Karelare – topphund för storvilt
  • Elmia Game Fair
Den karelska björnhunden är en av våra absolut vackraste hundraser. Resultatet blev att utställningsintressen tog överhand och rasen blev körd i botten såväl mentalt som jaktligt. Men dagens karelare är en fullfjädrad storviltshund som tål att jämföras med vilken annan hundras som helst. Anders Lundmark har tre högt meriterade karelare. Till höger: Hanhunden SF JCH Int NORD UCH Nyyti, en av Nordens högst meriterade karelska björnhundar. Tiken Råbockens Cippa med två jaktprovsettor på älg är även ett säkert kort när det gäller björn. Inne i huset finns dessutom tiken SF JCH Vit Mossens Meja med en kull nyfödda valpar. Det fälls åtskilliga björnar för karelare, men det förekommer knappast någon riktat uppfödning på hundar med rovviltsskärpa i Sverige. En anledning till karelarnas framgång är att hela valpkullens egenskaper granskas efter första jaktsäsongen. De kullar som har mest medfödda egenskaper startar tidigast. Det är en stor skillnad mot jaktproven, där hundens träning och erfarenhet påverkar resultatet så att det är närmast omöjligt att avgöra vad som är medfött eller inte. Många karelare har visat sig vara verkligt bra grishundar. Karelare tycks ha ett inbyggt förstånd hur nära de kan gå farligt storvilt utan att själv råka illa ut. Rasklubben arbetar för att få fram bra karelare för framför allt älgjakten. Den ryskeuropeiska laikan går knappt att skilja från karelaren. Men likheten ses som en tillgång om det skulle uppstå problem med en smal avelsbas för karelarna.

Karelare – topphund för storvilt

HundarPublicerad: 2008-09-19 09:49

Anders Lundmarks familj i Jörn har ett par verkligt högt meriterade karelska björnhundar. Det är inga tillfälligheter utan bara en bekräftelse på att dagens svenska karelare uppvisar jaktprovsresultat som tål att jämföras med vilken som helst av våra övriga älghundsraser.  

Rasmästerskapet 2007 gav hela 85 procent i pristagare. Siffrorna är otrolig bra med tanke på att det var lottdragning som avgjorde vilka hundar som fick starta.
Hemma hos familjen Anders Lundmark i Österjörn finns tre karelska björnhundar som håller en för älghundar ovanligt hög standard.

Anders Lundmark har tre högt meriterade karelare. Till höger: Hanhunden SF JCH Int NORD UCH Nyyti, en av Nordens högst meriterade karelska björnhundar. Tiken Råbockens Cippa med två jaktprovsettor på älg är även ett säkert kort när det gäller björn. Inne i huset finns dessutom tiken SF JCH Vit Mossens Meja med en kull nyfödda valpar.

Tiken SFJCH Vit Mossens Meja S39685/2004 kvalade in till SM -07 för älgställande hundar. Nu hittade inte Meja någon älg under SM-tävlingen men det är en verkligt tung merit att kunna kvala in i denna tävling.
På gården finns även tiken Råbockens Cippa S38661/2000. Cippa har två första pris på löshundsprov för älg och betraktas av Anders som det säkraste kortet på björn av deras hundar.
Den tredje hunden är den högmeriterade SFIN JCH INT NORD UCH Jokkikylän Nyyti, S26253/2003.

Första pris på björn
Nyyti har även har ett första pris på löshundsprov på björn i Finland. Denna björnetta tål en förklaring eftersom hunden ställde björn under ett älgprov och då får man tillgodoräkna detta som ett första pris på björn.
Det är ovanligt med två hundar hos samma ägare som bägge uppfyllt kraven för både ett svenskt och finskt jaktchampionat.
Dessutom är hanhunden även norsk Jch.  
Med tanke på hur få karelska björnhundar det finns i Sverige torde det vara närmast sällsynt. Men den karelska björnhunden håller idag så hög klass på en bred nivå att det främst torde vara en ägarfråga hur långt man kan meritera sina hundar.
Dagens karelare måste betraktas som en positiv uppstickare. Den svenska stammen var under många år närmast uträknad men idag blåser det nya vindar. 
Ett annat exempel som visar vilken bredd som finns är det svenska mästerskapet år 2007 för de karelska björnhundarna som avgjordes i Korpilombolo i Norrbotten. Det handlade om ett lottat startfält som är mycket ovanligt i dessa sammanhang. Kravet för att anmäla sitt intresse för tävlingen var en löshundsetta på jaktprov samt godkänd HD-status. Därefter fick lotten avgöra vem som skulle få delta.
Sju hundar kom till start och sex av dessa gick till pris. Det blev tre förstapris, ett andrapris samt två tredjepris. Det är en pristagarprocent på 85 procent och det är vi definitivt inte vana vid från mästerskapstävlingar av något slag.

Blev egen ras 1946
Den karelska björnhunden registrerades som en egen ras 1946. Dess historia är kantad av två verkligt tragiska händelser. Den verkligt tragiska är att rasen närmast utplånades under vinterkriget 1939 eftersom huvuddelen av hundarna fanns på det hårt krigsdrabbade karelska näset. 
En annan olycklig parentes är att utställningsintressen var mycket nära att totalt knäcka karelaren som jakthundsras i Sverige. Det rör sig om en av hundvärldens absolut vackraste hundraser. Resultatet blev att det var andra intressenter än jägare som började, eller snarare slutade, styra utvecklingen av denna utpräglade jakthundsras. 
Hundens mentalitet och jaktegenskaper fick låg prioritering i aveln och allt detta hände samtidigt som rabiesrisken hindrade import av finska hundar till Sverige.
Allt pekade bara neråt för denna genuina jakthundsras. Jaktstandarden sjönk. Många hundar hade dålig mentalitet och rasens anseende som jakthund sjönk naturligtvis som en sten. I hundböcker kan man fortfarande läsa att den karelska björnhundens mentalitet inte är den bästa.
Men utvecklingen vände. Den finska gränsen öppnades och ett par svenska uppfödare startade en småskalig men seriös import av hundar ur de verkligt bra finska linjerna. Därefter har utvecklingen pekat rakt upp för den karelska björnhunden. Dagens karelare håller en jämn jaktlig klass på en mycket hög nivå. 

Bra förarkontakt
Ett adelsmärke är hundens förmåga att hålla en god förarkontakt trots att det ofta rör sig om verkligt sökstarka hundar. Ett annat kännetecken är karelarens goda förmåga att ställa älg i upptaget. Mentalt rör det sig idag om en lugn, trygg och mycket följsam hundras där bitska och vassa hundar knappt existerar.
Roger Liljeström från Storuman har i många år varit ordförande för den svenska björnhundsklubben. Idag är han ordförande i norra distriktet som omfattar Norr- och Västerbotten.
– Även om den karelska björnhunden är en liten ras i vårt land är det i praktiken samma stam som finns i Finland. Där är karelaren ingen liten ras och det genomfördes cirka 1 000 jaktprov med karelare år 2007, förklarar Roger Liljeström.
I Finland är denna finska nationalras så pass stor som ras att den till och från varit på tioitopplistan över registrerade valpar i Finland.

Det fälls åtskilliga björnar för karelare, men det förekommer knappast någon riktat uppfödning på hundar med rovviltsskärpa i Sverige.

Stark utveckling
Kloka och långsiktiga importer av hundar från Finland gör att utvecklingen för den karelska björnhunden i Sverige pekat spikrakt upp under den senaste tioårsperioden.
– Karelaren är i dag fullt i klass med övriga raser på jaktproven. Nu märker vi ett stort intresse för rasen även bland jägare som tidigare varit fast förankrade vid de övriga älgställande raserna, kommenterar Roger Liljeström.
Även om karelaren i Sverige är en utpräglad älghund finns det finska uppfödare som målmedvetet avlat på rovviltsskärpa. 
– Det fälls åtskilliga björnar efter hundar från dessa uppfödningar men det förekommer knappast någon riktat uppfödning på hundar med rovviltsskärpa i Sverige, säger Roger.

En anledning till karelarnas framgång är att hela valpkullens egenskaper granskas efter första jaktsäsongen. De kullar som har mest medfödda egenskaper startar tidigast. Det är en stor skillnad mot jaktproven, där hundens träning och erfarenhet påverkar resultatet så att det är närmast omöjligt att avgöra vad som är medfött eller inte.

Granskar unghundar
En annan sak som Roger vill framhålla är att man i Sverige har haft en unghundsgranskning på karelare som är snarlik det projekt som varit så framgångsrikt hos den svenska Finnstövareföreningen.
– Jag uppfattar denna granskning som säkrare än jaktproven ur avelssynpunkt. Jaktproven visar vad elitskiktet presterar som fullt färdiga jakthundar, kommenterar Roger.
Unghundsgranskningen visar vad som är medfött. Och det är de medfödda egenskaperna som är viktiga ur avelssynpunkt. 
– Man kan önska att svarsfrekvensen från hundägarna skulle vara bättre än den är i dag. Men vi är helt övertygade om att denna unghundsgranskning är ett otroligt viktigt avelsredskap och en bra värdegrund i rasens nuvarande expansion, säger Roger Liljeström.

Många karelare har visat sig vara verkligt bra grishundar. Karelare tycks ha ett inbyggt förstånd hur nära de kan gå farligt storvilt utan att själv råka illa ut.

Rasklubben arbetar för att få fram bra karelare för framför allt älgjakten.

Bra grishundar
Många karelare har även visat sig vara verkligt bra grishundar. Karelare tycks ha ett inbyggt förstånd hur nära de kan gå farligt storvilt utan att själva råka illa ut. På frågan om vad Roger har för uppfattning om att karelare ofta förekommer i blandrasaveln för grishundar är han lite delad.
– Vi arbetar för att få fram bra hundar för framför allt älgjakten. Om vi inte hade den stora finska stammen av karelare i ryggen hade vi nog anledning att vara tämligen oroade över att rasen används målmedvetet i blandrasavel. Men som det ser ut i dagsläget kan jag inte se att det på sikt ska äventyra den karelska björnhundens fortsatta utveckling, svarar Roger.

Den ryskeuropeiska laikan går knappt att skilja från karelaren. Men likheten ses som en tillgång om det skulle uppstå problem med en smal avelsbas för karelarna.

Liknar laikan
En annan sak som tydligen ventilerats inom björnhundsklubben är den slående likheten med den ryskeuropeiska laikan.
– Idag finns det varken behov eller planer på att föra in nytt blod i björnhundsstammen från någon annan ras, fastslår Roger. 
– Men det känns som en trygghet med närheten till den rysk-europeiska laikan, som knappt går att skilja från karelaren. Den ryskeuropeiska laikan är en stor hundras och borde vara en tillgång om det av någon anledning skulle uppstå problem med en smal avelsbas för karelaren, tillägger han.
Den karelska björnhunden är i första hand en hund för storvilt. Det vanligaste användningsområdena är jakt på älg samt björn och under senare år även vid jakt på vildsvin. 
Många hundar som tränas för uppgiften fungerar även vid jakt på mård, grävling och fågel.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma