Grisen trivs i Heidelbergs skogar. Ek och kastanj erbjuder eftertraktad näring.
Grisen trivs i Heidelbergs skogar. Ek och kastanj erbjuder eftertraktad näring.

Här skjuts 500 000 vildsvin per år

I Tyskland skjuts nära en halv miljon grisar per år. Beståndet är här delvis så tätt att grisarna sökt sig in i själva städerna. Men nu kommer tecken på att jakttrycket är för hårt.

Grisjakten i Tyskland har långa traditioner. Redan i slutet av 1800-talet förekom viltarten i landet. Den explosionsartade utvecklingen, som lett till de ur svensk synvinkel nästan ofattbart höga avskjutningssiffrorna, började för snart 40 år sedan.

Då, i slutet av 1960-talet, sköts årligen runt 30 000 grisar i Tyskland, ungefär lika många som i Sverige idag. Sedan dess har avskjutningen ökat varje år. De senaste åren har den kulminerat till runt halvmiljonen.

Ökar extremt fort

Skälet är förstås inte bara att de tyska jägarna upptäckt nöjet i att jaga vildsvin, utan också att beståndet ökat extremt fort.

Vildsvinen förökar sig så explosionsartat snabbt att situationen i Tyskland på sina ställen är utom kontroll, enligt en artikel i tyska jakttidningen ”Wild und Hund” (17/2005).

I artikeln pekar professor Hans-Dieter Pfannenstiel, som forskar i vildsvinets utbredning, på att vildsvin kan föröka sig med upp till 200 procent årligen. Under särskilt gynnsamma betingelser kan förökningstakten till och med komma upp i 300 procent.

Den rasande snabba utbredningen har flera orsaker.

Med Tysklands vanligen milda, snöfria vintrar överlever många

kultingar. Det växande antalet majsodlingar erbjuder gott om mat. Dessutom skjuter enligt professor Pfannenstiel den tyska jägarkåren i allmänhet alldeles för få yngre suggor, vilket skapar förutsättningar för en stark tillväxt inom beståndet.

Berlin med omnejd är ett exempel på det tyska ”grisundret”. Här är grisar, som breder ut sig bland villor och småhus i förorterna, ett stort problem. Vildsvin har till och med dykt upp mitt i den tyska huvudstadens centrum.

Utvecklingen backar

Även delstaten Baden-Württemberg i sydvästra Tyskland har upplevt en grismässig högkonjunktur. Men här har utvecklingen under senare år börjat gå åt motsatt håll.

Heidelberg kan tjäna som exempel på olika sätt att hantera vildsvinsstammen – en fråga som kommer att vara högaktuell i Sverige de närmaste åren.

De första grisarna etablerade sig i skogarna kring den romantiska och vackra gamla staden redan i slutet av 1960-talet. Sedan dröjde det inte länge förrän skadorna på åkermark var ett faktum. För att kontrollera beståndet slöt sig jägarna samman i så kallade ”Schwarzwildringe” (vildsvinsringar), en samverkan kring hur beståndet skulle skötas. Ringarna omfattade cirka 3 000-7 000 hektar vardera. Den idag 88-årige Walther Günther var en av grundarna

– Vårt syfte var att hålla beståndet inom rimliga gränser, säger han.

– Dessutom ville vi se till att jakten anpassades efter grisarnas biologiska och sociala beteenden. Varje skjutet djur skulle visas upp för vildsvinsringens representanter, dels för att vi skulle lära oss mer, dels för att vi skulle var säkra på att bara rätt djur fälldes.

I knappt 15 år lyckades jägarna på det här sättet hålla populationen under kontroll. Men den strängt styrda jakten födde motstånd hos jägarkåren. Underlaget för vildsvinsringarna vittrade sönder och vid mitten av 1980-talet löstes de upp.

Hård avskjutning

En tid av hård avskjutning följde.

– Ofta sköts vuxna suggor, ledarsuggor och äldre galtar. De är ju bland annat lättare att sälja, analyserar ordföranden i Heidelbergs jägarförening, Herbert Huber.

– Men med sådan avskjutning skapar man oordning i gris-flockens sociala struktur. Om ledarsuggan skjuts bort uppstår rangordningskonflikter i flocken.

– De suggor som aspirerar på ledningen börjar brunsta. Då föds kultingar även utanför den normala grisningstiden, förklarar Herbert Huber.

Under de här åren av intensiv jakt satsade bönderna dessutom allt mer på majs – vildsvinens favoritföda. Resultatet blev att bestånden ökade snabbare än någon kunde ana. Situationen var densamma i hela delstaten Baden-Württemberg.

Sökte sig till städerna

Vid början av 2000-talet hade stammen i Heidelberg expanderat så kraftigt att grisarna börjat söka sig in mot staden. En natt totalförstördes 90 gravar på en kyrkogård och åtskilliga villaträdgårdar i en av Heidelbergs förorter.

– Jag minns bara allt för väl hur polisen ringde till oss när våra wachtelhundar skällde på en skadskjuten gris i en privat trädgård, flera kilometer hemifrån, berättar jägaren och lantbrukaren Peter Schumacher.

– För att komma tillrätta med de värsta problemen fick vi vid ett tillfälle spärra av gatorna och jaga gris bland bebyggelsen i stadens utkanter.

Jägare betalar skador

Till saken hör att viltskador för tyska jägare kan innebära ett allvarligt ekonomiskt problem. Enligt lagen ska kostnaderna för viltskadorna delas lika av mark-ägare och jägare, men i praktiken avtalas ofta markägarens ansvar bort. En hektar uppbökad majsåker gräver ett 1 000 euro djupt hål i jägarplånboken (runt 9 000 kronor).

Det gäller alltså för de tyska jägarna att hålla efter sina viltstammar – annars kan skadestånden i värsta fall bli många gånger dyrare än själva arrendet.

Vildsvinens utbredning i Baden-Württemberg visar sig i avskjutningsstatistiken. Jaktåret 1982/83 sköts 3 000 grisar i delstaten, vars yta motsvarar Skåne och Halland tillsammans. Fem år senare hade avskjutningen tredubblats.

I mitten av 1990-talet hade så siffrorna stigit till runt 20 000 grisar årligen. Jaktåret 2002/2003 nådde Baden-Württemberg all-time-high med 49 000 skjutna grisar.

Sedan dess har dock något hänt. I hela delstaten, förutom i bergsområdet Schwarzwald, har avskjutningssiffrorna minskat de senaste två åren, även om de regionala skillnaderna är stora. Förra året sköts till exempel ”bara” 38 000 vildsvin i Baden-Württemberg.

För hård jakt

Som bekant kan vildsvinsstammen variera kraftigt från år till år. Men i det här fallet handlar det om en mer långtgående trend, anser jägarföreningens ordförande Herbert Huber. Han talar om en minskning på runt sex procent jaktåret 2004/2005. När alla jaktresultat rapporterats kommer troligen avskjutningen att minska med 10-20 procent.

– Orsaken är en allt för hård jakt, konstaterar Herbert Huber.

– Framför allt de riktigt stora, områdesöverskridande tryckjakterna, som arrangeras ibland, har decimerat stammen kraftigt. Uppåt 500 jägare som jagar av

3 000-5 000 hektar samtidigt ger inte många grisar chans att komma undan, tillägger han.

Men också de mindre jakterna har bidragit till att stammen gått ner, enligt Herbert Huber.

Många jaktområden i Tyskland omfattar bara 100-500 hektar. Det är för lite för att man ska kunna förvalta stammen på ett förnuftigt sätt. Grisar rör sig ju över stora områden.

– Arrendena är här delvis mycket dyra. Därtill kommer höga kostnader för viltskador. Det kan göra det svårt för jägarna att skjuta av kultingar och årsgrisar först och först därefter skjuta de större djuren. Även rådjursstammarna sjunker på grund av för hårt jakttryck, förklarar Herbert Huber.

Kalla vintrar decimerar

Peter Schumacher nämner ytterligare skäl till att stammen minskar – det senaste årets ovanligt kalla vinter, som gjort att många smågrisar strukit med samt flera hårda stormar, som förstört skogarna.

Men det kan ändå finnas mer grisar än vad avskjutningssiffrorna låter göra gällande, anser han. Vildsvinen uppehåller sig inte alltid där man tror. I Heidelberg finns nyanlagda senapsfält, godis för grisen som gömmer sig där undan jägarna – och statistiken.

Herbert Huber betonar vikten av ett genomtänkt urval.

– Vill man minska ett vildsvinsbestånd och samtidigt behålla en riktig flockstruktur måste man noggrant välja vilka djur som ska skjutas. Jagar man okontrollerat kan man skjuta ner ett bestånd på bara några år. Det gäller att jaga selektivt om man vill behålla sina grisar.