- En hund som tränas med belöningar blir trygg och säker på vad den ska göra, säger Thomas Stokke.
- En hund som tränas med belöningar blir trygg och säker på vad den ska göra, säger Thomas Stokke.

Thomas Stokke tränar med klicker

– Belöningar är mycket effektivare än korrigeringar för att lära hundar saker.
Det menar norrmannen Thomas Stokke. Han har tränat fram sin vorsteh Pax till en fungerande jakthund med hjälp av en klicker. Jakt & Jägare följde ekipaget på fasanjakt i Bergslagen.

Det är sen eftermiddag några dagar före jul. Temperaturen ligger en bit under noll och några solstrålar söker sig försynt fram genom snöiga grantoppar i skogarna kring Saxhytte Gård i närheten av Grythyttan.

Det är en dag som gjord för fasanjakt.

Men dagens fasanjakt skiljer sig avsevärt från andra jakter undertecknad varit på under sina 20 år med stående fågelhundar.

Unghunden Pax som vi jagar med idag är tränad enbart genom att husse, klickertränaren Thomas Stokke, belönat honom när han gjort rätt. Alla former av fysiska korrigeringar och tvång är bannlysta.

En klickertränad stående fågelhund är mycket ovanlig. Det är därför med spänning jag följer Pax och Thomas ut på fälten.

Pelle Agorelius, som driver Saxhytte gård, börjar med att sätta ut några duvor i det snöiga gräset.

Pax får stå för de utsatta fåglarna och visa att han kan lägga sig vid uppflog. Linan är på för säkerhets skull, men Pax kan sina saker.

Vi beger oss ut

– Dags för allvar, avgör Pelle och så beger vi oss ut på jakt.

Fasanspåren i snön avslöjar att skogen är full av liv. Pax virvlar iväg, stöter på unga hundars vis de första fåglarna och går efter en bit. Men så plötsligt stelnar han till.

– Där! Han står!

Thomas är upphetsad. Den unge vorstehn har fattat ett stramt stånd invid en hög gran. Så får han sitt efterlängtade kommando: ”JA!” Hunden vräker sig in under granen, snön yr och ett tungt floff-floff-floff hörs när fasantuppen tar till vingarna.

Pax följer med några steg. Sedan ljuder husses visselsignal och han sätter sig lydigt ner.

– Fasen, inget skott. Men vilket fint fågelarbete! Det gjorde ni bra, utbrister Pelle Agorelius.

Thomas klappar om Pax och ger honom en korvbit. Duktig hund! Under den följande timmen hinner Pax med ytterligare tre fågelarbeten med stånd, resning, respekt och skott innan mörkret lägger sig.

Håller sig i skinnet

Det skulle vara fullt tillräckligt för att få en unghund att bli alldeles snurrig och glömma allt han lärt sig, men Pax håller sig förvånansvärt bra i skinnet.

Vid något tillfälle går han efter fem-tio meter. Och i ärlighetens namn tar han sig ibland en extra sväng när Thomas kallar in. Men mitt helhetsintryck är att Pax är en för sin ålder lydig och effektiv jakthund.

– Vilken härlig dag! Det gick ju greit, sammanfattar Thomas Stokke nöjt när vi en stund senare slår oss ner i köket på Saxhytte gårds gästhus. Vi styrker oss med brieost, kex och te.

Tränare som yrke

Thomas Stokke är klickertränare till yrket och tränar hundar med hjälp av belöningar.

Under inlärningen ska hunden i möjligaste mån själv räkna ut vad den ska göra för att få sin belöning. När Pax gör det Thomas vill trycker Thomas på klickern, en liten plastbox med ett metallbleck i. Ett klickande ljud hörs som för Pax betyder: ”Belöningen är på väg.”

För Thomas gäller det att hitta belöningar – ”förstärkare” som det heter på klickertränarspråk – som vorstehn är villig att jobba för i olika situationer.

– En vanlig missuppfattning är att belöningar bara är godis. Men allt som hunden vill göra – springa, jaga, resa fågel, utreda, apportera – kan användas som belöningar. Hemma fungerar godis och leksaker. På jakt är jaktrelaterade belöningar bättre, konstaterar Thomas.

– Idag hade det varit perfekt om vi haft med oss rapphöns att sätta ut på den plats där Pax gjorde fågelarbete. Att finna mer fågel hade varit en belöning som verkligen förstärkt hans benägenhet att bli kvar efter uppfloget nästa gång.

Annorlunda strategi

En påtaglig skillnad mot den traditionella fågelhundsdressyren är frånvaron av alla former av negativa förstärkningar. Thomas har aldrig ryckt Pax i kopplet för att lära honom att gå fot eller dragit honom till marken för att lära in ”ligg”.

Han korrigerar heller inte om Pax gör fel, faktiskt använder han inte ens ordet ”Nej”.

Om Pax inte gör som Thomas vill är det enda som händer att belöningen uteblir. Helt avgörande är därför att se till att hunden inte lyckas belöna sig på egen hand, till exempel genom att tjuvresa eller gå efter.

– Är man inte är helt säker på att hunden kommer att lyda måste man lägga på en lina eller på något annat sätt förhindra att den gör fel. Jag har aldrig låtit Pax springa fritt i skog där det fanns vilt innan grunddressyren sitter, understryker Thomas och citerar en gammal sanning: ”Ett fel är ett misstag, två fel är en vana, tre fel är en livsstil.”

I motsats till många andra fågelhundsägare tycker Thomas inte att hunden får en bättre förståelse för vad den ska göra genom en korrigering.

Pelle Agorelius är inte klickertränare själv men han håller med:

– Att träna till exempel uppflog med fysiska korrigeringar gör ofta hundar oroliga i stället för lugna. Dessutom riskerar man resningen. Ett mycket effektivare sätt att få hunden att förstå att den gjort fel är att göra om övningen eller koppla upp den.

Lyder reflexmässigt

Men faller inte hunden ändå lätt för frestelsen att förbryta sig, om den till exempel får en stöt och föraren är hundratals meter bort?

Thomas Stokke svarar att han inte tror att hunden i det läget funderar: ”Ska jag välja korv-biten eller ska jag förfölja fågel?”

– Etablerar man goda vanor så lyder hunden reflexmässigt. Det handlar rätt och slätt om att hålla statistiken på sin sida, antalet gånger hunden gör rätt.

Systematisk träning

Thomas har tränat in hela grunddressyren med klickerns hjälp. Systematiskt har han övat ”sitt” i olika situationer. Han har använt utkastade godbitar, färsk kycklingfilé, kepsar som flyger, bollar, vingar på spö, dummies och torkade ripor. Det är belöningar som Pax får springa till, bara han först sätter sig.

Våren 2005, när Pax var tio månader, började injagningen med Pelle Agorelius som ekipagets jaktlige läromästare.

Han plockade isär hela fågelarbetet i små delar och tränade varje del separat. För respekten, de flesta fågelhundsägares stötesten, fanns redan en god bas i form av den grundliga sittträningen. Thomas och Pelle byggde vidare på den med hjälp av duvor. Till en början släppte de dem från händerna. Sedan satte de ut dem på marken och så småningom introducerade de rapphöns. Svårighetsgraden ökades i så små steg så att Pax skulle göra rätt varje gång. Belöningarna bestod i att få resa, utreda eller gå ut i nytt sök.

– Belöningar är avgörande. De ökar sannolikheten för att hunden upprepar beteendet, till exempel sätter sig nästa gång, förklarar Pelle Agorelius.

– Jag provocerar inte hundar att göra fel. Man ska inte peka på det man inte vill ha!

Ibland misslyckades det ändå och då tog Pelle och Thomas tillbaka Pax till uppflogsplatsen och repeterade stadga genom att kasta ut en keps eller något annat föremål.

17 månader gammal

Idag är Pax 17 månader och hittills har bara ett fåtal fåglar fällts över honom. Som bekant ökar jaktlusten ju mer pippi som trillar ner framför hunden. Jag frågar om inte risken finns att Pax efter sin tjugonde eller trettionde fällda fågel inte längre är lika lydig.

Thomas Stokke medger att det kan bli så.

– Då måste jag träna hund i stället för att vara skjutgalen när jag jagar. Jag måste backa i träningen och öva mer stadga trots svåra störningar.

Klassisk dressyr förr

Thomas Stokke började sin bana som hunddressör på det klassiska sättet, med många inslag av korrigeringar. Hans andra hund, rottweilern Pia, uppskattade inte behandlingen. Hon morrade när Thomas handgripligen försökte lära henne olika saker.

Men Thomas hade tävlingsambitioner och insåg att han var tvungen att se sig om efter nya sätt att träna. Han gick en kurs i klickerträning och då vände det. Pia började samarbeta och snart nådde ekipaget ett lydnadschampionat. Samtidigt utbildade Thomas sig till klickertränare vid Canis hundskola i Norge, där han idag är verksam som instruktör.

Kul för hunden

– Det finns många metoder som fungerar. Klickerträning går inte snabbare än korrigeringsbaserad träning, men när hunden kan momenten sitter lydnaden bättre, hävdar Thomas. Dessutom blir det roligare att träna när hunden tycker det är kul.

Intresset för jakt och fågelhundar vaknade för några år sedan, när han arbetade på en vorstehkennel.

Att även Pax, som är Thomas första jakthund, skulle dresseras med klicker var en självklarhet. Men han hade inte räknat med att möta så mycket kritik.

– Det har varit jobbigt att hela tiden stå emot kritiken att fågelhundar och godis inte hör ihop. Det gör det svårare att vara konsekvent med sin metod, och det måste man för att lyckas.

Upp till bevis

I höstas visade Pax och Thomas sina kritiker att de har fel. På sitt första jaktprov erhöll ekipaget ett andrapris i unghundsklass på ”lavland”, som fältprov heter i Norge, med fin kritik. Ekipagets framgångar har väckt uppmärksamhet. Thomas berättar att allt fler fågelhundsägare kommer fram och vill diskutera ”pølsedressur” (”korvdressyr”).

I början av året bjöd dessutom Norska Pointerklubben in honom att hålla föredrag om klickerträning.

För sin egen och Pax del har Thomas tydliga mål för framtiden.

– Jag vill nå en god placering i vinnarklass. Och så vill jag ha mye fugl i säcken!

Utifrån vad jag sett av Thomas Stokke och Pax idag är jag säker på att de kommer att lyckas.

Fakta om klickerträning

Klickerträning är en form av belöningsbaserad träning (positiv förstärkning). Klickljudet är en så kallad betingad förstärkare som betyder ”belöningen är på väg”.

Med klicker kan man belöna i exakt rätt ögonblick, då klickljudet är precisare än till exempel ordet ”bra”. Betydelsen av klickljudet måste läras in innan träningen börjar.

Klickertränare låter hunden på egen hand räkna ut vad den ska göra för att få sin belöning (så kallad fri shaping). Vissa som använder klicker accepterar dock enklare hjälp, till exempel att locka ner hunden till liggande ställning med hjälp av en godisbit.

Klickertränare korrigerar inte sin hund fysiskt om den gör fel. De lägger upp träningen i små steg så att hunden ska lyckas.

Gör hunden ändå fel håller de inne med belöningen.

Klickertränare delar upp varje moment i delmoment som tränas separat. Läggande på avstånd till exempel tränas först på en meter, sedan på 2, 3, 5, 7, 10, 15, 20, 25, 30, 40 meter och så vidare.

Typiskt för klickertränare är att de gör noggranna träningsplaner, där de i detalj bestämmer vad hunden ska göra för att få sin belöning. När hunden kan momentet fasas klicker och belöningar ut.

Klickerträning är vanlig inom bland annat tävlingslydnad och agility, men används även vid träning av tull- och polishundar. Metoden utvecklades ursprungligen inom delfinträningen.