Det går fort i skogen när gråwachteln jobbar. Här är det en älgtjur som blir motionerad av Tindra.
Det går fort i skogen när gråwachteln jobbar. Här är det en älgtjur som blir motionerad av Tindra.

Är blandisar bättre jakthundar?

Vad är bäst – renrasiga eller blandhundar? Meningarna går isär när ämnet tas upp bland jägare. Vissa skulle aldrig tänka sig att skaffa en blandrashund. Andra säger att det är det bästa de har haft.
Jakt & Jägare har pratat med en av Sveriges främsta genetiker, Per-Erik Sundgren, och fått svar på de vanligaste frågorna.

Jag har under årens lopp haft både beagle och springer spaniel. Vid alla tillfällen då det var dags att köpa hund var det ingen tvekan, det ska vara renrasiga hundar. Men när vildsvinen kom som ett välkommet nytt vilt började också olika slags blandhundar dyka upp. Jag blev mer och mer imponerad av dessa hundar.

Som med alla raser finns det vissa blandisar som är bra och andra som kan hitta på annat än att jaga.

Jag fick ofta se båda varianterna ute i jaktskogen. Mitt intresse växte sig starkare. Till slut gick jag mot mina egna principer.

Yrboll införskaffades

Gråwachteltiken Tindra köptes in till barnens stora förtjusning.

Frugan var inte lika med på noterna att få hem denna yrboll. Men det tog bara några dagar innan de två låg och kelade i soffan och inget i världen kan nu skilja dem åt.

Jag lovade mig själv att Tindra inte skulle få jaga innan hon blev ett år. När tiken var sex månader gick jag ännu en gång mot mina principer. Jag var ute och jagade rådjur med en kompis och tänkte då att Tindra måste få lite skogsvana.

I själva verkat hoppades jag på att hon skulle visa intresse får vilt, men man måste ju ha någon ursäkt varför man släpper hunden ett halvår innan det var tänkt.

Kompisen satte sig ute på en åkerholme. Jag och Tindra skulle gå igenom en liten såt. Glad i hågen ränner Tindra runt i buskar och snår. Fem minuter senare är det fullt drev efter rådjur.

Jag tror inte mina öron. I en kvart driver hon rådjuret ur såten och in i nästa innan hon släpper och kommer tillbaka till mig.

Blev kluven

Efter det drevet blev jag kluven. Hur ska jag göra nu?

Jaga med henne eller låta henne vila till nästa jaktår? Jag vet att jag gjorde fel, men ibland går det bara inte att hålla sig.

Veckan efter ställer Tindra sin första älg. En ko som hon fick stopp på tre gånger under en timmes tid. Det enda vilt som inte Tindra fick ha kontakt med innan hon var dryga året är vildsvin. Vill inte chansa att få henne förstörd av vildsvin.

Det var lite sisådär i början av vildsvinsjakten. Men eftersom tiden gick tog jaktlusten över rädslan och ett flertal vildsvin är skjutna för henne.

Till saken hör att Tindra jagar vildsvin bättre när hon kör ihop med till exempel sin halvbror Zappa, som också är en gråwachtel. Måste erkänna att jag tycker jakten med Tindra är helt underbar. Hon skäller i löporna och det är full fart i skogen hela tiden.

Tindra lyckas även ställa vildsvin och älg ibland. Det händer att hon har svårt att ge sig och det kan dra iväg en bit innan hon släpper, men hellre det än en hund som springer runt fötterna.

Jag vet inte om jag har haft tur och fått en sådan hund eller om det handlar om hur hunden blir präglad på vilt.

Därför får genetikern Per-Erik Sundgren svara på några frågor om blandrashundar.

”Jaktprov osäkert besked om ärvda egenskaper”

Genetikern Per-Erik Sundgren varnar för övetro på jaktprovsresultat. Resultatet säger lite om en hunds arvsanlag. Det bästa vid valpköpet är att titta på hur föräldrarna och tidigare generationer har klarat olika jakter. Är de duktiga renrasiga föräldrarna inte av samma ras kan det ändå bli bra valpar om rätt egenskaper kombineras.

1: Det sägs att blandrashundar är friskare och intelligentare än rasrena hundar, stämmer det?

Svar: I de fall där blandraser är friskare än rasrena hundar beror det praktiskt taget alltid på att man använt för intensiv inavel i de rena raserna. Korsning mellan raser bryter då upp sådan skadlig inavel. Därmed blir hundarna friskare och ofta mentalt stabilare.

Men man måste skilja mellan hundar skapade i systematiska korsningar och rena blandrashundar från raskorsning utan kontroll.

Korsa rena raser

Det är bara när man systematiskt korsar rena raser som man med någon större säkerhet kan räkna med gynnsamma korsningseffekter.

Okontrollerade korsningar mellan flera olika ursprungsraser, och där man också använder korsningsdjur i avel, innebär ingen som helst garanti för friskare hundar.

Risken är i stället att man får en mycket ojämn kvalitet både i fysiska och mentala egenskaper.

För den som skall använda sina hundar i bestämda syften, vilket gäller för alla jakthundar, kan okontrollerad blandraskorsning inte rekommenderas.

2: Är det säkrare att köpa en renrasig hund? Är det säkert att valpen blir lik sina föräldrar när det gäller till exempel jaktegenskaperna?

Svar: Vi vet att jaktliga egenskaper, både fysisk uthållighet och beteenden, är starkt ärftliga. Annars skulle inte våra hundraser skilja sig så markant för de egenskaperna.

Men problemet är att de prov vi har för att mäta jaktliga egenskaper är mycket ofullkomliga. Det är svårt att skapa prövningsformer som med någon säkerhet avgör vilka egenskaper en hund faktiskt har.

Tillfälligheter på prov

Många tillfälligheter under ett prov, markförhållanden, vädret för dagen, tillgången till vilt med mera samt hundarnas dressyr och kondition vid provtillfället påverkar slutresultatet av ett jaktprov.

Till det kommer de osäkerheter som alltid gäller subjektiva bedömningar. De blir extra stora när man under stora delar av proven faktiskt inte kan se exakt vad hunden gör utan tvingas bedöma bara med ledning av vad man hör.

Som en följd av alla sådana svårigheter vid bedömning av enskilda hundar blir ärftlighetsgraden låg för de jaktprovsvärden som redovisas.

Ärftlighetsgraden beskriver hur stor andel av skillnaderna i provresultat som styrs av arvsanlagen.

För jaktprov ligger värden som regel på nivåer under 20 procent.

80 procent inte arv

Det innebär att cirka 80 procent av de skillnader som man ser i jaktprovresultat beror på annat än skillnader i hundarnas faktiska nedärvda förmåga.

Jaktprovsresultat har därför sitt värde främst som underlag för avkommeprövning, eftersom medeltalet av flera närbesläktade hundars resultat är avsevärt säkrare än bedömningen av den individuella prestationen.

Av det skälet har man exempelvis inom avel med tax och finsk stövare sedan flera år kompletterat jaktproven med unghundsgranskning, det vill säga insamling av större mängder information från de jagande hundägarna.

Därmed kan tillräckligt stora avkommegrupper skapas som underlag för ett säkrare avelsurval.

Kända släktingar

Det är alltid bättre att välja hundar ur stammar där ett stort antal nära släktingar är kända både till härstamning och prestationsförmåga.

Även om den information man kan få inte alltid ger någon högre säkerhet är den långt bättre som urvalsgrund än ett slumpurval bland okända hundar med blandad bakgrund.

3: Det sägs att man inte ska avla vidare på blandrashundar, Stämmer det?

Svar: Man måste återigen skilja på blandrashundar och hundar från systematisk korsning.

Det är alltid ett lotteri med små vinstchanser att avla vidare på okontrollerade blandraser. Man har inga möjligheter att förutse vilken blandning av arvsanlag avkomman kommer att få.

Därför blir det praktiskt taget omöjligt att förutse resultatet och kvaliteten kommer att bli mycket varierande.

Åter till en föräldraras

I systematisk korsning går man ofta till väga så att man producerar en första korsningsgeneration.

Korsningsdjur från den generationen paras sedan tillbaka mot endera av föräldraraserna. Man arbetar då hela tiden med hundar med en ärftligt stabilare bakgrund och riskerna för att man skall få misslyckade resultat minskar därför dramatiskt jämfört med utfallet vid helt okontrollerad rasblandning.

4: Går det i dagsläget att avla fram en ny hundras, till exempel wachtel/gråhund som är väldigt vanlig i dag? Går det att avla vidare på dessa hundar och få en ren gråwachtel?

Svar: Jägare har skapat nya raser genom alla tider.

Ett i Sverige klassiskt exempel är ju hamiltonstövaren, skapad av Svenska kennelklubbens grundare i slutet av 1800-talet.

Blandisar gav bredd

Intressant nog tillämpade han ett systematiskt korsningsarbete med stövare av så kallad ”blandad stam” och valde hundar som såg ut som han ville och som jagade bra.

Han skapade därmed en betydande bredd i avelsbasen, vilket har varit till fördel för hamiltonstövaren ända fram till slutet av 1900-talet.

Det går naturligtvis att skapa nya raser i dag liksom förr om bara kennelklubbarnas regler medger det.

Bevakningen av rasaveln är dock så sträng att man skapat regler som direkt försvårar sådana försök.

Det vore bra om man hade en öppnare attityd som medgav fria experiment under kontrollerade förhållanden.

Ett hundregister öppet för systematiska raskorsningar utan alltför mycket byråkratiska regler skulle vara bra.

Det kommer för övrigt att ändå bli nödvändigt för att rädda en del raser ur den återvändsgränd som många raser hamnat i som en följd av för långt gående inavel. Det är inte inträdet i ett sådant korsningsregister som skall vara strikt begränsad. Det är när man vill föra ut hundar ur registret till registren för olika raser som kontrollen bör ske.

Kanske är det nödvändigt att tillägga att skapande av en ny ras knappast är en uppgift för en enskild uppfödare. Många av de raser vi i dag känner startades från alltför få hundar och har sedan lidit av följderna av den inavel som framtvingats eller till och med bedrivits medvetet.

Vill man skapa en ny ras som samtidigt kan hållas fri från inavelsskador måste flera uppfödare samverka.

Med dagens kunskaper om avel och genetik går det att beräkna både hur många hundar som minst behövs för att starta ett projekt av det slaget och hur man skall genomföra urval för att nå sina mål.

Ett hundratal hundar

Det totala antal hundar man startar med behöver inte vara överväldigande stort, kanske ett hundratal individer. Men det är ändå för omfattande för att en enskild uppfödare skall klara rasbildning på egen hand.

Sedan bör det väl också sägas att det enskilt största problemet inom hundaveln av i dag är det väldiga antalet raser med få individer i varje ras. Så förstahandsrekommendationen är alltid att först undersöka om inte raser som redan finns kan vidareutvecklas att svara mot dagens krav.