Olof Melin har skjutit sitt första rådjur för Cecar, som kom i gång med jakt sent i livet.
Olof Melin har skjutit sitt första rådjur för Cecar, som kom i gång med jakt sent i livet.

Cecar blev jakthund först som sjuåring

Det här är historien som visar att det visst går att lära gamla hundar att sitta. Cecar heter en strävhårig tax som inte började jaga på allvar förrän han var inne på sitt sjunde levnadsår.
– Va’ roligt, va’ roligt, säger Cecars husse, Olof Melin och ler med hela ansiktet. Han har precis skjutit sitt första rådjur för Cecar.


På tre veckor har den strävhåriga och godhjärtade Cecar i perfekta drev motat fram tre rådjur till olika passkyttar.

Det är precis som om han nu tar igen det han förlorat under sina tidigare levnadsår.

Olof, som är en passionerad jägare, har haft en lång rad jakthundar. Flera strävhåriga taxar, som varit i championklass, har avlöst varandra.

När det var dags för ännu en tax valde Olof med omsorg. Fadern hade exempelvis vunnit ett drev-SM. Men jakten med Cecar blev inte som Olof hade tänkt sig.

– Cecar har jag nästan haft dåligt samvete för. Precis i samma veva som han föddes kom lodjuren och då minskade rådjuren mycket kraftigt i Grycksbo. Visst har jag jagat med honom, men inte alls så mycket som med de tidigare taxarna, säger Olof.

Undertecknad kom i kontakt med Cecar för några år sedan. Han fick följa med till södra Dalarna, där rådjursstammen fortfarande är stark.

– Du får låna Cecar och jaga hur mycket du vill med honom, lovade Olof.

Vi nötte på och jagade säkert 20 gånger den första hösten. Dreven varade max en halvtimme. Några gånger upptäckte jag att Cecar drev i bakspår eller skällde glatt i gamla drevlöpor.

Söket var extremt snävt, ibland gick han inte iväg mer än 25 meter från mig.

Var och varannan gång blev han halt i ena framtassen.

– Lägg av med det där – du kan aldrig få en så gammal hund att jaga ordentligt, var kommentarer jag möttes av från andra jägare.

Men jag pratade med Olof och kunde hitta logiska förklaringar till många av problemen. Som det där med det snäva söket.

– Sista gången vi jagade drev han riktigt fint. Plötsligt tystnade han bara och försvann. Jag ringde hem och berättade att Cecar var borta. Då tittade min fru Cia ut genom fönstret och såg att han sprang runt inne på granngården. Han var helt chockad och kände inte ens igen Cia. Jag är nästan säker på att Cecar mötte en björn den gången, säger Olof.

Vår teori var att de korta drevtiderna kunde bero den obehagliga upplevelsen från björnmötet. Samt, förstås, Cecars knubbiga yttre.

– Jag vet att han driver bra och att han kan hålla i runt en timme, hade Olof berättat.

Att det dessutom aldrig fällts ett villebråd för Cecar, bidrog naturligtvis, resonerade jag och började systematiskt jobba med problem efter problem.

Hältan tog sex veckor att åtgärda. Han hade dragit på sig en kronisk inflammation i en klo. Det gjorde ont varje gång han ansträngde sig.

– Jakthundar överanstränger sig nästan varje gång de är ute i skogen. Är fysiken inte den allra bästa, är det lätt att tillståndet blir kroniskt, sa veterinären och skrev ut antiinflammatorisk medicin.

Sedan kunde vi börja cykla. I snitt tre dagar i veckan har vi cyklat runt tio kilometer i det tempo som Cecar själv valt.

Han har nästan slagit volter av glädje när jag kommit och hämtat honom för cykelturerna. I takt med att kilometrarna avverkats har han blivit ett riktigt muskelpaket. Det snäva söket började jag jobba med så fort det gick att släppa Cecar på harjakt. Jag har helt enkelt suttit på en sten och låtit honom ringa harar på åkrarna.

Jag har inte rört mig ur fläcken utan sakta men säkert vant honom med att jag alltid är kvar på den plats där han släpps. Undan för undan har utsöket blivit vidare.

Problemet med att få honom att hålla i och driva längre stunder var dock svårare att komma till rätta med. Allt som oftast släppte Cecar redan efter 20-25 minuter.

– Jakt med drivande hund är alltid 90 procent förare och 10 procent hund. Det är inte säkert att hunden känner riktigt stöd från dig – du är ju trots allt inte hans riktiga ledare, sa en erfaren taxjägare till mig.

Det besannades också när jag och Olof släppte Cecar tillsammans. Plötsligt var drevtiden runt en timme.

– Det är så här han har drivit för mig när han gått som bäst, förklarade Olof.

I takt med att vi lärde känna varandra blev dreven längre även när jag var ensam som förare. Några veckor in i oktober ramlade polletten ned på allvar för sex och ett halvt år gamle Cecar.

Han fick tag på get med tre killingar – en riktig doftautostrada att springa i – och jaktkompisen Pertti kunde skjuta en av killingarna efter drygt en timmes drev.

Veckan därefter drev han en gallget mycket fint. Geten snurrade varv efter varv i sina egna spår och krånglade till det allt hon kunde för Cecar.

Han höll dock i med en tax envishet. Efter en och en halv timme kunde jag smyga mig fram på drevet och skjuta geten på 15 meters avstånd.

Den efterföljande veckan radade han upp det ena fina drevet efter det andra och höll i två timmar, två och en halv timme och tre timmar.

Det lyckliga klimaxet på historien kom exakt tre veckor efter att första djuret skjutits för Cecar. Då kunde husse Olof skjuta sitt första drevdjur för sin tax.

– Vilket fint drev, vilket fint drev, sa Olof och såg alldeles salig ut.

Så visst går det att lära en gammal hund att sitta…