och respektfullt. Det skulle också skapa acceptans.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma