Arvi har alltid vassa stövare

Det var upptakten till det här reportaget. Jag ville ta reda på hur det kommer sig att vissa jägare så gott som alltid lyckas med sina hundar. 

Jag kom att möta en man som är jägare ut i fingerspetsarna. En man som lägger ned mycket tid på sina hundar. En man som man som hundarna verkligen ser som sin ledare och som de respekterar och älskar.

Arvi Kiiskilä växte upp under kriget i Finland och det var 

fattiga tider.

– Gick man ut så hade man alltid ett fång med snaror runt halsen. Mitt första jaktminne var kanske när jag skulle snara harar. Jag var så liten att jag blev livrädd och sprang hem när haren kom, berättar Arvi och skrattar.

Så snart han kunde hålla i ett gevär blev han utskickad på jakt. Uppdraget var bland annat att skjuta ekorre. Dels för det värdefulla skinnet, dels för att ekorren bidrog med viktig mat till hushållet.

– Jag har ätit massor med ekorre i mitt liv. Man la in dem i ugnen och lagade till dem. Sen bröt man i sär dem i smådelar och använde köttet och benen i köttsoppor.

När det var bra jaktväder kunde Arvi väckas av sina föräldrar tidigt på mornarna.

– I blir det ingen skola eller något arbete. Ni ska ut och jaga, sa de. Vi var tvungna att försöka skjuta allt vilt vi kunde få tag i. Men det var inget jag tyckte var jobbigt. Jag älskade det redan från början.

Arvi sysslar med allehanda typer av jakt, även fällfångst. 

Han har mårdfällor som han vittjar med jämna mellanrum. Men det är harjakten som ligger honom allra varmast om hjärtat. Varför? Det kan vara svårt att förklara med ord. Det handlar om känslor.

Redan i det första samtalet med Arvi förstår jag att han lägger ned extremt mycket tid på sina hundar. 

Han jagar i regel tre dagar i veckan, om bara väderleken till­åter. 

Arvi är vida känd i Västmanland och blir uppringd från jaktlag som vill att han kommer och släpper sina stövare. 

I övrigt jagar han och kompisen Henrik Teir på marker som 

Henrik har i Surahammar.

– Själv har jag marker i Hofors. Det har varit fina marker, men nu vågar jag inte släppa där mer. I december 2006 var Rosa nära att bli tagen av varg.

Det hände två gånger med bara några dagars mellanrum. Första gången bröt Rosa drevet och sprang panikslagen till jaktstugan. Arvi var mycket konfunderad. Rosa brukar alltid återvända till honom när hon bryter ett drev. 

Senare hittade Arvi vargskiten på vägen där Rosa brutit. 

Två dagar senare, när drevet gått i en timme, hörde Arvi hur Rosa plötsligt kom i panik och skrek rakt ut. Ljuden kom från platsen där Arvi parkerat sin bil.

– Jag sköt i luften och sprang mot bilen allt vad jag kunde. När jag kom fram låg hunden under bilen och var alldeles skräckslagen. I spåren såg jag hur vargen jagat Rosa runt bilen. Hade jag varit längre bort hade hunden blivit tagen.

– Känslan för den marken har svalnat ordentligt efter det där. Jag vågade inte släppa i Hofors mer den säsongen. Och hur det blir längre fram, det vet jag inte. Jag får hoppas på att jag får komma ut och jaga med hundarna på andra marker, säger Arvi.

Det är finnstövare Arvi Kiiskilä har fastnat för. 

Visserligen hade han en drever, King, som var jaktchampion. Men sedan har det blivit finnstövare för hela slanten. Arvi har haft två dubbelchampion på raken. 

I dag är den första, Nadja, borta. Men Arvi kan blicka tillbaka på en fantastisk karriär där han bland annat erövrade en silvermedalj i stövar-SM 1993.

Nästa stövare blev Raisa, eller Sisöfruns Raisa, som hon är registrerad som. Hon är snart tio år men går fortfarande som raket i skogen. 

Hösten 1996 vann hon och Arvi Surahammarsprovet. Jakterna med Raisa blir många gånger upplevelserika. Hon driver extremt snabbt och ligger många gånger inte mer än 50 meter bakom haren.

Den nya unghunden, Wahlbos Rosa, tror Arvi kan bli en bra hund.

– Fyra kullsyskon har redan meriterat sig så att de får starta på elitprov. Och Rosa har talang, så jag ska köra lite hårdare med henne kommande säsonger. Det vore roligt om hon tog lite meriter, säger Arvi.

Vi stämmer träff vid OKQ8 i Surahammar och färden går mot Ramnäs, där ett jaktlag står och väntar på spännande harjakt.

Man slås av vilken fin kontakt Arvi har med hundarna. Det syns att han älskar sina jaktkamrater och att de älskar honom. De litar på Arvi och ser upp till honom som den naturlige ledaren i flocken. Arvi lägger ned ordentligt med tid även på lydnadsträning.

– Jag går lydnadskurser med hundarna och tränar en liten stund hemma med jämna mellanrum. Jag säger sitt och försvinner runt hörnet en stund. När jag kommer tillbaka vill jag att hunden ska sitta kvar.

På lydnadsdelen vid drevproven har han oftast fått full poäng. 

Många domare har varit imponerade när Arvi kallat in sina hundar under fullt drev.  

Han blåser i ett horn och då bryter hundarna drevet och kommer till honom.

– De går lösa hemma på tomten och jag har inget staket. Ibland kan det hända att jag somnar i hammocken men jag när vaknar är hundarna kvar på gården, säger Arvi.

Raisa är säker. Finns det bara en hare i trakten så bjuder hon snabbt upp den till en springtur. Hon skallar tätt och driver som sagt extremt snabbt.

– Det blir väldigt spännande när man ser haren och hunden samtidigt, när hunden ligger bara 50-100 meter bakom haren, säger Arvi. Därför händer det titt som tätt att hararna går i gryt. De känner sig så ansatta att de helt enkelt tar skydd i exempelvis stora stenskravel. Det händer i Surahammar när Jakt & Jägare är med.

– Kom, säger Arvi, vi går bort till grytet och försöker få ut haren igen. 

När vi kommer fram har Raisa skällande försökt gräva sig in i grytet. Arvi tar ett kvistat träd och petar in i hålen vid grytet.

– Du skulle ha varit med här en gång när haren hoppade ut och Raisa i stort sett tog den i luften, säger en jägare som är med.

– Nej, det går inte, säger Arvi. Den sitter för långt in. Men det spelar ingen roll. Det finns fler harar.

Raisa har inte nått de där riktiga topparna i egenskapspoängen vid drevproven. Skallet är inte alls så klangfullt som man skulle kunna önska. Arvi är seriös och har valt att inte ta några valpar efter henne. Han vill inte avla på en hund med sådant skall. Annat är det med Rosa. Det riktigt sjunger i skogen när hon sätter av efter en hare i full fart. 

Harjakt med Arvi Kiiskilä är en mycket social tillställning. 

Som den skogsmänniska han är ser han massor med tecken på vad som förekommit på de platser man passerar.

– Här har mården sina jaktmarker. Titta hur den sprungit kors och tvärs här. Det är en stor mård, säger Arvi.

Henrik Teir och Arvi tar det där med social samvaro vid jakten på fullaste allvar. 

De har alltid tjärved, vanligt ved och en gjutjärnsstekpanna med sig på jakterna. 

När elden flammar kör de in en kvistad trädgren i handtaget på stekpannan och hänger stammen över en stubbe. 

Sedan skär de upp fläskbitar som steks över den öppna elden. En macka med stark ost och nystekt fläsk smakar himmelskt en jaktdag.

Precis som många andra harjägare är det sällan Arvi och Henrik egentligen skjuter några harar.

– Det fantastiska med harjakt är att höra och se hundarna i fina drev. I och med skottet är det ju slut på det roliga. Personligen vill jag inte ha någon hare, säger Henrik Teir och vänder på fläskbitarna i stekpannan.

Ett par dagar innan det är slut på harjakten åker Arvi till ett jaktlag i Berg utanför Hallstahammar. Ganska snart är det upptag och Raisa driver för fulla muggar, engagerat och snabbt. 

Efter någon timme kommer haren i pass för Hans Lövgren.

– Det var otroligt spännande. Hon låg bara 50 meter bakom haren, berättar Hans Lövgren om ett jaktminne som han alltid kommer att bära med sig.

Det blev en hybrid, en korsning mellan tysk- och svenskhare, som sköts.

För mig återstår att sammanfatta svaret på den fråga jag hade när reportaget planerades. 

Hur kommer det sig att vissa jägare lyckas så bra med sina hundar? 

Svaren blir:

• Mycket tid i skogen. Den hund som inte får jaga kommer heller aldrig att bli någon stjärna.

• Behandla din hund med respekt och kärlek. Är du konsekvent och tydlig kommer hunden att älska sin ledare och flock.

• Träna lydnad. Det stärker banden mellan hund och förare. Det ger dessutom hunden väbehövlig hjärngymnastik och tillfredsställelse som gör hunden lugn och fin.

Sedan finns det säkert någon sorts magi i samspelet mellan hund och människa. 

Men den magin är svårt att sätta fingret på. 

Det är bara att försöka studera duktiga hundkarlar och ta lärdom av deras agerande.