Hägnjakt på varska hjortar
  • Sunne Jaktmässa

Hägnjakt på varska hjortar

JaktPublicerad: 2007-04-23 12:01

”Det är ingen sport, det är ju som att skjuta kor i en hage.” Detta är en vanlig uppfattning om jakt i hägn.
Men är det verkligen så? Står djuren stilla och låter sig skjutas som tamboskap?
Jakt & Jägare träffar Mats Mattisson, som äger och driver Stengrepen i Blekinge.
– Nej, det är flera som gått in i hägnet och inte lyckats skjuta något, de är varska där inne, mullrar Mats när vi går mot entrén på hägnet.

Stengrepen är en gård som till stor del används till jakt i olika koncept. Bland annat bedrivs kurser i jägarexamen. I sammanlagt tre hägn har Mats Mattisson dovvilt och vildsvin. Dovviltet har ett hägn på cirka 70 tunnland. Grisarna finns i två hägn på två respektive tio tunnland. Det lilla grishägnet används för att testa hundar.
Den stora galten Borka är numera van och ställer gärna upp på en show. Han är en rejäl galt och uppskattas väga 150 kilo. Borka har sällskap av sina suggor och kultingar, flocken är på cirka tio djur.
– Han kommer alltid fram till mig när folk kommer hit. Borka vet att det vankas mat, men det är bara jag som kan gå in i hägnet, förklarar Mats.
Testerna på hundarna sker när hunden är utanför stängslet och ger en mycket bra indikation på hur hunden beter sig mot en gris.

Vaksamt vilt
Dovhjortar är ett av våra absolut mest varska vilt. Den som försiktigt smyger upp på dem utanför hägnet och gömmer sig lite kan se dem genom stängslet. Foderplatsen är placerad 100 meter från entrén.
Så fort någon går fram bakom hörnet har ett uppmärksamt djur sett besökaren och varnat flocken. Nu är det dussintals ögon riktade mot besökaren. När den stora grinden öppnas springer viltet iväg. Nu vet viltet att det finns människor där inne och vad som är på gång. Den vitsvarta ändalykten är oftast det sista jägaren ser av hjortarna när de försvinner in i den bitvis mycket täta skogen.

Varierande terräng
Hägnet är på cirka 70 tunnland. Marken är som ett tvärsnitt av den naturliga blekingska skogen med inslag av gamla ekar och bok, men också nyplanterad gran som nu är mellan fem och 30 år gammal.
Ett flertal träsk gör också smygjakten svårare. Det är omöjligt att gå tyst i 30-40 centimeter djupt vatten.
I den täta granplanteringen gäller det att koncentrera sig. Här gillar viltet att trycka, men skottchanserna består av millisekunder av glimtar av djur som springer iväg. Ljuset äts också upp av de täta trädkronorna och det blir riktigt mörkt bitvis.
Oftast när en jägare upptäcker dovvilt är det eftersom man känner sig iakttagen. Lagom när jägaren lyckats skymta en bit av hjorten springer de iväg.
Är det två personer som vill jaga är ett recept på en lyckad jakt att den ena går runt i hägnet för att få djuren i rörelse.
– Gå ner och ställ dig i ravinen, där brukar de gå över, säger Mats.
Han ska försöka stöta dem åt mig. Mats är med sina snart 80 år en oförskämt pigg man. Med raska steg går han raka vägen mot den plats där han tror att dovviltet står.

Gömd bakom en tall
Själv placerar jag fötterna framför varandra i skyndsamma steg så gott det går bland fallna grenar, stockar och sten.
Jag gömmer mig bakom en rejäl tall och håller utkik.
Den första grupp som kommer innehåller endast fem kalvar, varav två är nästan helt svarta. Dessa brukar Mats vilja att man tar i första hand. Han vill ha så ljusa djur som möjligt kvar.
Men ingen av kalvarna har den minsta spets som är mitt ”krav” för dagen.
Kalvarna hoppar fram och stannar då och då till för att beta, speja eller bara stå helt still och njuta i solskenet.

Byter pass
Efter cirka en timmes väntan, med bara något sporadiskt besök av en gigantisk hjort med helskovel, börjar mina nerver tala om för mig att jag skall byta pass.
Försiktigt smyger jag runt bland tallar, granar och stenar.
Efter cirka 100 meter sätter jag mig på en sten och väntar. Men djuren har lyckats lura mig och springer förbi bakom en granridå.
Till slut så ser jag en liten siluett komma mot mig. På huvudet sitter cowboyhatten käckt på sned.
Vi bryter för fika. Efter fikat går vi in i hägnet med grisar.
Vi har med oss en laika som Mats vill testa.
– Försök att smyga på ståndskallet om du kan, instruerar Mats.
– Om det blir något vill säga, tillägger han.
Vi går runt bland bökningar och studerar legor och hör snart djuren en bit bort. De springer över en liten vattensamling. Hunden skäller snart och vi förstår att han ställt något djur. Jag springer så tyst jag kan mot ljudet. Hunden står vid en kulting på kanske 40 kilo. Hunden är lite för skarp och står så nära grisen att det inte går att avlossa ett skott.
När Mats kommit fram till skådeplatsen kopplas hunden och grisen springer bort till de andra. Efter denna upplevelse väljer vi att avbryta dagens jakt.

Dags för smygjakt
Cirka en vecka senare är det dags igen. Denna gång skall jakten ske som ren smygjakt, ensam mot djuren. Efter passagen genom den gamla rostiga grinden upptäcker hjortarna faran på cirka 150 meter och försvinner i vanlig ordning in mot granplanteringen.
En katt- och råttalek påbörjas. Innan jag gick in berättade Mats att han hade sett en rejäl gaffel, som han ville ha bort på grund av lite sämre anlag på hornen.
Nu har jaktens svårighetsgrad ökat avsevärt, när endast ett av cirka 40 djur ska fällas. Ömsom smygande, ömsom endast sittande, väntar jag på rätt tillfälle.
Så fortsätter det från morgon till middag. Ett antal kontakter med flockar av hindar med kalvar gör dagen spännande och full av upplevelser.
Flera gånger har jag fått kontakt med en samling hjortar, där jag sett det tänkta bytet. Men att komma in på det önskade skjutavståndet på 100 meter är inte så lätt.
När jag smygande på en liten grusväg kommer fram till en glänta ser jag cirka tio djur, de flesta handjur. Jag känner igen ett antal djur och förstår att ”min” hjort är bland dem.

Tät grupp
Oavsett om djuren gör det av smarthet eller av en ren slump försvårar deras flockbeteende att det blir skottläge.
Ett rent skott utan djur i bakgrunden tar sin tid att få. Stående på knä kan jag bara avvakta att hjorten skall stå fri.
När så den bakomvarande hjorten upptäcker en ny tuva att äta på lämnar skottet mynningen och träffar hjortens hals cirka 100 meter bort.
Övriga djur stelnar till. De upptäcker mig och springer på ett pärlband iväg mot ett kärr, som är omringat av täta unggranar.
Mats har hört skottet och kommer med sin King Cab och hämtar både jägare och byte.
Tillsammans tar vi ur hjorten och Mats lyssnar glatt på hur det hela förlöpt.

2 500 kronor för gaffel
Kostnaderna är alltid ett spörsmål när det gäller hägnjakt.
Mats har en enkel prislista. En kalv kan kosta 500 kronor, en spets 1 500, en gaffel 2 500 kronor upp till ett kapitalt djur för cirka 7 000 – 8 000 kronor. Med dig från jakten får du då hela djuret med kött och allt.
– Det är viktigt att man respekterar viltet även i ett hägn, kommenterar Mats Mattisson.
– För att försöka minimera de värsta chansskotten har jag infört en böteslapp. Att skjuta mer än ett skott kostar 500 kronor per patron om inte skotten sitter i djuret, tillägger han.
500 i ”entréavgift”
Den som går skottlös från hägnet får betala 500 kronor i en form av entréavgift.
– Man har ju trots allt fått en förhoppningsvis trevlig upplevelse, kommentera Mats när vi fikar.
– Vill man testa sin hund brukar det kosta några hundralappar hos Borka, fortsätter han.
I det större grishägnet kan man även få skjuta för sin hund en gris på runt 70 kilo kostar då cirka 1 500 – 2 500 kronor. Då kan Mats expertis ingå om besökaren så vill.
– Skall man ha ut något av sin hundjakt gäller det ju att man vet vad man gör, småler Mats.
Kombinationen svår terräng, överenskommet djur och vanlig jaktetik gör att jakten inte är så lätt.
– Du kan se ett djur 60 meter bort som står med bredsidan mot dig, upp med bössan. Du skall skjuta en spets, men du ser en gaffel. Ja, då har du ett perfekt läge, men på fel djur, kommenterar Mats.
– Skulle du nu skjuta gaffeln, ja då har du ju accepterat det högre priset, så då är det bara att betala. Men ser du en räv och får korn på den så kan du få rabatt på din hjort, tillägger han.

Hittar slagna djur
Det händer då och då att Mats hittar slagna djur i hägnet, oftast av räv. Men ibland även av lodjur som mer och mer syns i de blekingska skogarna.
Vi beger oss nu en bit söderut för att testa jakt i hägn, modell större.
Guiden Henrik Johansson gör sitt tredje år som jaktelev. Ett av alla hans uppdrag är att agera guide åt jägare. I övrigt arbetar han mest med att utfodra de cirka 1 000 djur som finns i hägnet.
– Det är en del svenssonjägare men mest är det direktörsjägare som kommer hit. De har bestämt sig för att de vill skjuta sig en medaljhjort, berättar Henrik som själv skjuter cirka 50-talet klövvilt om året i hägnet.
– Vi skall prova norra änden först. De borde står där nu i detta väder, spår Henrik när vi lastar utrustningen i land rovern. Det har börjat snöa och sikten är inte den bästa.

Stort hägn
Hägnet är cirka 1 000 hektar och därmed ett av Europas största hägn. I hägnet finns visent, dov- och kronvilt, mufflon och vildsvin. När vi hoppar ur bilen, som parkerats i en liten svacka, berättar Henrik att det gäller att vara beredd.
– Det kan gå hur fort som helst, varnar han.
Efter kanske 150 steg stannar Henrik till. Han plockar upp sin handkikare och spanar in i ett ”tätte”.
– Det är en flock dovhjortar där nere, meddelar han.
Hjortarna studerar oss och beslutar sig för att det förmodligen är sundast att fly undan. Vi fortsätter våra spaningar i den stora marken. Vi korsar kärr och åar och tränger oss genom täta planteringar med gran och tall.
Då och då får vi kontakt med dovviltet, men kronviltet håller sig tydligen på andra breddgrader.
När vi börjat en stigning, som skall leda oss till en förmodad bra plats, hör vi det välkända ljudet från vildsvin. Men det låter som om de sitter fast. I en klippskreva har de tagit daglega men stöts nu ut i det tunna snötäcket. En årsgris springer och suggan följer efter.
– Det var en stor galt där också. Men han sprang upp till höger, skorrar Henrik med sin breda skånska.
– Men galtar brukar väl inte gå med flocken? undrar jag.
– Jodå, i hägn är det inte ovanligt, svarar Henrik.
Vi fortsätter vandringen mot nya kullar, för att smyga över kanten och spana efter lämplig hjort. Vi är på jakt efter en tio-taggare.

Guiden avgör
Det är det uppdraget Henrik har. Han ska leda gästen mot ett utvalt mål och se till att skottet kan avlossas säkert mot rätt djur. Det ligger på guiden att avgöra djurets skjutbarhet.
Vi har förflyttat oss efter Henriks anvisningar i flera timmar. Vi stöter på många dovhjortar, som konstigt nog inte skulle ha varit speciellt svårjagade. Mufflon stöter vi också på ett flertal tillfällen. Men mest imponerande är nog den stora 150 kilos-galten som vi råkar störa i sitt födosök.
Men denna dag faller inga djur i det stora hägnet. Snön har börjat falla och med det avtar dagsljuset. Det är dags för den andra jaktdagen med Henrik Johansson.
– Vi skall prova den södra delen idag, så får vi se hur det går, säger han glatt.
Henrik är övertygad om att det idag skall gå snabbt och lätt. Magkänslan styr honom mot den första såten. Redan 40 meter efter att vi påbörjat jakten bakom stallarna stöter vi på en flock med kron.
– Det ser ut som ett par spetsar, men mest hindar och kalvar, säger Henrik
– Men vi tar det sakta och lugnt. Det kan stå en skjutbar hjort bakom dessa, tillägger han.
I 20 minuter står vi och spanar försiktigt bakom en sten.
Till slut verkar kronhjortarna konstatera att de tvåbenta figurerna, som gömmer sig bakom stenen, inte har det mest behagliga i tanken och de springer iväg, dock utan att blotta något skjutbart djur.
– Ja, ja. Nu är det bara att påbörja dagens vandring, konstaterar Henrik lakoniskt.
– Att jaga i hägn ger dig garanterat kontakter med djur, de är ju trots allt instängda. Men detta innebär inte att du kan skjuta för det, fortsätter han.
Den som har en rejäl plånbok, och endast en önskan att skjuta ett djur, klarar av det. För han kan skjuta första bästa djur och vara klar.

Måste kämpa
– Den som bestämt sig för ett visst djur måste däremot kämpa och vara oerhört koncentrerad hela tiden. Jakten blir ju då mycket svår. Har man bestämt sig för en guldhjort eller en spets då är det ju det som gäller. Då vill man ju inte skjuta en silver. Du kan ju då heller inte skjuta en fyrataggare om du bara betalat för en spets, tillägger Henrik medan vi smyger sakta på den nyfallna snön.
Då och då stöter vi på visenter. Dessa giganter är mycket oskygga och man kommer ända upp in på dem. En röd päls får Henrik att reagera:
– Pass upp, där kommer en räv, ta den om du kan!
Henrik vet att godset vill att rävarna skall hållas kort. De är duktiga på att ta kalvar från både dov och kron. Men även mufflon är en delikatess för räven.
Men denna gång kände Mickel att vi var där och hann springa bort snabbt. Vi har nu vandrat och smugit i flera timmar. Det är middagstid och vi känner en viss frustration.

Svårt att smyga
– Egentligen brukar vi inte smyga den här årstiden. Det är extra svårt nu. Det är ingen brunst som upptar hjortarnas uppmärksamhet. Snön gör ansmygningen svårare visuellt och ljudet blir högre, jämfört när man smyger på till exempel mossa, kommenterar jakteleven.
Det är en tuff jakt. Vi är inne på andra dagen och ingen skottchans har kommit än.
– Vi går över åsen och ser hur det ser ut där. Någonstans skall de vara, konstaterar Henrik.
Precis som han förutspått står cirka tio handjur en bit bort. Tre ligger ner. Två håller medaljklass. Den tredje är en lite mörkare hjort. Han har ett brett utlägg, men med endast åtta taggar!
Hela tiden har målet varit att lämna endast ett par avtryck i snön. Tanken är att där guiden gått, där skall gästen kunna gå utan att lämna ljud ifrån sig. Detta har funkat ganska bra. Men flera gånger har mina 20 kilo över ynglingens matchvikt gjort att en torr kvist knäckts.
Vi har nu ingen som helst möjlighet att flytta oss. Det skulle skrämma hjortarna och de skulle springa utan att stanna på en bra stund. En hjort ställer sig upp och vädrar vind, lyssnar och spejar.
Jag lägger upp 30-06:an sakta på guidens axel som skjutstöd. Kulfånget består av två guldhjortar. Nervöst väntar vi på vilken väg hjorten skall gå och i vilken hastighet. Han behöver gå cirka fyra-fem meter för att det ska bli skottläge.
Hjortens muskler rycker till. Oroligt konstaterar vi att denna muskelsammandragning får de övriga hjortarna att ställa sig upp. Då börjar vårt byte att gå helt i rätt riktning, men en tall kommer i vägen.

”Skjut nu!”
– Skjut nu, ta honom, skorrar Henrik.
Hans axel är ett ganska flexibelt stöd. Henrik är andfådd och den höga pulsen går genom kläderna, vilket ger rödpunkten en vågrörelse. Med ett lugnt och djupt andetag kramas avtryckaren. Kulan sänker hjorten precis när den tänkt påbörja ett språng.
De övriga hjortarna försvinner som en avlöning. Väl framme vid hjorten ser vi att skottet tagit helt perfekt i bogen. Henrik tar efter sedvanliga gratulationer och förklaringar om vikt, ålder, utlägg med mera fram sin mobil och ringer efter praktikanten Christoffer.
15 minuter senare kommer Christoffer fram till oss. Henrik och Christoffer arbetar effektiv och vant ihop och snart sitter vi alla på terrängfordonet.
Glada och nöjda, men också trötta, far vi till slakteriet. På knappt tio minuter är hjorten passad och flådd. Räntan och huvudet har lagts fram till veterinären som skall besiktiga desamma.
Jakt i hägn har flera fördelar.
Jakten tenderar att återigen bli en överklasshobby. Arrendena går upp till oresonliga priser och yngre jägare släpps inte in i jaktlagen. Markerna ligger längre och längre från städerna. Detta gör att många tvingas till hägn för att kunna jaga.

Lättare eftersök
Även i ett hägn riskerar du att skadskjuta ett djur. Skulle detta hända finns fördelen att djuren i alla fall inte kommer utanför hägnet, vilket underlättar ett eftersök.
Det är också så att många på grund av arbete eller boende- och familjesituation inte kan vara med i jaktlag, som kan vara mycket tidskrävande. Då är jakt i hägn ett mycket bra alternativ.
Djuren blir inte tama i hägn om det är tänkt att bedriva jakt där.
Varierande terräng, med många inslag av olika biotoper, skapar en utmaning och djuren får en naturlig plats att leva i. Det är klart att riktig jakt i det fria är svårare och kanske mer rätt. Men när detta av olika anledningar finns till buds är hägnjakt ett strålande alternativ.

Pengar till foder
Mats Mattisson har varje år några kalvar, spetsar och en och annan skovel som skall skjutas.
Genom att erbjuda dessa djur till jägare får han pengar till bland annat foder och jägaren får en spännande upplevelse. Med sig tar jägaren ett minne, kanske en trofé och även ett rejält paket med kött.
Idag säljs det många jaktfilmer. Värt att notera är att det är förhållandevis vanligt att dessa jaktfilmer, svenska som utländska, är filmade i hägn.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma