Jaktens vedermödor

Ejnert Anderssen i Runhällen berättar om jaktårets sista älgjakt. Äntligen fick han fälla säsongens första och sista kalv.
Men efter skottet började vedermödorna i form av hämtning på grannmarken, punktering, fastfrusna bromsar och ett missöde med traktorn som höll på att knäcka benet. Vem har sagt att jakt är ett avkopplande fritidsnöje?

Höstens älgjakt har gått trögt. Det saknas minsann inte djur, men det har varit ”stolpe ut” hela tiden. Det har varit fel djur som exponerat sig.

Detta år är det bara kalv som gäller.

Men det är bara ”halva kalvar” som skymtat, det vill säga endast baken och halva magen har synts bland grenarna.

Det är inte första året som det varit ”segt”. Men förr eller senare gör älgarna bort sig. Nu är jakten inne på sista veckan och nu skall det ske.

Bitande kallt

Just denna morgon är det kallt, 15 minusgrader. Min jaktkamrat säger att det inte finns spår i skogen. Men nu har det gått prestige i att lyckas fälla kalv. Annars skulle det bli den första säsongen utan älg sedan jag fick jakträtt på området.

Min filosofi är att det finns mer spår i skogen än hemma i köket. Väl utkommen i skogen nyper kylan rejält i kinderna. Efter en stunds travande hittar jag spår efter ko och kalv. Nu är kylan glömd. Jag börjar smyga efter i spåren, som visar sig vara nattspår. Det slutar i ett par legor.

Där ligger de!

Sedan upptäcker jag först ett par stora öron, som i siluett avtecknar sig tydligt mot den vita snön.

Där ligger de!

Avståndet är drygt hundra meter. Men vinden är till min fördel och jag blir stående och avvaktar. Har de sett mig?

Efter fem minuters väntan hoppar det upp två djur ur snön utan förvarning. Älgkon sticker som en raket, men kalven är lite mer nyfiken av sig och stannar till. Kalven vänder sig snett fram mot mig, dumt nog.

Skottet går och även kalven löper iväg som en oljad blixt mot gränsen. Ramla då, tänker jag. Men så länge jag ser kalven löper den.

Jag rannsakar mig själv. Skottet var inte hundra. Jag drabbas nu av den enkla tanken ”i bästa fall bommade jag”. En ren bom tar jag utan att skämmas.

Spåren går åt olika håll

Framkommen till legorna börjar jag den lätta spårningen i snön. Inte en enda liten bloddroppe syn spå det vita snötäcket. Hoppet växer om att det var en ren bom. Men väl framkommen till gränsen ser jag att spåren går åt olika håll och inser vad det innebär. Mycket riktigt. 20 meter in på grannmarken ser jag kalven ligga stendöd.

Min första tanke är att det bara är att ta tjuren vid hornen och tillstå vad som hänt. Det är bara att åka och prata med bonden på grannmarken.

Men först skall jag pulsa två kilometer i snön till bilen för vidare färd. Pust och stånk och stön i snön. Äntligen framme vid bilen upptäcker jag att det är punktering. Det platta däcket står dessutom i djup snö.

Fastfrysta bromsar

Utan spade och efter ett väldigt bök har jag lyckas byta däck. Men då är bromsarna fastfrysta.

Efter lite hjälp kom jag loss. Jag besöker grannbonden, som vänligt nog ger klartecken.

– Visst kan du hämta kalven.

När så min jaktkamrat kommer upp i skogen med traktor och kärra för hämtning av kalven lyckas han fastna på en för hög stubbe.

Vi placerar virke under ett av de snökedjeförsedda bakhjulen, vilket gör att traktorn blir högre och kommer loss. Men på köpet får jag ett våldsamt slag på smalbenet av en grov gren som följt med hjulet runt.

Slaget är så kraftigt att jag faller som en fura i snön Jag har tappat känseln i benet och är övertygad om att benet är brutet.

När jag ligger i snön ringer mobiltelefonen.

Missat läkarbesök

– Hej, Ejnert! Det är från lasarettet i Västerås. Du har tid hos idag. Du skulle vara här nu. Har du glömt bort det?

– Oj, jag måste ha tagit fel på dag.

– Som du vet får du betala för uteblivit besök.

– Visst, säger du det så, stönar jag till svar. Traktorföraren undrar hur jag mår och låter mig vila en stund.

– Då går det säkert över, förklarar han.

Känseln kommer mycket riktigt sakta tillbaka. Rejält haltande får jag nu skjuts ner till gården för att påbörja slakten. Väl framme där upptäcker min kamrat att han måste åka till jobbet.

– Visst, åk du. Jag fixar det här.

Men det blev ändå en lång och mödosam dag.

Det är vid sådana här tillfällen som man funderar på att bli vegetarian.