Strävhårige taxen Ruff slutar aldrig ett drev frivilligt. Antingen blir det stopp när någon skjuter drevdjuret eller också mal han på timme ut och timme in.
Hans värsta drev varade i 22 timmar. Sedan sökte han sig till en gård där han blev insläppt i köket och fick leverpastejsmörgås. Många gånger har han också stoppat bilar på någon väg och på så sätt kommit hem smidigt till husse.
Om drevdjuren får vind av någon skytt eller av annan anledning flyr såten, så går Ruff tyst efter och reser djuren någon annanstans. Där jagar han ensam tills han helt utmattad inte orkar längre. Det händer också att han tar sig an så gamla spår och att upptaget inte kommer förrän han är flera socknar bort.
Fångas inte lätt
Om man lyckas pejla honom efter fyra timmar, och genskjuter drevet, drar han igen näbben och tar upp på nytt några hundra meter bort. Han är omöjlig att fånga.
Undertecknad har tävlat i elitklass sök i bruks med schäfern King. Det var en hund med fantastisk motor. Han älskade att jobba och visste inte till sig av upphetsning när det var dags för dressyr.
Naturligtvis skulle också Ruff gå dressyrkurs. På Falu brukshundsklubb lärde han sig många nyttiga saker, som att stanna i bilen när bagageluckan öppnades, att gå förbi korvtallrik utan att försöka ta korven, att sitta kvar okopplad på en plats.
Nosar hellre efter spår
Men någon glädje över dressyren har han aldrig visat. Uttråkad har han varit fullt sysselsatt med att leta spår på dressyrplanen. Det har helt enkelt inte gått att få upp hans nos från marken.
– Det är en tax – honom går det inte att dressera, säger jag till Dennis Andersson första gången vi träffas.
Dennis föreslår omedelbart att vi ska köra dressyr med Ruff. För första gången får han ett dressyrhalsband med raka stållänkar runt halsen.
Det har jag inte velat sätta på honom tidigare. Det har känts hjärtlöst att använda strypkoppel på en så liten och snäll hund.
Men Dennis vill börja med en liten mentalbeskrivning av Ruff. Han drar upp en pappfigur på en släde ur ett dike, 25 meter framför mig och Ruff.
– Det här visar för föraren hur hunden är för dagen. Hundar kan aldrig manipulera sina känslor, hålla färgen. Då kommer den mentala statusen i dagen. Finns det aggressivitet visas den och vidare, säger Dennis.
Jag har fått order att släppa kopplet så fort figuren blir synlig. Ruff reagerar starkt.
Han hoppar fram några meter mot släden, svansen står rakt upp och han försöker skrämma den. Men när Dennis drar släden en liten bit till flyr Ruff med svansen mellan benen. Han stannar 20 meter bakom mig och skäller – och viftar på svansen. Konstigt, tycker jag.
– Det är stress, säger Dennis. Gå nu fram några meter mot pappfiguren, dirigerar han mig.
Ruff vågar sig inte fram utan står kvar och stormskäller ångestladdad.
– Nu ska vi se om han har dådkraft nog att övervinna rädslan. Jag går fram skjuter pappgubben, säger Dennis och välter släden. Nu kan du locka på honom.
Ruff kommer omedelbart när han blir lockad. Han går fram till släden och luktar på den. Sedan är den helt ofarlig hans ögon.
– Han klarade testet perfekt. Han visade rädsla för det okända men hade inga problem att snabbt komma över rädslan, säger Dennis.
Dressyrlänk på
Nu åker dressyrhalsbandet på och vi börjar med att Ruff ska gå fot i koppel. Okej, tänker jag, jag korrigerar på samma sätt som jag en gång i tiden korrigerade schäfern King – men naturligtvis med mycket lättare ryck eftersom det handlar om en liten hund. Ruff är dessutom vek i psyket. Jag vet att han kan bli fullständigt deprimerad om kraften i korrigeringen är för stark.
Vi håller till på dressyrplanen på Ökersbo hundskola. Hararna som finns i hägnet som omger gården, har varit ute på dressyrplanen under natten. Det märks när Ruff omedelbart börjar leta i slagen.
Men direkt när jag gjort det första rycket i kopplet, och dressyrhalsbanden gett honom en fysisk tillrättavisning, lyfter han plötsligt nosen och börjar titta på mig.
Svansen sänks och han visar underkastelse, men utan att vara kuvad.
Visst går han långsamt och truligt, men det går bättre och bättre när jag lockar lite på honom och kommer med uppmuntrande kommentarer.
Radar upp störningar
Dennis radar upp störningar. June-Mari kommer ut med drevertiken Zenda på planen. Vi får gå linförighet bredvid varandra. Vi får koppla loss hundarna och sätta dem bredvid varandra, sedan går vi 15 meter bort.
Dennis tar ut kaninen Moa i en bur och sätter henne på dressyrplanen. Ruff sitter okopplad en meter från buren när jag går iväg. Ruff klarar uppgifterna galant.
Plötsligt, efter bara något litet ryck i kopplet, har det hänt grejer som jag inte trodde var möjliga. Ruff är fokuserad på mig på ett helt annat sätt än tidigare.
– Du ska få prova att sätta kvar honom, gå i väg en bit och kalla in honom, säger Dennis.
Glor oförstående
Jag går i väg och kallar på honom. Han sitter kvar och glor oförstående, trots att jag jollrar med rösten så mycket jag kan, hoppar jämfota och försöker verka så rolig och spännande som möjligt. Det här är den okontakt jag upplevt. Ruff går rakt åt sidan och börjar nosa på en grästuva.
Då kopplar Dennis honom och springer sakta baklänges. Så fort Ruff inte är fokuserad på honom, ger han en lätt korrigering med dressyrhalsbandet. Inte ett ord utväxlas.
Jag gör likadant och plötsligt har Ruff allt fokus på mig. Vi gör om inkallningen och nu fungerar den perfekt.
Aha-upplevelser
Under den här halvtimmeslånga dressyrstunden har jag fått flera aha-upplevelser:
Jag har egentligen aldrig tränat dressyr med Ruff, utan istället gett upp när han inte visat samma brinnande intresse som schäfern gjorde en gång.
– Ett mycket vanligt fel. Ägarna ser inte sina hundar som individer. Ja, men så där gjorde inte den förra hunden, säger de. Man måste jobba med den individ som man har framför sig just för tillfället.
Fel nummer två. Jag har inte vågat använda dressyrhalsband, eftersom jag upplevt Ruff som för vek.
– Då gäller det att anpassa tillrättavisningarna efter den vekheten. Stark jaktlust och vekhet är egentligen den absolut perfekta kombinationen på en jakthund, säger Dennis Andersson.
Nya tag
Nu ska vi ta nya tag och gnugga dressyr enligt Dennis metoder, Ruff och jag. I höst kommer sanningens ögonblick. Kommer jaktidioten verkligen att låta sig kallas in efter en timme?
– Det går att lära även gamla hundar att sitta. Men du måste skaffa dig ett jakthorn och prägla honom på det. Hornet hörs mycket bättre och är en starkare signal till hunden när du ska kalla in den på drev, säger Dennis.
Vi har anledning att återkomma i ämnet…