Robert Jidesjö med sin black wildebeest, vitsvansad gnu.
Robert Jidesjö med sin black wildebeest, vitsvansad gnu.

Drömjakt i Sydafrika

Det blir mycket traskande i den heta solen och dessutom långa ansmygningar på blodiga knän när vilt som röd koantilop och vitsvansad gnu ska fällas i Sydafrika.
Jakt & Jägares Robert Jidesjö är på sin första afrikajakt och upptäcker att skjutavstånden på klövviltet blir mycket längre än hemma i Sverige.

Det är många jägares dröm att någon gång få åka till Afrika och jaga. Intresset för har nog aldrig varit så stort som i dagsläget för Afrikajakt. Överallt ser man jaktfilmer från Sydafrika och jaktarrangörerna som erbjuder resor har aldrig varit fler.

Målet för den här resan är Imbasa Safari som ägs och drivs av det svenska paret Richard och Hanna Björklund.

De bröt upp från den svenska tryggheten, begav sig ner till Sydafrika med hela familjen och förverkligade sin dröm, att få leva i harmoni med den afrikanska naturen.

Från dörr till dörr tog resan runt 30 timmar. Imbasa Safaris ägare Richard Björklund möter vid Kimberleys lilla flygplats.

Det tar 45 minuter från flyplatsen till Imbasa. På väg ut till Imbasa ser vi både noshörningar och ett flertal antilopsorter.

– Efter min hjärtoperation fick vi en ny syn på livet. Att jobba sju till fem och sedan stressa runt med barnen för att hinna allt kändes inte rätt, berättar Richard i bilen när vi är på väg till Imbasa.

Hittade livskvalitet

– Efter mycket om och men hittade vi Imbasa Safari. Livet i Sydafrika är mycket lugnare och barnen trivs. Just nu känns allting perfekt och jag har inte mått så här bra på många år, tillägger han.

Väl framme vid Imbasa blir vi välkomnade av Richards fru Hanna och barnen Alexander och Amanda. Även min personliga guide Warren Venter är på plats.

– Hörnstenen på Imbasa är kvalitet från början till slut. Boende, jakt, mat och service ska vara av bästa möjliga kvalité, kommenterar Richard när vi äter middag i stora samlingshuset.

Den första morgonen i Afrika är sagolik. Solen skiner och vackra fåglar flyger omkring från träd till träd. September i Sydafrika är lika med vår och värme. Grönskan kommer mer för var dag.

Provskjuter 6,5:an

Vi börjar den första dagen med att provskjuta vapnet. Min 6,5-studsare har haft en lång resa med olika destinationer.

Warren Venter sätter upp tavlan i skjutvallen och jag gör mig redo för skott. Tre skott senare står det klart att vapnet skjuter som det ska och vi är redo för jakt.

Solen har kommit upp en bit på himlen och den börjar värma ordentligt. Denna första morgon är det impala vi ska söka efter.

Impalan är ett vackert klövvilt i storlek som vår dovhjort. På väg ut i marken ser vi otroligt mycket vilt. Både oryx och eland visar sig fint i morgonsolen.

Även den oroliga springbocken ser vi i stora mängder.

Högst upp på min önskelista står red hartebeest (röd koantilop), sedan kommer black wildebeest (vitsvansad gnu) på stark andra-plats.

Hartebeest betyder ”segt djur” på boerspråket afrikaans.

Men nu är det impala som gäller och det är ett hondjur vi ska försöka fälla. Richard vill ha kött till campen och jag får ett vackert skinn som trofé om vi lyckas.

Får använda benen

Mitt inne i marken stannar vår spårare Guy jeepen och Warren förklarar att vi ska gå härifrån.

– Vi går upp på berget och kikarspanar därifrån, säger Warren samtidigt som han pekar upp mot ett ganska högt berg.

Senare under veckan skulle det visa sig att det är värt att lägga lite tid i löparspåret innan man åker till Afrika på jakt.

Andfådd men inte helt slut är jag en halvtimme senare uppe på toppen. Utsikten är magnifik.

På långt håll ser vi zebra, springbock, en stor grupp med oryx, men framför allt ser vi en flock med impala långt bort.

– Vi står rätt i vind, så jag föreslår att vi går härifrån, säger Warren.

Flocken med impala står minst en kilometer bort, så den första halvkilometern kan vi gå i rask takt innan vi måste varva ner och börja smyga. Efter en halvtimmes gående och smygande ser vi flocken som står i en bergskant.

Kryper närmare

När vi är inom 200-meters avstånd från flocken börjar vi och kräla på knä. En av mina svaga punkter här i livet är smidighet. Det får jag åter bekräftat när jag ligger på knä i den vackra afrikanska sanden. Efter en lång stunds smygande är vi framme vid ett träd. Sakta ställer vi oss upp för att få en bättre utsikt över terrängen.

Impalaflocken står 150 meter bort och Warren undrar om jag vill skjuta på detta avstånd. Jag avböjer erbjudandet och förklarar att jag gärna vill vara en bit närmare.

– Okej, säger Warren.

Det bara att krypa ner på knä.

Anar oråd

Med blödande knän är vi efter en stund framme vid nästa träd och jag förstår att närmare än så här kommer vi inte.

Avståndet är runt 100 meter och flocken anar oråd. Några impala står och tittar mot oss. En av dessa är ett skjutbart hondjur.

Efter en stund börjar pulsen komma ner i normalt tempo. Med perfekt stöd mot trädet letar jag in impalan i siktet. Fortfarande står hondjuret och tittar på oss.

– Fire, viskar Warren.

Den gula lilla triangeln i kikarsiktet ligger i stickhålet på impalan och sakta smeker jag avtryckaren. Skottet går och det blir ett virrvarr av en massa impala som flyr.

Skön känsla

Hondjuret rasar i skottet och med ett glädjerus smyger vi fram till mitt första fällda vilt i Afrika.

Känslan att fått fälla detta djur är precis som när man sköt sitt första rådjur när man var yngre. Just den känslan som får en att sträva vidare efter nya jaktliga mål i livet. Skottet sitter mitt i stickhålet och det känns som alltid skönt att träffa där man siktar.

Imbasa Safari omfattar drygt 2 000 hektar mark och fler än 1 500 djur. Antiloper dominerar, med 18 olika arter så som gemsbok (oryx gazella), kudu, wildebeest, springbock, eland med flera.

Även zebra, giraff, vårtsvin, karakal och en mängd fåglar finns på området.

Den första dagen avslutas med en god kall öl och en underbar middag gjord av Imbasas utmärkta kock, Eon Thomas, med understöd av Lena Smit och Emily Polman.

Mycket av köttet från de fällda djuren används direkt på campen.

Det är inte alltid att man ena kvällen får äta springbock och sen nästa stoppa munnen full med oryx. Det är bara att passa på och njuta när tillfälle ges.

Långa skottavstånd

En sak som blir en överraskning är det långa avstånden man får lov att skjuta på. Tanken jag hade innan resan var att man smög i bushen och sedan fick skottläge inom 70-80 meter.

Oftast handlade det om skott runt 150-200 meter. Djuren i Afrika har i motsats till vårt klövvilt otroligt bra syn. Warren sa en sak till mig första dagen:

– När du har sett djuren, då har djuren sett dig.

Det stämmer verkligen. Många av djuren går ut och ställer sig på slätterna när de anar oråd. Då blir det långa avstånd om man ska lyckas fälla något vilt. Men har man tränat och skjutit in vapnet hemma är det inte så stor utmaning med dagens fina vapen och kikarsikten.

Tänk bara på att skjuta in vapnet på cirka 200 meter innan du ska ner till Sydafrika.

Fråga gärna en extra gång din researrangör vad för slags landskap ni ska jaga i. Det är olika beroende på var i landet det jagas.

Klockan är inte mer än sex på morgonen den andra jaktdagen. Jag träffar Warren och vår nya spårare Anton Smit, som ska vara med oss den resterande tiden.

Mornarna är kyliga, så en fleecejacka behövs innan solen är uppe och värmer ordentligt.

Springer lustigt

Nu ska vi inrikta oss på att försöka komma åt en black wildebeest, som lever i flockar och är svåra att komma åt.

Har man väl skrämt dem en gång, då är det nästan omöjligt att komma åt dem. De springer och springer i flera timmar, oftast i cirklar innan de springer några hundra meter och sedan återgår till cirkelloppet. I Sydafrika kallas wildebeesten (gnun) för slättens clown eftersom de saknar strategi för sitt springande.

Efter en timmes letande hittar Anton spår efter en flock black wildebeest. Att Anton kan sitt jobb bekräftas efter ytterligare en halvtimmes spårande. Vi är uppe på en höjd och ser ut över dalen.

Där nere går en flock wildebeest.

– Vi måste upp i rätt vind och sedan försöka smyga oss på dem, konstaterar Warren samtidigt som han torkar svetten från pannan.

Lång omväg

Det blir en omväg på cirka tre kilometer innan vi är rätt i vind och sakta kan börja smyga oss på flocken. I hukande ställning går vi från träd till träd och kikarspanar vid varje stam.

Ännu är flocken helt ovetande om oss. De går i lugn ro och betar. Avståndet fram till flocken är nu 500 meter och vi måste smyga ännu lägre för att tjäna in några meter. När vi är inne på ett avstånd under 300 meter är det dags att börja krypa ner på knä.

Med sviterna från den föregående dagens äventyr svider det som eld på knäna de första metrarna, men vad gör man inte för att förverkliga en jaktdröm?

Anton och Warren är som två iglar efter marken och jag själv känner mig som en elefant som de har lyckats få ner på knä.

Sedan händer det som inte får hända. En flock med springbock hamnar mellan oss och gruppen med wildebeest.

Springbockflocken upptäcker oss ganska omgående och givetvis sätter de fart rätt mot gruppen som vi smyger på.

Flocken flyr

Wildebeestflocken anar oråd. Som på en signal sparkar en av ledarna i marken och hela flocken sätter igång och springer, som vanligt runt i cirklar i en stund innan de ger sig av längre bort.

– Nu var vi nära. Synd att flocken med springbok kom och upptäckte oss, säger Warren med lugn i rösten.

Vi bryter förmiddagsjakten och återvänder till campen. Jägarstyrkan har blivit tre man starkare. Det är Gordon, John och Tony som har anlänt från Storbritannien.

En vacker oryx fälls

Eftermiddagsjakten blir resultatlös för min egen del, men Gordon lyckas fälla en vacker oryx.

Jakten avslutas lite tidigare än beräknat eftersom Richard och Hanna har en överraskning åt oss.

Högst uppe på ett berg mitt i jaktmarken har de byggt en vacker uteplats där de för kvällen serverar ett par goda drinkar med tilltugg. Samtidigt får vi chansen att se världens finaste solnedgång.

Den tredje jaktdagen ska inriktas på att försöka fälla en black wildebeest. Denna dag bjuder inte på lika fint väder. På håll hörs hur åskan mullrar.

– Det tar cirka två timmar innan åskan och regnet är här. Vi kan jaga fram tills att det börjar regna, förklarar Warren.

Det är helt svart på himlen, men än regnar det inte så vi gör ett försök att finna en grupp wildebeest. Anton skiner upp i ett stort leende och vi förstår att han hittat spår.

Åskan kommer närmare och närmare. Det syns färre djur idag. Troligtvis står djuren och trycker i någon tätning på grund av vädret.

Efter en timmes spårande hittar vi en grupp med wildebeest, men i samma stund måste vi bryta jakten för att ovädret snart är över oss.

Väder av rang

Jag ska aldrig mer säga att ett åskväder i Sverige är otäckt. Åskväder i Afrika är oväder utan dess like. När åskan slår ner och det i samma sekund mullrar verkar det som att hela huset skall rasa. Och vilka regnskurar!

Vägarna förvandlas till floder på bara några minuter och vattenhålen, som rymmer flera hundra kubik, fylls snabbt.

Vädret håller i sig hela dagen och vi inriktar oss på att vara sociala resten av dagen.

Under middagen bjuder personalen på underhållning och vi får lyssna på flera afrikanska sånger.

Ovädret är som bortblåst dagen efter och ännu en gång skiner solen på klarblå himmel.

Redan på väg ut syns en stor flock wildebeest som går i riktning ut mot slätten för att beta.

– Perfekt! Nu ska vi lura dem, säger Warren finurligt.

Det är helt vindstilla denna dag. Det behövs en ansmygning på en kilometer innan vi kan vara inom skotthåll.

Precis när vi börjar vår smygning hör vi ett skott långt bort och vi förstår att det är någon av britterna som kommit till skott.

Det känns perfekt

Ibland får man en känsla att allt är perfekt och kommer att lyckats. Just den känslan har jag nu. Sakta går vi mot vårt mål. Efter 40-minuters smygning ser vi flocken klart och tydligt 350 meter bort. Djuren går och betar. Ibland lyfter någon av dem på huvudet och spanar av terrängen, men då står vi still som statyer.

Vårt mål är komma upp på en kulle i närheten av flocken och förhoppningsvis komma till skott därifrån.

Hukande smyger vi sakta upp mot kullens topp. Det skulle behövas lite krypande på knä, men det är helt uteslutet efter de tidigare dagarnas strapatser.

Orolig flock

Efter en stund är vi äntligen på toppen av kullen. Likt tre ugglor tittar vi över kanten för att försöka se gnuflocken. Mycket riktigt går de fortfarande där, men de är sluga och anar oråd. De börjar sakta klumpa ihop sig och nu blir det bråttom för oss.

Jag gör mig redo att i liggande ställning ta stöd mot en sten. Warren kikarspanar för att försöka hitta ett skjutbart djur.

– Där! Längst till höger står ett bra djur, viskar Warren.

Jag vrider kroppen lite till vänster och hamnar då automatiskt med kikarsiktet åt höger. Det skjutbara djuret står och tittar åt vårt håll. Hållet är drygt 150 meter, så jag vill ha ett rent sidskott.

Efter en nervpressande väntan blir flocken lite orolig och ett läge uppstår. Jag osäkrar studsaren. Sekunden senare låter jag kulan löpa.

Markerar träff

Den vitsvansade gnun markerar träff, men rusar cirka 100 meter innan den lägger sig.

Ett fångstskott behövs när vi närmar oss djuret. Det första skottet tog lite lågt i bogen. När spänningen väl lagt sig kommer glädjeruset. Jag förstår dem som säger att har man väl en gång jagat i Afrika blir det som ett gift.

Black wildebeest är ett djur med väldigt speciellt utseende och häftig med sina enorma ögonfransar. Efter lite om och men lyckas vi få upp min gnu på jeepflaket. Mer än gärna berättar jag om hur det gick till när jag fällde mitt livs första black wildebeest för de övriga på campen.

Eftermiddagsjakten visar sig bli väldigt händelserik.

I bra tid beger vi oss ut i den sydafrikanska vildmarken. Nu är det jakt efter röd koantilop, red hartebeest, som gäller.

Anton som kan dessa marken utan och innan rekommenderar att spåra av den södra delen av marken.

– När solen står högt på himlen vill koantiloperna gärna lägga sig i skuggan där det finns tätningar. Längst söderut finns det fina tätningar. Vi letar där till att börja med, säger Anton samtidigt som vi skumpar fram i jeepen.

Letar spår

Det tar en bra stund innan vi är framme och kan börja spåra. Vi hittar ingenting färskt till att börja med. Men efter drygt en timmes spårning går vi på spår från ett gäng koantiloper och blir det fart på Anton och Warren.

– Vi går upp på kullen för att spana av terrängen, viskar Warren.

Det skulle visa sig vara ett smart drag. 800 meter längre bort ser vi en stor flock hartebeest.

Warren kollar vindriktningen och vi beslutar oss för att fortsätta bort mot slätten. Warren tror att flocken är på väg dit för att kvällsbeta. I ganska rejält tempo traskar vi på ut mot slätten. Warren har helt rätt. Flocken har redan börjat på med sitt kvällsbetande när vi kommer fram.

Går och betar

I den bortre kanten ser vi flocken gå och beta. Nu blir det inte lätt att komma inom skotthåll. Med bara några träd som skydd försöker vi oss på en ansmygning. Sakta går vi närmare.

Utan det minska skydd försöker vi komma in på dem. Det är förståeligt varför koantiloperna går ut på slätten. Det är nästan helt omöjligt att komma nära dem utan att bli upptäckt.

När vi är cirka 300 meter från flocken börjar de att röra på sig och vi förstår att de har sett oss.

Vi fortsätter ändå, men nu är det helt kört. Ledardjuret sätter fart ut på slätten och jag tittar på Warren. Han ser uppgiven ut och försöker tänka ut en plan för att lyckas.

– Tror nog att vi får ge upp för dagen. Den här flocken vet om oss och jag tror inte vi lyckas lura dem nu. Vi låter dem lugna ner sig under natten, så gör vi ett nytt försök imorgon, säger Warren samtidigt som han kikarspanar ut över slätten.

Från misslyckande till succé kan det gå fort. När vi är som mest uppgivna ser Warren en svartryggad schakal som är ute på slätten för att hitta mat.

– Titta där, en schakal, viskar Warren och pekar några hundra meter bort.

Predatorjägare som man är blir det nu en väldig fart. Med det långa benet före det korta sätter vi av i riktning mot schakalen.

Den svartryggade schakalen är en nattlig jägare på cirka tio kilo som främst lever på råttor och möss. Den anses av många vara stamfadern till alla tamhundar. Schakalen är en utbredd asätare över hela Afrika.

Schakalen går runt några termitstackar och letar mat. Avståndet är nu cirka 130 meter och Warren tror inte vi lyckas komma närmare. Andfådd, men med stöd av Warrens skjutkäpp, siktar jag in mig på schakalen som är helt ovetande om oss. När den vänder bredsidan till kröker jag fingret.

Full fart

Schakalen markerar träff och åker i marken i någon sekund innan den kommer upp och ger sig av snett mot oss. Träffad, men fortfarande i liv springer den i full fart. Nu är det bara att försöka få in en kula i djuret är min tanke samtidigt som jag svingar med och får in schakalen i siktet. Det andra och tredje skottet tar för långt fram.

Vid det fjärde skottet går jag bara förbi någon decimeter innan kulan får löpa. I samma sekund som skottet ekar tumlar schakalen runt i den röda afrikanska sanden.

Det första skottet hade tagit för långt bak i djuret. Jag tyckte att det var ren bredsida, men den stod lite snett och därför blev träffen inte som beräknat. Efter ett sådant misslyckat första skott är det alltid extra skönt att lyckas få tag på djuret och förkorta lidandet.

Svårlurat vilt

Dag fem ska vi åter försöka få korn på röd koantilop, red hartebeest. De är svåra att lura, men det är väl en del av tjusningen. Att äntligen lyckas komma åt ett svårjagat vilt är en speciell känsla. Som vanligt börjar vi med att gå in i det område vi tror att djuren befinner sig.

Som tidigare gör Anton sitt jobb utmärkt. Av alla spår som finns på marken väljer han några speciella som vi följer.

Efter en halvtimmes spårande hittar vi äntligen på en flock koantiloper, inte så stor men i alla fall en flock på tiotal djur.

Vi har vinden perfekt i ansiktet. Rätt som det är stannar Warren till. Han tittar ner på mina knän och flinar. Jag förstår vinken och halvminuten senare är jag åter på knä.

Men stora förväntningar kryper vi fram i sakta takt. Warren och Anton får lov att vänta in mig ibland. De två är hur smidiga som helst och sedan kommer kluten från Sverige i sakta takt efter dem.

Vi stannar till vid ett träd och spanar av läget. Rättare sagt Warren och Anton spanar av läget, jag kippar efter andan. Nu är alla jaktgudar med oss. Samtidigt som vi står och spanar på flocken sätter de av i lugn takt mot oss.

– Gör dig beredd, de kommer mot oss, viskar Warren och sätter upp skjutkäppen åt mig.

Jag står beredd.

– Djur nummer tre är skjutbart, säger Warren samtidigt som han tittar i kikaren.

Jag letar in djur nummer tre kikarsiktet. I samma veva vrider jag upp förstoringen till det maximala tio gånger.

Helt ovetande om oss kommer koantiloperna strövande.

Jag viskar till Warren att jag är beredd. I samma sekund stannar flocken till och tittar mot oss. Mitt djur är i siktet. Den står snett mot mig och tittar.

Den gula triangeln i siktet ligger framkant på den vänstra bogen. I samma sekund allt känns lugnt kramas avtryckaren och 6,5×55-kulan avlossas.

Markerar träff

Hartebeesten markerar träff och knäar direkt, men tar sig upp omgående. Efter en rusning på ett par hundra meter rasar den och jakten är över.

Stolt som en tupp att jag lyckats fälla mitt fjärde afrikanska vilt tar vi några bilder och lassar upp djuren på jeepen innan färden till campen börjar.

– Hur känns det? frågar Warren när vi sitter på jeepflaket.

Jag måste erkänna att det är en speciell känsla att jaga och fälla vilt i Afrika. Det känns som man är tillbaka i jaktens sköte.

Det är precis som att hamna i en fantasivärld med mycket vilt.

Jag förstår de människor som spar och gnetar för att åka hit ner så ofta det bara kan.

Under de återstående två dagarna försöker vi hitta och fälla en oryx utan att lyckas.

Det var väldigt nära några gånger, men oryxen vann denna gång.

Imbasas personal förbereder troféerna och tar dem sedan till en konservator som gör i ordning troféerna efter dina önskemål. Det tar cirka sex månader innan du får hem troféerna.

Att tänka på inför jaktresan till Afrika

• Ha giltigt pass.

• Att du har fyllt i alla papper ordentligt för import av vapnet.

Dokumenten måste fyllas i med svart bläck.

• Ha bra kängor eller dylikt att gå i. Det blir mycket gående

och det sliter på fötterna om du inte har sköna skor.

• Packa ner både varma och svala kläder. Mornar och

kvällar kan vara kalla. Svala bomullskläder rekommenderas

på dagarna.

• Hatt är nästan ett måste eftersom solen står högt på

himlen och bränner ordentligt.

• En låsbar vapenkoffert ska vapnet ligga i under transport.

• Inga halvautomatiska vapen får tas in i Sydafrika.

• Ta kontakt med närmaste infektionsklinik och fråga vad

som behövs inför din afrikaresa. Undertecknad tog en

spruta med Havrix en tid före resan.

• En bra handkikare är ett måste. Det blir åtskilliga timmar

till kikarspaning.

• Träningsskjut mycket så du vet hur ditt vapen går vid olika

avstånd. Det är inte ovanligt med skott på 150-250 meter.

• Ska du inte skjuta de största djuren i Afrika behövs inga

kanoner till kalibrar. Bättre att du har ett vapen som du

trivs med.