Doften – hundförarens bästa vän och värsta fiende
  • Granngården

Doften – hundförarens bästa vän och värsta fiende

HundarPublicerad: 2006-06-05 14:58

Alla fåglar och djur ger ifrån sig lukt, det är grunden för nästan all jakt med hund. Men vittringen från vilda djur varierar mycket under de många olika väder-, mark- och snöförhållanden som råder under ett jaktår.

Absolut alla vilda djur ger ifrån sig lukt. Inte ens en tryckande ripa, som reducerar hjärtfrekvensen till ett minimum, är luktfri.
Det finns alltid kvar lukt från kroppsöppningarna, det luktar av djurens andedräkt och det luktar av djurens tassar. Över allt där viltet rör sig så avges en specifik luktsignatur. Tillsammans med lukten från vegetationen bildar detta en luktbild för hunden.
Det är otroligt vilka vaga spår en vältränad jakthund kan hitta och följa. Om hunden tappar spåret har ofta hundföraren bidragit till att försvåra uppgiften. Antingen kan föraren leda hunden fel väg, eller också lämnar hundföraren egna spår och lukter som ytterligare förvillar hundens luktbild.
Om jägaren dräller runt och stinker, av allt från rakvatten till vapenolja, kan det lätt förvilla hundens fininställda luktsinne.
I hundens nos är jägaren en stor doftmarkör som är lämpad att kamouflera det mesta. En hund kan registrera luktkoncentrationer som är flera miljoner gånger lägre än vad en människa kan känna med sitt doftsinne.

Hittar doften ändå
Om en hund är tränad för att markera ett speciellt ämne är det i praktiken omöjligt att stänga inne doften. Specialtränade hundar kan hitta narkotika som är emballerade i metall, flera lager plast och andra tätslutande material.
Men en sak är att känna vittringen från en fast punkt eller ett begränsat område. Betydligt svårare är det att följa ett mer eller mindre sammanhängande spår.
En målmedveten hund vill följa ”sitt” spår i stort sett under alla förhållanden. Men det finns enstaka begränsningar. Vi ska här se närmare på vilka förutsättningar som måste finnas för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att känna doft. Vidare ska vi titta på vilka situationer som är fördelaktiga samt vilka förhållanden som gör det svårt för hunden att följa ett spår.
En förutsättning är att luktpartiklarna fördunstas. För att hunden ska kunna känna vittring måste luktpartiklarna från viltet vara flyktiga. Det vill säga att partiklarna kan lämna underlaget som de hamnar på och ”sugas ” in i hundens näsborrar.
Ju kraftigare denna avdunstning är desto tydligare känner hunden lukten. Men där avdunstningen är kraftig försvinner också spåret fortare. Doftmolekylerna har redan avdunstat.
Luktämnen är inte speciellt likartade. De binder sig mer eller mindre lätt till olika material. Några doftämnen är mycket flyktiga, medan andra avdunstas mycket långsamt. Några löser sig i vatten och kan förstöras av fukt, medan andra är fettlösliga och kan behålla sin karaktäristiska lukt länge.

Bryts ned av solljus
Doftämnen kan brytas ner av solljus, oxideras av syret i luften eller bli angripna och uppätna av bakterier.
Hur mycket lukt som finns kvar, och är tillgänglig för hunden, är med andra ord mycket beroende av väder och vind. Rätt temperaturförhållanden är speciellt viktigt.
Det är fördelaktigt om temperaturen är högre på marken än i luften.
Om underlaget är varmare än luften avdunstar luktpartiklarna i stora mängder. Ämnena vill inte stiga omedelbart och blir svävande nära marken, som får en hög koncentration av doftämnen.
Detta kan illustreras med en kokplatta. Vattendropparna ligger kvar så länge plattan är kall, men redan vid svag värme avdunstar dropparna fort. Principiellt fungerar det på samma sätt i naturen.
Därför lyckas hundjakten bäst en bit frampå dagen, när det gradvis blir varmare på marken än i luften.
Vid klart väder är det speciellt viktigt att till exempel ripjakten startar tidigt i gryningen.
Då är ripspåren färskast och doftämnena hänger i luften innan de snabbt avdunstar under dagen.
Efter det viktiga morgonpasset, kan ripjägarna med gott samvete ta en lång siesta i solskenet. Ripan vilar och lukten från morgonens sök efter föda är ofta så svag att det skapar problem för många hundar.

Mulet och vindstilla
Förhållanden som ger hunden den absoluta bästa förutsättningen att följa ett luktspår är mulet väder och vindstilla med en marktemperatur som ligger över lufttemperaturen.
Försök med polishundar i England har visat att optimala vittringsförhållanden för en hund är när jordytan är tre grader varmare än luften.
Tidigt på hösten är ofta marktemperaturen högre än lufttemperaturen. Marktemperaturen kyls ner successivt under hösten, tills marken blir så kall att det inte är någon temperaturskillnad mellan marken och luften. Det innebär att spårförhållandena blir svårare under den senare delen av höstjakten.
Detta är ett av skälen till att det fälls fler djur de första jaktveckorna under hösten, även om jägarna kompenserar med fler jaktdagar senare på säsongen.
Men det är inte alls hopplöst att få jaktlycka senare under säsongen.
Även med ogynnsamma temperaturförhållanden kommer vittringen att ligga ett par centimeter ovanför marken, samtidigt som doftmöjligheterna en halv meter ovanför marken kan vara helt omöjliga.
Men det krävs nu mycket mer av hunden för att klara spårjobbet.
Kalla vinternätter, is och rimfrost skapar garanterat problem för jakthundar.
Efter en kall vinternatt kan snöytan vara mycket kall. En termometer på snöytan och en annan termometer en meter ovanför marken visar att temperaturen på snöytan kan vara flera grader lägre än högre upp. Då är det inte så många luftpartiklar som avdunstar och det blir svårt för hunden att känna lukt från viltet.

Is binder luftpartiklar
När kall och fuktig luft strömmar in över kallt underlag bildas is eller rimfrost. När rimfrost eller is bildas binds luktpartiklarna till underlaget och isoleras. Då är det praktiskt taget helt omöjligt för hunden att hitta eller följa viltet.
Hur påverkas då spåren av olika sorters väder?
Vi har konstaterat att inte alla luktämnen avdunstar lika lätt och att temperaturen är viktig för hundens möjlighet att följa ett spår. Men också andra klimatförhållanden kan vara avgörande för hur lätt ett spår kan avläsas.
Oförutsägbara snöförhållanden gör det svårt att avgöra om det är meningsfullt att låta hunden jobba.
Några centimeter nysnö erbjuder som regel goda jaktförhållanden, eftersom ett tunt snötäcke kan konservera spåret en längre tid. Nysnö är ett optimalt underlag för jakt eftersom den bildar en tydlig kontrast till bytesdjurets egenartade luktpartiklar. Men glädjen över spårsnö är ofta kortvarig.
Nästa dag kan väder och vind ha påverkat snön så att hunden praktisk taget inte känner igen lukten av bytesdjuret. I alla fall inte så mycket att luktpartiklarna bildar ett sammanhängande spår, som är möjligt att följa. Snön kan alltså skapa mycket varierande och svårbedömda förhållanden vid jakt med hund.
Regnväder är en annan svårighet som jakthundar ställs inför.
Ett spår kan förstöras totalt av regn.
Vatten sönderdelar luktämnena i olika delar som kommer att få en helt annan lukt än ursprungsämnet. Ämnen som har god förmåga att binda vatten avdunstar inte och är därför inte tillgängliga för hundens nos.

Ultraviolett ljus
Också solljus skapar problem.
Solljus kan förstöra luktämnen på två olika sätt. Värmen kan bli så stark att luktämnen förångas för snabbt. På grund av att solljus också består av ultraviolett ljus kan luktämnen brytas ned.
De flesta jägare har upptäckt att starkt solljus är olämpligt när man jagar med hund. I synnerhet gäller detta i öppen terräng. I täta skogsområden klarar inte solljuset att tränga ner till marken och luktämnena blir inte lika lätt förstörda.
Vädret är inte allt. Terrängens utseende kan också vara avgörande för hur hunden kan sortera bland tusentals olika dofter.
Omgivningarna runt spåret, speciellt på barmark, varierar enormt. Ibland till och med för varje meter. Ett viltspår kan gå över myrar, berghällar och våtmark, där både djur och människor kan ha passerat.
Spår i steniga landskap är speciellt svåra att följa. På solvarma stenhällar avdunstar luktpartiklarna. Spåren försvinner snabbare än i områden som är skyddade av vegetation.
I detta sammanhang har en fast vägbana samma egenskap som en berghäll. Om det dessutom är vind blir avdunstningen extra kraftig.
Hunden utsätts hela tiden för tusentals andra lukter samt kombinationer av lukter. Inte nog med att hunden ska sortera bort ett enormt antal lukter, luktpartiklarna luktar också olika beroende på underlaget.
Odlad mark är ett exempel på svårt underlag. Den svaga lukten av det jagade djuret blandas med nedbrutet organiskt material från växter och djur samt lukter från andra djur i området. Då blir det svårt för hunden att sortera ut det riktiga spåret.
Vatten är inte alltid ett problem.
Det händer inte sällan att drivande hundar kan följa spår av djur som har korsat vatten. Orsaken är att luktpartiklarna från vilda djur i huvudsak är fettlösliga och flyter på ytan av vattnet.

Kontrast mot vattnet
Hunden upplever tydliga kontraster mellan vatten och de luktpartiklar som har lossnat från bytesdjuret.
Trots att luktpartiklarna från bytesdjuret blir påverkade av vattenhinnans egenskaper är det få andra lukter som distraherar.
En ren vattenyta kan faktisk jämföras med snö och ger en relativt likformig miljö för luktpartiklarna. Hunden behöver inte anstränga sig att sortera bort en mängd andra luktämnen.
Men ett spår på en vattenyta blir självfallet inte speciellt gammalt.
Luktspåret förstörs snabbt av vattenströmmar och vind. Snart finns endast spridda flytande luktpartiklar här och där. Det är inte längre ett sammanhängande doftspår.
Harslag som följer vägar är ett stort problem för jakthundar. Hundens svårigheter att följa spår i steniga landskap innebär att ett fast vägtäcke i stort sett är samma svåra prövning, vilket många harjägare kan intyga.
På en frusen, bar bilväg verkar det som att drevdjuret inte alls avger någon vittring. Då blir det ett ”vägtappt”.

Tappt på vägar
För att förstå tappt på vägar måste man ha en föreställning om hela spåret som hunden följer.
I skogen har hunden en kontinuerlig information längs hela luktspåret även om spåret är mycket svagt.
Informationen består av lukt från både vegetationen och bytesdjuret.
Till exempel avger små avbrutna grässtrån en speciell lukt av geraniol. Det är samma doft som vi människor känner när vi klipper gräsmattan.
Småstenar som kommer i rörelse ger också små luktkoncentrationer från marken.
När ett spår korsar, eller följer, en väg blir det emellertid snabbt problem.
Längs vägen är det ofta stor trafik i båda riktningarna och all vägledande lukt från vegetationen upphör.
Den kanske viktigaste orsaken till att hunden förlorar spåret är att viltlukten ”rinner” bort från vägen.
Luftens rörelse, fukt och temperatur leder bort lukten från det öppna område som en väg representerar.
Det är alltså många olika förhållanden som inverkar för att jakthunden skall få bästa möjliga arbetsförhållanden.
Lukten är jakthundens mest opålitliga vän.
Även om hunden vet bäst, så vet inte ens den alltid var lukten tar vägen.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsNettojakt höst 17
  • AnnonsChevalier
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB