”Därför tvingades jag sälja jakthunden”

Håkan Spuhr skaffade en blandning av tysk jaktterrier och vorsteh. Men när han köpte ytterligare en hund från den andra kullen med jaktterrier-vorsteh började problemen.
Det gick inte att ha två hundar av flera orsaker men vilken av hundarna skulle bort? Här berättar han om misstagen och hur en av
hundarna fick ett bättre liv hos en ny ägare.

För fyra år sedan berättade en kompis nästan tårögt att hans vorstehhane hade satt på tyska jaktterriertiken. Han var lätt förtvivlad.

Själv hade jag gått och varit sugen på en hund i ett antal år och inte bestämt mig vad jag ville ha.

– Vad kul! En sån vill jag ha, sade jag.

Eftersom jag själv är envis och tidvis har lite jävlar anamma så har jag alltid gillat jaktlusten och envisheten i tysken. Att vorsteh kom med i bilden var bara positivt eftersom det gjorde att det plötsligt såg ut som en hund.

Tiden gick och kullen kom fram.

Oerfarna

Min sambo och jag har inte haft hundar tidigare. Vi visste inte vilka egenskaper hos de unga valparna vi skulle gå på när vi gjorde vårt val. Men en av dem klättrade hela tiden över staketet och gick alltid och la sig för sig själv. Så vi valde honom.

Vi gav honom namnet Tyr. Vi gillar båda fornnordiska namn och vågade inte ge honom namnet Ull, som är den nordiska jaktguden. Tänk om han skulle komma att misslyckas som jakthund. Vilka pikar man skulle kunna få då. Så vi gav honom istället namnet Tyr, som är den nordiska stridsguden.

Senare under hösten, som liten valp, var han med på en jakt. Tyr skulle få lukta på lite vilt, var tanken.

Oturligt nog blev han den dagen anfallen (inne i vår bil!) av jaktledarens tyska jaktterrierhane, som gick synnerligen hårt åt honom. Detta ledde senare till att Tyr är extremt hanilsken och vi har fått jobba mycket med de problemen.

Disciplinkurs

Vi gick kurs hos Jeppe Stridh i Björnstorp och fick lite bättre kontroll över hunden. Disciplinen blev så pass bra att jag utan problem kunde gå fot okopplad med honom bredvid en provocerande hanne utan att Tyr gick till anfall.

Jaktmässigt är Tyr kanon, med mycket stort jaktintresse, kraft och envishet.

Han finns alltid med vid återsamlingar efter jakten.

Skallet är mycket tydligt. Visserligen släpper Tyr ifrån sig lite glädjeskall i början i dagens första såt, men som jakthund fungerar han.

Ville ha en till

Sedan kom Ull i vårt liv.

Fadern till Tyr var vorstehn Kalle. Kalle började bli till åren och vi tyckte att eftersom Tyr är en sån trevlig hund (bortsett från hanilskan) så vill vi ha en till.

Jeppe avrådde oss bestämt. Att ha en sådan ”jävla tuffing” var en sak. Men Jeppe hävdade att han skulle kunna skriva en hel bok om nackdelarna med att ha två hundar av den typen.

Dessvärre är jag och sambon ”tämligen” envisa. Vi lyssnade lite dåligt på Jeppes varningar och beställde en hund till av samma kompis.

Vi valde hund ganska sent i den andra kullen. Många valpar var redan borta och vi valde en som vi ansåg hade lite mindre dominans, eftersom Tyr är väldigt dominant. (Jaja, jag vet. Vi begriper egentligen inte hur dominant en valp är, men vi gjorde så gott vi kunde.)

Den andra hunden gavs namnet Ull. Nu hade vi ju sett hur energisk och duktig Tyr var. Då kunde inte gärna Ull misslyckas med att bli en bra jakthund.

Skaffade barn också

Samtidigt som vi skaffade hunden skaffade vi barn. Smart, tyckte vi. Anneli skulle ju ändå gå hemma. Då kan man lika gärna slå två flugor i en smäll.

I efterhand kan vi konstatera att det var rätt dumt. Vi kunde inte lägga ner så mycket tid på den andra hunden som vi borde. Inte heller fick vi tillräckligt med tid för att träna Tyr.

Rejält dumt

Kort sagt, det var jävligt dumt och alla förlorade på det.

När vi bestämde oss för att skaffa en andra hund till var vi väldigt medvetna om Tyrs hanilska. Men vi hoppades att eftersom Ull kom som valp så skulle det gå bra,

Första dagarna morrade Tyr så fort han fick se honom, varpå han fick en skarp tillrättavisning. Efter en kort tid vägrade Tyr att ens titta på det lilla ”eländet”.

Han vände bort huvudet så snart Ull kom in i rummet. Hur Ull än försökte leka med Tyr och få igång honom var Tyr bara sur. Men fjorton dagar senare lossnade det lite. Tyr lekte med Ull under en halvtimme.

Kompisar

Det gick bättre och bättre. Hundarna kom jättebra överens. De sov ihop och gjorde allting ihop som kompisar.

Tyrs fina dressyr blev med tiden mest skräp, eftersom det är så mycket svårare att gå med två ”helstirriga” hundar än en.

Ull utvecklades lite till en odåga. Inte konstigt eftersom vi lagt alldeles för lite tid på honom.

Jodå, han kunde sitta, gå fot och kom på visselpipans signal. Men om annat intressantare, till exempel andra hundar, var i närheten struntade han i oss.

Olika utveckling

En stor skillnad var att Ull utvecklades mot att bli en stimmig och trevlig familjehund, som hela tiden sökte sig till folk.

Tyr däremot blev mer och mer en enmanshund och accepterade egentligen bara mig som flockledare och knappt ens det ibland.

När Anneli gick ut med Tyr, och han spände sig mot andra hanar, korrigerades han naturligtvis kraftfullt av Anneli. Men till skillnad mot när jag korrigerar så visade Tyr tydligt sin aversion mot att Anneli mästrade honom.

Det ledde naturligtvis till att Anneli föredrog Ull. Dessutom hade hon alltid Ull med sig när hon satt på bockpass. Ull satt snällt bredvid och tittade på djuren. Tyr gick inte att ha med sig på det viset, eftersom han gnydde eller skällde vid passet.

Syftet med hundarna från början var att de skulle bli stötande klövviltshundar. Som det har de fungerat utmärkt.

Det är fällt en mängd djur för båda hundarna och jaktintresset är synnerligen stort.

Stor skillnad

En stor skillnad mellan hundarna var att Tyr alltid fanns med mig när jag lämnade såten. De spelade ingen roll om han var en kilometer bort. Han höll koll på mig, oavsett vad som hände i övrigt.

Så beter han sig oavsett vem han går med och han jagar precis lika gärna med vem som helst.

Ull däremot fick man springa och leta efter flera timmar efter att jakten var avblåst, vilket gjorde mig så irriterad att jag varit väldigt nära att avsluta hans unga liv flera gånger.

Ull har dock bara jagat ordentligt en säsong och hade kanske senare ändrat beteendet och blivit mer kontaktsökande under jakt.

Att skaffa pejl var helt uteslutet. Pejl behövs inte på stöthundar. Dessutom verkar många som har pejl få leta lika mycket efter sina hundar som de som inte har pejl.

Slogs ofta

Under det sista året rök hundarna ihop en gång i månaden, eller varannan månad. Oftast kunde vi enkelt sära på dem. Men det sista hundslagsmålet kostade 6 000 kronor i veterinärräkningar. Jag insåg att det inte kunde fortsätta.

Tillvaron hade utvecklat sig så att Tyr var min hund. Ull var Annelis. Hon var mycket starkt knuten till Ull.

För min del var det helt uteslutet att göra mig av med Tyr. I synnerhet som han fungerade otroligt bra till den typ av jakt som jag vill bedriva.

Här i Skåne har vi ofta små såter med mycket djur och kan inte ha hundar som springer bort för lång tid. Det resulterar oftast resulterar i en överkörd hund. Jakterna utspelas ofta i dungar med vattenhål (purra på skånska), mindre planteringar och skogspartier.

Blev jobbigare

Jag var väldigt kallsinnig till Ull, eftersom allt blev jobbigare med två hundar.

Det blev stimmiga tillsammans. Det gjorde att det kändes klart betungande att ta med sig båda på en promenad till affären.

Antagligen berodde det hela på att båda fick för lite tid och för lite aktivitet. Ett stort misstag hade begåtts när vi skaffade Ull med det liv vi lever med tre barn. Jag jobbar som vapensmed på dagarna och vapenskribent på kvällarna. Det gick inte att ändra på vardagen för att få mer tid till hundjobb.

Ull såldes

Så vi kom överens om att Ull skulle säljas. Jag satte ut en annons på Blocket och han var såld för 2 000 kronor på en dag.

Egentligen hade jag bestämt mig för att skjuta honom. När jag var mindre hade nämligen min bror ett marsvin, som vi på grund av allergi fick skänka bort. När vi sedan besökte djuret några månader senare var det förvandlat från ett roligt, piggt djur till ett apatiskt kryp. Då är det bättre att avliva sitt husdjur.

Hade det inte varit för Annelis envishet om att Ull inte skulle skjutas så hade han varit död nu.

Den nya ägaren, som redan tidigare hade åtta hundar arbetade mycket med Ull på sommaren. Under hösten fick Ull jaga mycket. Både den nya hussen och jaktkamrater berättar vilken enastående fantastisk hund Ull är och hur mycket det har skjutits för honom. Ull är även duktig på att hitta tillbaka och han går klockrent.

Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande att behöva avveckla en frisk hund. Det är pinsamt att erkänna hur man misslyckats.

Men alternativet var att ha åtta-tolv år med nya slagsmål och att fortsätta leta efter hunden i jaktmarkerna.

Lätt vara efterklok

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag skulle ha lyssnat på Jeppe Stridh och inte köpt Ull. Jag kan också konstatera att det var rätt att sälja Ull.

Nu är han lycklig. Ull får jaga mycket och vår familj fungerar mycket bättre.

De första promenaderna när vi hade lämnat bort Ull var för jävliga. Det var utan tvekan en sorgeprocess. Både jag och Anneli grät vid den första promenaden och det tog tid innan hon ville gå med på promenader igen.

Nu är livet nästan tillbaka till utgångspunkten igen. Men Anneli vill inte längre engagera sig mycket i hundaktiviteter men håller sig även känslomässigt på avstånd när det gäller Tyr. Mycket beror nog på att Tyr är så dominant och så tydligt min hund.

Goda erfarenheter

Ulls nye ägare, Mattias Emgård, har goda erfarenheter av tysk jaktterrier-vorsteh.

– Jag har rätt mycket tidigare erfarenhet av den här rasblandningen och har sett vissa synnerligen duktiga individer, kommenterar han.

Mattias Emgård såg annonsen på blocket där Ull utannonserades för 2 000 kronor.

– Det som fick mig intresserad var att inte enbart positiva sidor framhävdes. Även negativa sidor deklarerades öppet. Det stod bland annat att han var en liten odåga, som ofta behövde påminnas för att kunna gå fot. Det stod också att hans drev ofta blev alldeles för långa och han inte fanns med vid återsamlingen efter drevet.

– Jag har själv sysslat rätt mycket med tuffare hundar som tysk jaktterrier, fortsätter Mattias Emgård.

– Den här typen av hundar med mycket jävlar anamma och stort jaktintresse passar mig extra bra, tillägger han.

– Priset på hunden var mycket lågt, så jag bestämde mig för att slå till utan att ha sett hunden.

Mycket jobb

– Jag fick hem honom och det var en slagskämpe som inte missade en chans till ett rejält slagsmål med andra hannar.

Därför fick Mattias Emgård till en början ta i med hårdhandskarna och bryta ner det beteendet.

– Under hösten som har gått har vi jagat mycket med ett snitt på cirka två-tre gånger i veckan, berättar Mattias Emgård.

– Hunden är enorm. Han kan springa en hel dag utan problem. Han jagar tre dagar på raken med god fart. Jaktintresset är mycket högt och han är mycket duktig på att hitta tillbaka.

Mattias Emgård har nu tio hundar. Därmed får Ull ofta jaga ihop med andra hundar och intresset för grisjakt har ökat markant.

Ull är fortfarande en slagskämpe, konstaterar hans nya husse.

– Men när han och andra hundar lastas in i bilen håller de sig ifrån slagsmålen eftersom de vet att det är jakt på gång.

– På det hela taget är jag mycket nöjd med hunden och jag ser Ull som den perfekta kortdrivande-stötande hunden för klövviltsjakt med grisjakt inberäknad.