Jaktidioten – var är taxen i decembernatten?
  • Sunne Jaktmässa

Jaktidioten – var är taxen i decembernatten?

HundarPublicerad: 2005-12-03 17:19

Skaren på myren bär inte och det är minst 300 meter över till andra sidan.
Jag pulsar i snö upp till grenen och noterar att det är omkring två decimeter vatten i varje steghål som mina fötter tillverkar. Jag ser inte vattnet, men jag känner det.
Den iskalla blötan sipprar nämligen in någonstans i trakterna kring plösen.

Några meter längre fram trillar jag över en sten som inte syns på grund av mörkret och snön. Då har jag två alternativ. Antingen blir jag totalt käpptokig och ställer mig och gråter och skriker och sparkar på ett träd. Eller också förlorar jag förståndet på riktigt.
– Tack, gode Gud, det var precis vad jag behövde, ropar jag mot grantopparna.
Klockan är runt midnatt och jag pulsar fram över jaktmarkerna. Taxen har varit borta sedan 11-tiden på förmiddagen.
– Det spelar absolut ingen roll om han blir jaktidiot – bara han jagar, deklarerade jag stöddigt när lille Ruff flyttade hem till mig.
Äldre jägare hade varnat för att hundar som jagar väldigt mycket kan bli ohälsosamt intresserade, ja rent av besatta, av jakt. Men jag tänkte bara på alla drivande hundar som jag jagat med och som släppt alldeles för tidigt. Ibland hade det bara behövts tio minuter ytterligare drev för att få skottchans. Jag ville ha en hund som höll i.
Och det fick jag. De första tendenserna till långdrev kom i början av oktober. Då försvann Ruff i nio timmar. Jag fick tag i honom på grannmarken vid 23-tiden. Då viftade han på svansen och såg ut som om ingenting hade hänt. Men på de efterföljande jakterna verkade det nästan som om han fått sig en liten näsbränna. I alla fall kom han tillbaka snabbare.
Men den här dagen är det alltså dags för nästa långspringning.
Jag lättar på kopplet när vi kommit igenom fårhagarna, där det alltid brukar bli upptag på hare. Jag vill jaga rådjur och släpper honom därför längre upp i skogen. Klockan är strax efter elva och vi hinner inte mer än 100 meter innan två alldeles färska rådjurslöpor korsar Ruffs väg och han accelererar iväg mellan tallarna.
Det är mycket snö på träden. Jag hör inga drevskall alls men ser på pejlens skallindikator att drevet är i full gång.
De närmaste två och en halv timmarna hör jag kanske tre skall, max. Men jag ser på pejlen att det buktar utav sjutton. När klockan passerat 14 börjar jag bli orolig och hoppas att drevet snart är över. Jo, visst. Han bryter och jag ser att han är på väg tillbaka.
Men plötsligt börjar det klirra i pejlens skallindikator igen. Han har gjort ett nytt upptag på vägen hem. Och det här drevdjuret buktar inte, utan sätter kursen rakt fram, bort, bara rakt bort.
Klockan 16 pejlar jag Ruff rakt in på ett berg, tre grannmarker bort.
Det är redan ordentligt mörk men jag springer allt vad min otränade kropp förmår och ropar så mycket rösten bär.
Hunden är max 30 meter bort – jag ser honom till och med ibland.
Men nej, drevet försvinner någonstans ut i tomma intet.
En lokal jägare undrar vem det är som skriker på hans marker och kommer ut till bilen.
– Jag blev orolig att du skulle gå igenom isen ute på Långsjön. Det är så strömt där, säger jägaren.
– Ja, man får lära känna sin hembygd när man har tax, säger han också.
Den här gången går jag inte ut och hämtar honom.
Nej, nu får han komma tillbaka till platsen som vi utgick ifrån, resonerar jag med mig själv och åker till husvagnen och sover ett par timmar. Klockan 20 sitter jag på vändplanen där vi skildes. Ruff är på en sexa på pejlen och jag känner hopp.
Men 21.30 går han inte att få in alls på pejlen. Nu stiger oron i samma takt som övermodet sjunker. Hur ska en så liten gullig unghund klara sig alldeles ensam i stora skogen? Hur ska hans lilla mage klara sig i kylan? Tänk om han sitter i käftarna på ett lodjur nu.
Minuterna rullar fram oändligt sakta. Bilmotorn går en stund i taget och håller värmen uppe. Strax före klockan 22 är det väderprognos i radions P1. Sedan följer Kvällsandakten – någon präst som pratar.
Jag funderar över min rädsla för mörker. Det är djävlar inte roligt att vara 40 år och mörkrädd – nu när lille Ruff ska räddas ur läbbiga skogen och dödens käftar.
– Var inte rädd för Guds natur. Går rakt ut i den, säger prästen som håller i Kvällsandakten.
Då går jag. Med pejlen i högsta hugg går jag rakt emot det sista ställe där Ruff lämnade några signaler. Det är beckmörkt och tätt som i en energiskog. Jag går i en och en halv timme och kommer plötsligt ut vid klubbens övernattningskoja. Hur sjutton har jag hamnat här? Drevet har inte varit i närheten av den här platsen.
Då visar det sig: Jag har fått bakslag på pejlen och gått åt helt fel håll – det kan bli så när det är för tätt.
Jag går tillbaka. Jag småspringer och vurpar. Jag svär och gräver upp stora snökockor ur fickorna. Ingen signal alls på pejlen och nu är tårarna inte långt borta. Hur fan kunde jag vara så dum i huvudet att jag släppte honom ensam i skogen? Det kommer aldrig att ske igen. Jag talar högt för mig själv, liksom för att mota alla spöken och gengångare som står och lurar bakom träden.
Plötsligt brakar det till bara någon meter ovanför huvudet och jag hukar mig instinktivt och håller armarna över huvudet. En stor tjädertupp flaxar iväg. Det smakar adrenalin i munnen.
Framme vid Hobergets fot får jag i alla fall lite signal och förstår att han måste vara på andra sidan berget. Klockan är 00.20 när Hobergets topp är bestigen och pejlen plötsligt indikerar en femma.
– Kom nu då, Ruff! Här är husse. Kom så ska du få mat, skriker jag med gråten i halsen.
Men han hör mig inte utan försvinner sakta bort. Det är då jag kommer fram till kärret som inte har fryst. Det är då jag snörvlande, ömsom går och ömsom krälar fram. Det är då som skorna fylls med vatten och jag tackar Gud.
– Tack, gode Gud, det var precis vad jag behövde.
Jag springer som en galning genom skogen. Jag pulsar, ramlar, kryper, rullar, skriker högljutt och brottas med snön. Nu ska jag ha tag i honom, även om det är det sista jag gör.
Då indikerar plötsligt pejlen en trea. Nu skriker jag så högt att ett latent pungbråck stinger till i veka livet.
Och plötsligt, som i en dröm, kommer Ruff hasande i snön. Han knallar helt lugnt men med den ålande stil som en dvärgväxt hund får i djup snö. Han viftar på svansen och tårarna trillar utför mina kinder.
Vi har en och en halv timmes gångväg tillbaka till bilen. Naturligtvis har jag glömt kopplet. Och naturligtvis är Ruff fortfarande jaktsugen. Vi stöter hela tiden djur och Ruff börjar omedelbart skälla när han känner vittringen. Det är bara ren tur att jag får stopp på honom.
Sista biten, över en kilometer åker, bär jag honom. En stor fälthare har nämligen sprungit kors och tvärs och är nära att förstöra natten totalt för mig.
Med de sista krafterna stapplar jag in i bilen. Nu smakar det bara smält snö i munnen – efter de snöklumpar jag ätit för att döva törsten.
Kvart i två på natten släpper jag upp kopplingen på bilen. Vi har en timmes hemresa och sedan tid för tre-fyra timmars sömn innan det är dags för en ny arbetsdag.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma