Vi är inne i de första dagarna i maj och vårvädret har börjat ge sig till känna. Det är en underbar tid på året. Fågelsången är nästan öronbedövande och allt viltliv är sprudlande.
Efter en hård vinter är äntligen våren här och viltet kan ännu en gång föröka sig och börja bygga upp förråd inför hårdare tider.
Bävern har gjort otroliga framsteg i Mellansverige under den senaste femårsperioden. I vattendragen syns tecken på att bävern har etablerat sig. Vårjakten på bäver bjuder på fina kvällar och mornar och framför allt en spännande jakt.
Kvällen före Jakt & Jägares besök var Mikael Dahlström ute på bäverjakt utan att lyckas komma till skott. Men förhoppningarna blir stora när han berättar om händelserna under kvällen.
Från ett och samma ställe såg Micke sex bävrar samtidigt. Två vuxna och resten var ungar.
– De ville inte komma upp på land. Det var nära ett flertal gånger att de skulle upp för att äta, men de är så otroligt varska. Hoppas på bättre tur under morgonens jakt, säger Micke.
Uppe med tuppen
Klockan är fyra på morgonen när vi träffas för att bege oss ut på bäverjakt.
En stor myrmark måste vi balansera oss över innan vi kommer fram till det ställe där Micke såg bäverflocken kvällen före.
Det är mycket vatten på myren och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Likt en onykter trana försöker jag gå på grästuvorna utan att blöta ner mig totalt. Ganska torr om fötterna smyger vi sakta fram till ett stort träd där vi ska ta pass.
– Där framme i viken simmade bävrarna igår kväll, säger Micke och pekar ett 40-tal meter bort.
Allt är tyst och stilla. Fåglarna har inte kommit igång med morgonsången än och tystnaden går nästan att ta på. Som tur var åkte långkalsongerna på och det känns väldigt skönt nu när vi sitter still och väntar in eventuell bäverkontakt.
På håll hörs hur fiskarna jagar flygfän i morgonstunden. Det plaskar stup i kvarten och det verkar som att även fisken börjat komma tillbaka med kraft i ån.
Äntligen en plog
Solen börjar ge sig till känna och nu ser vi tydligt över ån. Äntligen kommer den första plogen glidande fram över vattenytan.
– Nu är de på gång. Hoppas de ska upp och äta denna gång, viskar Micke.
Bävern, som är i vuxen storlek, är helt ovetande om oss. Bävern är på andra sidan ån, men i riktning mot oss.
Likt en sagobild kommer solen upp på himlen och lyser starkt på bävern. Det ser ut som bävern myser i den underbara vårsolen. Utan den minsta brådska glider bävern fram över ån som ligger spegelblank.
Jag vågar inte ta upp kameran för att fota bävern. Då är det lätt till att hela jakten blir förstörd. Ett varningsplask från bävern får de övriga att omedelbart ana oråd.
En armbåge i sidan från Micke får mig att vrida på huvudet. Ännu en bäver kommer glidande mot oss. Det är inte mer än 25 meter mellan bävern och oss.
Men Micke vet att det inte är vettigt att försöka träffa bävern i vattnet.
– Det är för stor risk att bävern sjunker efter skottet och det är inte etiskt riktigt, konstaterar Micke.
Full aktivitet
Nu är bäveraktiviteten i full gång. En bäver har äntligen kommit upp på land, men långt bort från oss.
Bävern närmast oss simmar fram och tillbaka. Den tycks inte veta om den ska upp och införskaffa lite föda eller om den ska hålla sig kvar i vattnet.
Nu är även fågelaktiviteten igång. Småfåglarna sjunger underbart och en flock med kanadagäss kommer inom fint hagelhåll framför oss.
Äntligen glider bävern närmast oss in mot viken. Jag ser hur Micke vrider lite på sig för att hamna i rätt ställning. En liten asp som bävrarna fällt tidigare är målet för den lilla bävern.
Det är en skjutbar fjolårsbäver som vi har framför oss.
Sakta glider bävern mot stocken som ligger i vattnet. När bävern är en meter från stocken stannar den till. Det ser ut som om det kollar av läget innan den vågar ta de sista simtagen fram till stocken.
Tittar lugnt på
Micke sitter lugnt och tittar på skådespelet. Nu är bävern framme med nosen mot stocken och samma sekund sprätter den till med svansen och försvinner ner i vattnet.
Micke tittar på mig.
– Det kan inte ha varit oss han blev rädd för. Vi sitter rätt i vind och en bit från bävern. Den kommer nog tillbaka, kommenterar Micke.
De övriga bävrarna, som också är aktiva, bryr sig inte om den flyende bäverns skådespel och det är till fördel för oss.
Nu har solen kommit en bra bit upp på himlen, men bävrarna är för ovanlighetens skull fortfarande aktiva. Det är kanske vårkänslorna som spelar ett spratt för de i regel nattaktiva gnagarna.
Ännu en gång kommer en liten bäver glidande in mot viken som vi har framför oss. Det kanske är samma bäver eller eventuellt ett kullsyskon.
Likt förra gången går det väldigt sakta och bävern är väldigt observant.
Bävern kravlar upp
Men, denna gång bestämmer sig bävern för att kravla sig upp i åkanten vid den lilla aspstocken. Vi hör hur de kraftfulla käkarna jobbar. Bävern jobbar på och är helt ovetande att Micke sakta har ställt sig upp för att ta stöd mot det träd där vi har passat. Nu låter jag kameran få jobba. Bävern hör inte att jag tar kort och det är nog tur. Annars hade nog Micke gett mig en blick som kan döda.
Micke har inte helt bra läge på bävern. Den behöver vrida upp kroppen ett kvarts varv för att det ska bli optimalt.
Beredd med 6,5:an
I ögonvrån ser jag hur ännu en bäver kommer smygande upp mot oss. Även den är ovetande att vi är i närheten. Micke står beredd med sin helstockade 6,5:a. Bävern jobbar på och i samma sekund som den vrider upp kroppen på stocken ekar skottet. Bäver tumlar runt och ligger sekunden senare sten död bredvid stocken.
När vi tittar ut över ån ser vi bara ringar efter de övriga bävrarna, som flytt när skottet gick.
Vårsolen gör sig ordentligt till känna och det är nu så varmt så jackan åker av när det är dags att balansera tillbaka över myren mot bilen.
Det blev en vilt- och händelserik bäverjakt vid Kolbäcksån. Det är underbart när ett vilt kommer tillbaka och att naturen har fått nytt och starkt liv runt det vackra Kolbäcksån.
Kan lukta under vatten och känner jägares fotsteg
Bävern, Castor fiber, är vårt lands största gnagare. Den kan bli cirka 70-100 cm lång (svansen därtill 30-40 centimeter) och väger 18-22 kg. Den är främst vattenlevande och nattaktiv och därför svår att få syn på.
Normalstora hyddor blir 1-2 meter höga, 2-4 meter breda och 8-10 meter långa. I sällsynta extremfall kan hyddorna bli 2,0-3,5 meter höga med en omkrets på 30 meter.
Bävern kom till våra trakter när inlandsisen drog sig tillbaka och lövträden vandrande in.
Den var under 1300- och- 1400-talet ett vanligt djur. Bävern kom tidigt att jagas för sin värdefulla päls och bävergällens ”undergörande” egenskaper.
I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad i Sverige.
Från en liten spillra av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurträsk i Jämtland. Denna inplantering följdes av några till. Från dessa har nu arten återhämtat sig och spridit sig till större delen av Sverige. Det finns nu en stam på cirka 100 000 djur.
Hjälpsamma syskon
Bävrarna parar sig i februari. Ungarna föds i början av juni. De får en-fyra ungar. Ungarna stannar i boet i två år. Både föräldrarna och fjolårsungarna hjälper till med att lära de unga bävrarna att simma, leta föda, fälla träd och allt annat som en bäver måste känna till. När de blivit två år gamla lämnar de boet för att söka sig nya egna revir. Bävern kan bli 20-30 år gammal i vilt tillstånd.
På våren är det de färska skotten på lövträd som lockar efter en lång vinter med enahanda föda av bark. På sommaren lever bävern på en blandad diet av näckrosor, örter i strandvegetationen, bark och blad från lövträd, främst asp, men även björk och, sälg. På hösten sker stora avverkningar av lövträd, där trädet gnags i lämpliga portionsbitar och lagras i undervattensförråd, för att fungera som näring under vintern.
Vintern tillbringar bävern i sitt underjordiska bo, med kortare simturer till det närbelägna matförrådet. Men om det finns öppet vatten i form av små vakar utmed stränderna, kan den simma flera hundra meter under isen för att ta sig dit och fälla exempelvis en asp. Man kan ibland se krossad nyis på sådana ställen.
Slipar tänderna
Bävern behöver gnaga för att slipa ned de stora framtänderna som växer kontinuerligt, varför man ibland kan finna jättelika träd med gnagskador som sannolikt aldrig kommer att fällas.
Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synnerven är ganska liten i förhållande till ögats storlek. Synen är begränsad under vattnet och först och främst till för att se i luften. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar att den är närsynt.
Mycket tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv, någon som Nils Gissler redan beskriver 1756, och måhända fortfarande kan vara det i avlägsna orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma människans jakt.
Hör bra
Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan möjligen göra att bävern har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Vidare så har bävrarna en utvecklad ljudkommunikation med varandra.
Bäverns luktsinne är gott utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och träddungar på långt håll.
Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till var det finns aspar på flera hundra meters håll. Olika växter kan den även skilja på med hjälp av lukten. Vidare är luktsinnet ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, exempelvis människor.
Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronalsalorganet är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna.
Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i vätska. Därmed kan bävern lukta även under vattnet.
Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 centimeter långa. Dessa är till god hjälp när bävern skall ta sig fram i mörkret och även för att registrera strömningar i vattnet.
Känsliga nerver
Dessutom har bävern känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilket skulle kunna varna för en annalkande fiender.
Bäverns fällande av lövträd, ger utrymme och upphov till nytt liv. Tickor kommer att växa på de döda stubbarna och stammarna som bävern lämnar efter sig. Uppväxande sly gynnar skogens andra växtätande djur.
Fåglar kommer att söka sig till dessa trakter som är rika på insekter. Uppdämning och översvämning av mark gynnar vattenlevande djur.
När dessa vattensamlingar så småningom växer igen helt och hållet bildas näringsrika ängar, så kallade bäverängar. Bäverns omdaning av landskapet utgör därmed en ekologisk viktig funktion.
Måste ha sötvatten
Det råder en viss osäkerhet hur pass bra bävern klarar sig i saltvatten. Den förekommer utmed norska kusten och svenska västkusten samt på ostkusten.
Det tycks som om det är unga djur som på våren har följt älvar och bäckar ut till havs. I Stockholmstrakten är det via skärgården som de simmat utåt och hamnat på en och annan skärgårdsö till och med i havsbandet.
Bävern måste ha tillgång på sötvatten att dricka, och för att tvätta bort saltet ur pälsen. Annars förstörs den värmeisolerande förmågan. Bävern kan inte separera saltet på samma effektiva sätt som andra havslevande däggdjur. Därför finns fysiologiska begränsningar för utbredningen.
Källa: Naturhistoriska riksmuseet