– Hundarna är mitt intresse. Jag skulle inte kunna tänka mig att själv skjuta och döda djur, säger Viola Andersson.
Hon bor i ett ensamt hus i lilla byn Stjärnvik, cirka två mil söder om Fagersta i Västmanland.
Viola Andersson har alltid levt omgiven av jägare. Pappan var hängiven skogsman och för 50 år sedan startade hon beagleuppfödning, åtta år senare uppfödning av tax.
Kennelnamnet fann hon intill gården – hon tog det efter en igenväxt fotbollsplan i närheten av hemmet, där Viola alltid älskat att ströva med hundarna. Där kom idén till Molidens kennel.
Under åren har hon tagit championtitlar med 17 hundar – lägg därtill alla hundar som hos valpköpare blivit champion.
Fullt med priser
Ett av rummen i huset i Stjärnvik är fullständigt ockuperat av priser som hennes hundar erövrat genom årens lopp. Med det menas verkligen ockuperat.
Det är bara golv och tak som inte bär några priser. Totala ytan av alla väggar, och hela bordet i rummet, är täckt av priser.
Främsta meriterna hittills har Viola haft med korthårstaxen Molidens Filippa, som hon vann spår-SM med både 1998 och 1999.
SM i spår, förresten, dit har Viola kvalificerat sig under tolv år. I höstas vann hon spårprovet som Västmanlands dreverklubb arrangerade, som vi rapporterat i Jakt & Jägare.
Filippa, som stilla somnade in i höstas, blev 13,5 år och var trippelchampion, i drev, spår och utställning. Hon hade 54 förstapris i spår och nio förstapris i drev.
– Vi förstod varandra. Jag sa bara ”inte i dag” om hon intresserade sig för färska spår när vi höll på med spår. Hon fattade direkt, berättar Viola Andersson.
När det gäller spårhundar, menar denna grand old lady att det går att få sådan kontakt med hundarna, att de kan skilja på spår och jakt.
– De förstår vad det är fråga om när man plockar fram spårgrejerna, säger Viola Andersson.
Naturlig flockledare
Hon är ingen anhängare av kadaverdisciplin, men visst ska hundarna lyda. Framför allt ska de se henne som flockens naturliga ledare.
Det syns att Viola Andersson tänkt så, de båda avelsbeaglarna ylar av glädje när ledaren kommer och pratar med dem.
Det är egentligen två helt skilda jakttraditioner som Viola Andersson fört vidare. Dels harjakt med beaglarna, dels drev och spår med taxarna.
Broderier i skogen
När det gäller injagning av drevhundar har hon en beprövad metod, stillasittande, men med sin alldeles egna teknik. Hon tar med sig ett handarbete i skogen när hon går ut med valpen i skogen.
– Jag har haft både stickningar och broderier med mig. Där har jag suttit medan valpen fått söka ut. Rätt vad det är har det blivit ett upptag – och det har varit härligt, säger Viola Andersson, och då glittrar hennes ögon.
Hon har alltid strävat efter att avla på drevhundar som har ett jämnt och lugnt skall. Och upptaget ska gå lugnt till väga.
– Man får ingenting gratis, det gäller att ligga i och vara ute i skogen med hundarna om det ska bli bra hundar, säger Viola Andersson.
De senaste åren har hon fått tilltagande problem med injagningen av unghundar. Hon bor på gränsen till vargreviret i Skinnskatteberg. Då och då ses både varg- och lospår intill hennes hem.
– Jag får åka långa vägar, till Ramnäs och Irsta, för att kunna släppa hundarna. Jag vill inte vara med om att en hund får sluta sina dagar för varg eller lo, säger Viola Andersson.
Förtroende viktigast
Förtroendet mellan hund och förare är A och O för henne. Det är absolut förbjudet att flytta sig innan valpen kommit åter från sin sökrunda.
– Risken om man förflyttar sig är att man får en hund som oroar sig för föraren och hela tiden söker efter honom eller henne. Nej, jag sitter kvar. När valpen kommer tillbaka flyttar jag mig en liten bit – och så sitter jag stilla med handarbetet igen, säger hon och skärper blicken:
– Jag kan inte säkert säga hur man ska göra, men jag vet hur jag gör.
Och sedan ler Viola lite i ena mungipan.
Hon är alltså inte själv jägare, men hon har ändå tjänat jägarkåren i 50 år. Dels genom uppfödningen, dels genom idogt
provarbete. Viola Andersson har också dömt spårhundar i 35 år.
Ett exempel: I 40 år har hon ordnat med berörda markägare i Stjärnvik, så Västmanlands taxklubb kunnat hålla prov där.
Förtjänstmärke
Violas insatser uppmärksammades av Jägareförbundet, som på 1990-talet gav Viola Andersson ett förtjänstmärke i silver.
Under årens lopp har det blivit många, och ibland långa, eftersök på skadat vilt.
– Jag har ju inte gevär själv, så det går alltid en jägare med vid eftersöket. När vi hittar djuret drar jag tillbaks hunden, för ingen får skjuta över hunden, sedan släpper jag fram skytten, säger Viola.
Så sent som i höstas var hon med om ett lyckat eftersök som sträckte sig över en kilometer.
Mist två korthår
Det är sorg i huset i Stjärnvik när Jakt & Jägare hälsar på. Först gick gammeltiken Filippa till andra sidan. Sedan dog också en korthårig unghund i en ovanlig sjukdom.
– Jag miste båda mina korthår – det har varit hemskt ledsamt. Nu har jag skaffat mig en strävhårsvalp som ersättning. Sedan, när jag får tag i en valp med samma blod som jag avlat på under alla år, blir det ett nytt korthår.
– Egentligen är jag väl så gammal att jag borde lägga av. Men det går inte – det är så roligt. Och någonting måste man ju ha att hålla på med, säger Viola Andersson.