Hotfulla vildsvin i veteåkern

Vildsvinens framfart blir allt mer märkbar. Jägarkåren ser möjligheter att få ett nygammalt viltslag att jaga. Markägarna å andra sidan ser ett skräckscenario med odlade ytor som ser ut som nyharvade varje morgon. Det här är ett problem som kommer att öka rejält. För min egen del kommer detta att betyda mer jakt på markerna […]

Vildsvinens framfart blir allt mer märkbar. Jägarkåren ser möjligheter att få ett nygammalt viltslag att jaga. Markägarna å andra sidan ser ett skräckscenario med odlade ytor som ser ut som nyharvade varje morgon. Det här är ett problem som kommer att öka rejält.

För min egen del kommer detta att betyda mer jakt på markerna där dessa fyrbenta ”jordfräsar” har sina tummelplatser.

Jag sysslar en hel del med eftersök och har några hundar som kan användas till detta.

Den här kvällen håller det på att sluta riktigt illa.

Händelsen utspelar sig vid en höstveteåker i närheten av Salsta slott i Vattholma, Uppland,

Där finns en större flock på 20-talet grisar. Två är riktigt vuxna suggor. Resten är ungdjur av lite blandad storlek, men det finns inga randiga kultingar med.

Det går en större länsväg genom jaktmarken. Efter kikarspaning blir jag varse åt vilket håll flocken tänker sätta kursen. Deras primära mål är givetvis veteåkern. Men bilisterna gör att flocken väljer en helt annan väg. Själv blir jag helskärpt, dels på vindriktningen, dels att se till att ha skydd under ansmygningen.

Flocken är mycket orolig och är inte still många sekunder. Detta blir inte lätt. Jag hasar nere i botten på ett dike framåt till skjutavstånd.

Det visar sig nu vid kikarspaningen att det kanske till och med är med någon fjolårsgris i gruppen på stubbåkern – en sådan blir bra att plocka bort. Skottet ställer till det i flocken rejält. Vildsvinen börjar få panik. Men efter ett ögonblick sluter alla upp runt ledarsuggan. Därefter sätter de av i fullt sken mot skyddande terräng.

Jag skärper blicken för att se om någon gris börjar sacka efter. Efter något 100-tal meter viker ett mindre djur av in i den otröskade delen av höstveteåkern. Men även en sugga följer efter just detta djur. Jag blir fundersam. Hur gick det där till?

Jag laddar i en patron i loppet och går sakta in i vetet med tummen på säkringen, beredd att skjuta.

Efter bara några meter säger min inre röst att göra halt. Jag beslutar att hämta en gråhund som gärna spårar.

Tiken tar an spåret snabbt och utan minsta tvekan. Jag får hålla igen henne rejält när hon i sin iver att komma ifatt grisen forcerar snabbt framåt.

Vid det här laget har jag fått indikationer från hunden på att grisen inte är speciellt långt borta.

Mörkret håller på att ta överhanden.

Plötsligt är det ett tiotal grisar som spärrar min väg. Hunden blir som galen och vill ta sig an flocken, vilket skulle ha kunnat bli extremt ohälsosamt för tiken.

Jag blir både paff och förbannad och ropar ut min ilska. Men flocken kommer fram mot mig och en gris blåser kraftfullt.

I det läget väljer jag att skjuta ett skrämskott i marken. Då försvinner grisarna in i vegetationen, men efter bara några sekunder är de tillbaka. Dessutom börjar det rassla i säden runt mig på ett obehagligt sätt.

Jag ser mörka figurer som tittar upp lite här och där i veteåkern och inser att jag ligger ganska dåligt till och beslutar mig att dra mig därifrån.

Under hela reträtten finns grisar i närheten och jag väntar faktiskt bara på att känna en duns mot mina ben under den alltmer upptrissade stämningen.

Hundens svans hänger rakt ner, ett tecken på att inte hon heller gillar läget.

När jag kommer så långt på stubbåkern att jag ser min bil upptäcker jag att jag har ”svarta skuggor” dansade i min närhet på ett avstånd på mindre än 50 meter. Detta fortgår tills jag satt mig i bilen.

Där sitter jag alldeles genomsvettig i bilen och funderar. De kanske helt enkelt försvarade sin skjutna kompis på detta sätt.

Och jag är glad att jag inte strök kopplet på hunden innan jag såg vildsvinen vänta på oss.

Efteråt, när jag pratar med min jaktkamrat om hela historien, är vi ganska eniga om att detta inte är riktigt vilda grisar. Det är troligtvis utsläppta djur som är vana vid människor och är ganska orädda.

Dagen därpå hittade jag den påskjutna grisen som låg död.