Smygjakten på rådjur får snopet slut
  • Elmia Game Fair

Smygjakten på rådjur får snopet slut

Genom kikarsiktetPublicerad: 2011-02-07 15:03

Det är nästan i desperation jag till slut tar på mig jaktkläderna och rensar bort bråten framför vapenskåpet. Där ligger en skrotad styrservo (bytt i 15 graders kyla, jag huttrar till), ett par kryckor från sonens skateboardolycka (visst fanken, de ska lämnas tillbaka!), lådan med utrustning från Gotlandsjakten och kläder som saknats i månader.

Jag letar nämligen efter ett vapen som jag inte rört på minst ett år. Det är min ”finskjutare” – en kär gammal 6,5:a som kan plocka kapsyler på 150 meter.
Det är den jag har vid gåsjakt, pürschjakt, lockjakt på räv och annat som kräver lite finess – alltså sådant som mina två älghundar övertalat mig att sluta med.
Men nu har jag inget val.
Älgsäsongen har snöat in. Och jag vill jaga. Dags alltså att friska upp den gamla hederliga gå-och-spåra-rådjursjakten.
Jo, det är precis vad man gör. Vissa säger nog smygjakt, men i huvudsak handlar det bara om att gå, sedan gå lite till – i timmar. Det är inte helt lätt i 60 centimeter snö och garanterat varmt och skönt, oavsett utetemperaturen.

”Finskjutaren” behövs
Förr eller senare dyker ett läge upp, där djuren står och tittar efter förföljaren – ibland förvånansvärt nära, men ofta på dryga skjutavstånd. Det är därför jag vill ha min trogna finskjutare.
Något som skulle visa sig förödande.
Så här långt (några veckor före jul) kan jag konstatera att rådjuren klarar sig utmärkt, trots både snön och kylan.
Det är fortfarande lätt för djuren att sparka undan snön från bärriset, speciellt under träden.
Jag pulsar bland gamla rådjursspår, väljer ett skoterspår ett stycke för att spara krafterna, spejar efter dagsfärska händelser i snön, ser hur en räv som jagat sork och noterar att en ensam älg passerat genom skogen...
Det fina är att man får en överblick av markerna. Snön är som en åtelkamera – man ser skogens liv och djurens vanor flera veckor tillbaka.
Ungefär samtidigt som jag ser de färska spåren noterar jag i ögonvrån några rådjur guppa iväg över snön 100 meter bort. Jag hinner så klart ingenting – men nu är det plötsligt jakt.

Ofta en kort rusning
Ofta gör rådjuren bara en liten rusning på några hundra meter, för att sedan stanna och se om de är förföljda.
Sakta smyger jag i skydd av lägre vegetation och spejar slutligen över ett hygge.
100 meter bort finns en tät ungskogskant. Ingenting. Jag kollar med kikarsiktet längs kanten, fortfarande inget, varpå jag reser mig och följer spåren.
Tio meter in i den täta ungskogen visar snön att de stått och tittat på mig, men jag kunde inte se dem – som vanligt alltså.
Jag fortsätter framåt försiktigt och når den andra änden av ungskogen. Nu ser däremot jag rådjuren, men de ser inte mig.
Avståndet är minst 150 meter och jag studerar i kikarsiktet hur de då och då kastar en blick bakåt, åt mitt håll, men ändå lugnt går och betar samtidigt.
Jag bör halvera avståndet och kan röra mig nästan helt tyst i snön – förutsatt att jag inte kliver in i rishögar.
Det går sakta eftersom jag måste känna med fötterna hela tiden. I skydd av dungar med undervegetation kommer jag närmare.

Jag anar rådjuren
Slutligen känns det alldeles för nära. Var är de?
Jag anar dem – och de anar säkert mig.
En halv minut går, när de plötsligt studsar ut framför mig, get och två killingar, 80 meter bort. De ska upp i skogen till vänster bland glesa björkar.
Jag faller framåt och lägger mig raklång i snön och tar stöd.
Djuren stannar bakom en dunge. Jag ligger i säkert tre-fyra minuter och ser deras huvuden och delar av kropparna, medan de oroligt analyserar läget.

Perfekt skottläge
Det är ett perfekt tag. De har kurs över en finfin skjutgata. Jag tänker ta den sista killingen. Teorin stämmer, djuren börjar gå, först geten, sedan en killing, sedan den andra – pang!
Fast det låter konstigt. Så låter inte en träff på ett djur.
Ändå känner jag mig helt säker och kan inte tro mina ögon när det inte finns ett hårstrå på den kritvita snön. Det gick ju inte att bomma – inte med det stödet och avståndet.
Jag spårar en kilometer efter tre uppenbart friska djur och tar mig till bilen, utan att fatta någonting!
Jag hugger fast en dagstidning i ett träd med en skruvmejsel, backar 70 meter och skjuter. Bom! Jag lägger tidningen mot en stubbe 30 meter bort, skjuter igen. Bom!
Fast nu ser jag kulans nedslag i snön – en decimeter vid sidan.

Monterar av kikaren
Fullständigt obegripligt. Inga märken på vapnet, allt sitter fast. Inga konstigheter över huvud taget. Hemma tvingas jag montera om kikaren för att få den att sitta rätt (att bara justera inställningsskruvarna räckte inte på långa vägar).
Först på kvällen – efter timmar av grubblerier – börjar jag dra mig till minnes: Höll jag inte på och flyttade runt kikarsiktena på olika vapen förra hösten..?
Kan jag ha varit så fullständigt otroligt klantig att jag glömt att skjuta in vapnet?
Det är den enda förklaringen jag kommer på.
Det tragikomiska är att jag kvällen före mitt bomskott jobbat med en studiehandledning för jägarexamen, där jag omsorgsfullt påpekat vikten av att skjuta in sitt vapen...
Man lever uppenbarligen inte alltid som man lär.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma