Den afrikanska storviltsdrömmen besannas
  • Elmia Game Fair

Den afrikanska storviltsdrömmen besannas

JaktPublicerad: 2009-07-09 10:41

Vi är i slutet av september och våren har kommit till Sydafrika. En grupp på fyra svenskar, Joakim Sköld, Lennart Jidesjö, Kay och Helén Lundberg är i Sydafrika för att jaga för första gången. Förväntningarna att få fälla afrikanskt vilt är stora och visst blir drömmarna sanna.

Efter 24 timmars resande är vi äntligen framme. Resväskor och övrig packning åker in slarvigt på rummet innan vi har ett välkomstmöte med personalen som ska hjälpa oss under vistelsen i Sydafrika.

Efter informationsmötet ska vapnen provskjutas. Utan problem skjuter deltagarna bra och allt är klart inför premiärdagen.
Under vår första kväll åker vi runt och tittar på djur, som finns precis överallt.
– Nu längtar man ännu mer till morgondagen, säger Joakim Sköld samtidigt som han tittar på en grupp med oryx.

Oryx toppar listan
Oryx är det vilt som samtliga deltagare har högst upp på listan. Oryxarna i detta jaktområde är ovanligt fina med sina troféer.
Jaktmarken är på 30 000 hektar, så det finns ytor att jaga på med både bergs- och slättlandskap. Här finns inga kattdjur som lejon och geparder. För att se kattdjuren måste man längre upp i landet. Vi befinner oss mitt i Sydafrika, cirka en timme med flyg från Johannesburg.

Inskjutning. Joakim och Warren ställer in Joakims studsare efter den långa resan ner till Sydafrika.

Premiärmorgonen bjuder på strålande sol. Men det är inte mer än fem plusgrader innan solen kommer upp och värmer. Det är jacka och byxor som gäller de första timmarna under förmiddagen.
Lennart Jidesjö blir guidad av jaktguiden Warren Venter som också är manager på campen vi jagar på. Kay Lundberg och Joakim Sköld åker med guiden David. Kays fru Helén åker även hon med, men skjuter med kameran.

Börjar med impala
Det är impalaantilopen som vi ska inrikta oss på den första morgonen. Warren och spåraren Anton vet ganska väl i vilket område impalan brukar ha sitt födosök under morgontimmarna, så vi letar oss upp på en kulle så tyst vi bara kan.
Anton går ett 50-tal meter framför oss för att spana av terrängen nedanför kullen. Rätt som det är hukar Anton sig och visar att vi måste göra det samma.
En stor grupp med impala går nedanför kullen och betar. Warren viskar till Lennart att nu är det smyga som gäller. Efter en stund är de framme vid den tänkta platsen utan att bli upptäckta. Lennart gör sig beredd samtidigt som Warren kikarspanar för att se ut ett fint handjur. Efter några minuter visar Warren Lennart vilket djur som får fällas.

Jaktskott på 200 meter vanligt
Avståndet är drygt 200 meter. Ofta skjuts det på 150-200 meter. Närmare än så är det svårt att komma viltet.
Impalaflocken är helt ovetande om faran uppe på kullen. Lennart ligger mot ett stenblock för att få perfekt stöd.


När rätt tillfälle ges ekar skottet över den afrikanska slätten. Impalan visar inget tecken på träff. Patron nummer två är redan inmatat i loppet. Lennart låter den andra kulan löpa och nu låter inte reaktionen vänta på sig.


Impalan rasar ihop
Hela flocken sätter av och även impalan som Lennart sköt på. Rätt som det är rasar impalatjuren ner död bakom en buske och allt blir lugnt inom bråkdelen av en sekund.
Båda skotten sitter bra i impalan.
– Vad spännande! Trodde jag missade första skottet. Han visade ingen reaktion på träff, säger Lennart samtidigt som han skakar hand med Warren och Anton.

Ett vårtsvin rusar fram
Efter fotografering med både kameror, mobiler och filmning åker vi vidare för nya äventyr. Rätt som det är kommer ett ensamt vårtsvin farande genom bushen.
– That’s a big one, konstaterar Warren när han tittar på vårtsvinet som travar på bortåt.
Lennart misslyckas med att smyga sig in på en springbock före lunch.

Idylliskt. Den vackra campen där vi bor och äter mellan jakterna.

Vid lunch träffar vi åter Kay, Helén och Joakim som inte har lyckats komma till skott fast ett stort antal vilt har skådats.

Halv två står vi samtliga och stampar vid jeeparna och vill iväg. Warren och David kommer efter en stund.
– Vi sa ju klockan två. Nu är ni bra sugna, va? kommenterar yrkesjägaren David.
Joakim ska under kvällen försöka sig på jakt efter bläsbock, som är ett vanligt antilopdjur i dessa trakter. Men som övriga antiloper i Afrika är synen på topp, så skottavstånden brukar blir långa.

Upptäcker en oryxflock
Efter en stunds spanande ser David en grupp med oryx på långt håll. Kay får chansen att smyga sig in på djuren, men utan att lyckas komma till skott och oryxarna får nys på jägarna.
Eftermiddagen börjar gå mot kväll och ett sista försök ska göras på en grupp med bläsbockar. Det är Joakim som sett en grupp eftermiddagsbeta ute på en slätt.
Med skydd av träden smyger Joakim och David närmare djuren, som är helt ovetande. När de är inne på 150 meter viskar David att nu kommer man inte längre. Joakim sätter sig ned och tar stöd mot sina knän.


– Längst till vänster har du en fin tjur, viskar David till Jocke som sitter redo.

Joakim väntar på att bläsbocken ska vrida sidan till. Det blåser ganska mycket, men Joakim som är rutinerad skytt tar med det i beräkningarna.
I samma sekund som bläsbocken vrider sidan till kröker Joakim fingret runt avtryckaren. En dov knall hörs över slätten och 15 meter bort rasar tjuren av ett perfekt skott i bogen.

”Mitt bästa jaktskott”
– Absolut mitt livs bästa jaktskott, säger en lycklig Joakim när har står framför sin bläsbock.
Den första jaktdagen är över och både Lennart och Joakim har fått sin dröm i uppfyllelse – att få fälla ett afrikanskt vilt.
Nu väntar en kall öl och god mat på campen innan det blir dags för sängen.
Den andra jaktdagen bjuder på otroligt mycket viltkontakter, men ingen av oss lyckas fälla något vilt.
Under en dag ser man utan problem ett par hundra vilt. Bara att få se dessa vackra djur är som att hoppa direkt in i filmen Lejonkungen. Vrider man på huvudet ser man en flock impala gå och beta, vrider man huvudet åt andra hållet ser man zebror, oryxar och några strutsar springa iväg.

Nu lossnar det
Den tredje dagen lossnar det ordentligt för jägarna. Precis före lunch fäller Lennart en fin oryx.
Efter lunch är det min tur att jaga. Det tar inte mer än en timme innan vi har lyckats spåra upp en oryxflock. De är helt ovetande om mig och Warren, som smyger från träd till träd för att komma närmare flocken.
Det är ingen lätt smygning vi har framför oss. Oryxflocken är ganska utspridd och det är alltid någon som står fritt och spanar efter faror.
– Tar vi oss fram till det trädet kan du nog komma till skott, säger Warren och pekar på ett träd 50 meter fram.

Ränderna går aldrig ur. En flock zebror iakttar jaktsällskapet.

Sakta smyger vi mot trädet utan att släppa blicken från flocken. Precis när vi är framme vid trädet blir det oroligt i flocken och vi förstår att de har upptäckt oss.


Flocken anar oråd
Snabbt gör jag mig klar för att kunna komma till skott. Flocken står oroligt och tittar mot vårt håll. Warren spanar i kikaren för att försöka hitta en fin tjur.
Flocken anar oråd och börjar röra på sig.
Uppgivet ser vi på när flocken på ett 30-tal djur sätter av i fullt trav.
– Synd, det där var nära, konstaterar Warren.
Men ett djur som stått lite på sidan har inte riktigt förstått vad som hänt. 150 meter bort står ett ensamt djur under ett träd. Warren tittar i kikaren och nu blir det åter full action.

Välriktat. Lennart siktar och fäller sin bläsbock.

– Gör dig beredd, det är ett stort handjur, viskar Warren samtidigt som han sätter upp skjutkäppen.

Jag ser att det är ett fint exemplar av oryx och på bråkdelen av en sekund är jag redo. Oryxen står och tittar på oss. Jag är beredd att låta kulan löpa så fort han vrider upp sig. Det känns som en evighet. Rätt som det är börjar han vrida på huvudet och jag förstår att snart vrider han även upp kroppen.
– Var beredd, viskar Warren i mitt öra.

Hög träff
Precis som på beställning vrider oryxen upp sig och jag låter kulan lämna loppet. Oryxen markerar träff, men sätter full fart iväg. I samma sekund som jag sköt kändes det att jag kom lite högt upp i djuret och det är inte bra. En oryx ska träffas lågt i kroppen för att få träff i de vitala organ.

”Han är träffad”
– Han är träffad, det såg jag i kikaren, säger Warren.
Spåraren George tar nu över arbetet från skottplatsen. Vi hittar lätt spåret, men inget blod. I sakta lunk går vi spåret. Efter cirka 600 meter ser vi en oryx stå inne i ett tätt snårparti.

Jaktlycka. Spåraren George vid en präktig oryx, som fick fällas med två skott av artikelförfattaren.

Vi smyger in mot oryxen, som är cirka 100 meter från oss.

När vi är inne på 60 meter anar oryxen oråd och börjar röra på sig. Då får vi chansen.
Warren ser i kikaren att han är träffad högt i puckeln och nu är vi efter rätt djur.
Jag har flyttat mig till en lucka inne i snåren. Som tur är kommer oryxen mitt i luckan och jag siktar lågt i kroppen innan jag låter kulan löpa. 

Oryxen är dödligt träffad
Oryxen är nu dödligt träffad och ligger död efter ytterligare 100 meters spårning.
Det är aldrig kul när man inte lyckas döda djuret i första skottet, men nu hittade vi oryxen och han är fälld.
En obeskrivlig känsla att få stå bredvid sin fällda oryxtjur. Det är en gammal hanne med väldigt fin trofé.
I kommunikationsradion, som sitter i bilarna, får vi höra att även Joakim har fällt en fin oryxhanne. Det blir rena kramkalaset när vi återsamlas vid campen.
Kay har haft lägen, men det har inte riktigt lossnat för honom ännu.

Jakttrio. Joakim, till höger, med sin fällda bläsbock. David till vänster och Anton i mitten.

Som vanligt beger vi oss iväg i gryningen när en ny jaktdag börjar. Jag och Anton beger oss ut själva för att leta efter impala.

Kay åker med David vilket skulle visa sig bli en lyckträff.
Det tar inte mer än en och en halv timmes spårande innan vi hittar en stor flock impala.

Går runt för att komma rätt i vind
Vi får göra en kringrörelse för att komma rätt i vind.
Impalaflocken, som är på cirka 30 djur, går och betar utan vetskap om oss. Solen hettar och det klibbar överallt på kroppen.
Rätt som det är hör vi varningslätet från en impala och vi är upptäckta. De flesta i flocken beger sig av direkt, men några stannar kvar nyfiket för att se vad som är i annalkande. Fem hondjur och två handjur står och tittar mot oss.
– Handjuret till höger är väldigt fin. Han kan du försöka ta, viskar Anton.

Perfekt stöd mot ett träd
Med perfekt stöd mot ett träd har jag lagt in impalan i siktet. Han står cirka 150 meter från oss och jag har bara stickhålet att sikta på. Allting går med automatik utan att jag riktigt tänker. Rätt som det är ekar skottet. Impalan gör ett jättehopp och vinglar sen iväg ett 30-tal meter innan han lägger sig. Skottet sitter perfekt i stickhålet och vi hittar kulan i ena lungan.

Fälld oryx. Lennart tackar yrkesjägaren Warren Vinter för all hjälp.

Utan att komma till skott under förmiddagen hoppas Kay att eftermiddagsjakten blir mer givande. De ser ett stort antal djur av både oryxar och det som Kay mest är intresserad av, kudu.

Kudu är Afrikas näst största antilop efter älgantilopen.
Kay och David smyger upp på ett berg för att spana av terrängen. Långt bort ser de en grupp med oryx gå och beta och de bestämmer sig för att försöka komma in på flocken.
I sakta lunk går de mot oryxarna. När Kay och David är inne under 200 meter stannar David till.

Kommer inte närmare
– Närmare än så här kommer vi inte, viskar David.
Kay gör sig redo och David kikarspanar för att se ut ett lämpligt djur. Efter en stunds spanande hittar David ett lämpligt djur. Kay som redan är redo letar rätt på djuret i kikarsiktet.
Avståndet är nästan 200 meter, så nu måste Kay sikta in sig rätt för att det ska bli bra.
Rätt som det är brakar det löst. Ett virrvarr av djur springer åt olika håll, men ett ligger kvar och gör några sparkar innan allt blir stilla.
– Du fick den! Bra skott, säger en glad David.

Tupplur i det fria. Helén Lundberg är utmattad efter all jakt i bushen.

Efter lite fotande och gratulerande tycker Kay att det räcker med jakt för dagen. David är av en helt annan åsikt.

– Nej, det finns mer att jaga och vi kan jaga en timme till, säger David som inte ger sig för allt i världen.

Kudun går i backen
Skam den som ger sig. Det tar inte mer än 45 minuter innan Kay och David har smugit sig in på en fin kudu som går och betar. Kudun går nere i en dal och Kay står uppe på en av kullarna runt dalen.
Avståndet är cirka 150 meter och återigen gör Kay inget misstag. Ett skott ekar och kudun ligger med benen i vädret.
– Helt otroligt! Här jagar vi flera dagar utan att fälla något. Nu har vi fått en fin oryx och en grymt fin kudu under en timmes jakt, säger Kay som har nått sina drömmars mål.
Den näst sista jaktdagen blir den som jag utan tvekan kan lägga i topp hittills i min jaktkarriär.
Undertecknad, Lennart och Warren är på väg ut till den sista eftermiddagsjakten under denna resa.

Robert Jidesjö har äntligen fått fälla ett präktigt vårtsvin.

På väg ut ser Warren en grupp med fyra vårtsvin som ska till ett snårparti ett par hundra meter framför oss.

Nu blir det bråttom. Så mycket benen orkar sätter vi av för att genskjuta vårtsvinen.
Väl framme står det klart att vårtsvinen hann före oss.
När allt känns som deppigast får jag syn på gruppen som står bara ett 100-tal meter framför oss. Försiktigt knackar jag Warren på axeln och gör honom uppmärksam på gruppen med svin.

”Ta det högra vårtsvinet”
– Gör dig beredd. Den längst till höger är väldigt fin, den kan du ta, viskar Warren.
Vårtsvinen har fått syn på oss och de börjar bli oroliga. Sakta och så tyst det bara går matar jag in en patron i loppet.
Det stora vårtsvinet står med full bredsida och jag låter kulan göra sitt jobb.
Vårtsvinet markerar träff och snurrar fram och tillbaka i ett par sekunder innan han faller ner och de korta benen hamnar i luften. Äntligen har jag fått mitt vårtsvin som jag så länge har drömt om.
Fler djur fälls under vistelsen och väl hemma på Arlanda var vi överens om en sak. Detta var inte sista gången i Sydafrika.

En matstund mellan jakterna är välbehövlig.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma