Johnny får korn på rodjur i de lotäta markerna
  • Elmia Game Fair

Johnny får korn på rodjur i de lotäta markerna

JaktPublicerad: 2006-11-01 10:50

För några år sedan kunde befolkningen i Torsåker, Gästrikland, se hela flockar med rådjur på åkrarna. Sedan dess har antalet lodjur formligen exploderat i området. I dag måste jägaren kunna sina jaktmarker väl om det ska bli några rådjur skjutna.
Johnny Larsson har jagat på samma marker i Torsåker i mer än 40 år. Han har sett förändringen.

Jakt & Jägare följer med Johnny Larsson på jakt i marker som har alla förutsättningar att vara idealiska rådjursbiotoper. Grov skog blandas med brukade åkerlandskap, gamla inägor i träda och slyiga tätningar.
Forskarna räknar med att ett lodjur tar i snitt 40 rådjur per år.
I början och mitten av 1980-talet fanns det endast enstaka lodjur i trakterna av Torsåker. De individer som räknades in höll till i de norra delarna av Gävleborg, i Hälsingland.
– Jag överdriver inte om jag säger att det kunde stå flockar med 20 rådjur på åkrarna. Rekordet är 36 rådjur på samma åker, säger Johnny Larsson.

Lodjur kom söderut
I takt med att rådjuren tog slut i norra Gävleborg började lodjuren sin vandring söderut. Mellan åren 1993 och 1998 ökade också lostammen med 50 procent och uppgick till 120 lodjur i hela länet. Vid inventeringarna märks att lon flyttar sig söderut.
Det har märkts en kraftig minskning i rådjursstammen. En ljusning kan vara i sikte först när matbrist gör att till och med lohonorna börja vandra söderut och lämnar Gästrikland.
De senaste årens tilldelning har utökats från två lodjur till en handfull, men det räcker inte för att decimera lostammen på allvar.
Mot den här bakgrunden blir det allt viktigare att verkligen känna de marker man jagar på. Med sin långa erfarenhet vet Johnny Larsson exakt vilka platser rådjuren väljer att uppehålla sig på efter nattens vandringar. Han vet också exakt vilka vägar de tar när de blir stötta eller drivna av hund.
Jag får precisa anvisningar:
– Du ska stå 50 meter in från vägen, så att du ser upp på åsen men också ut i grovskogen, bestämmer Johnny.
Sedan lostammen blev stark i området har rådjuren till viss del ändrat sitt beteende när de blir förföljda.

Buktar inte vid drev
De är skyggare och buktar ibland inte de minsta, utan drar iväg på ordentliga långskjutsar.
Annars är ju vitsen med långsamt drivande hundar att rådjuren inte blir stressade utan lugnt och fint rör sig i cirklar.
– Om drevet bär iväg, så flyttar du dig till berget på andra sida vägen, säger Johnny.
Flera gånger luras vi av rådjur som rusar raka vägen till berget. När vi postar ut runt berget, så bär det naturligtvis av i motsatt riktning.
– I dag är det meningslöst att försöka i det här området. Det finns inte ett färskt rådjursspår. Och nu ser jag varför – det har gått två stora katter längs vägen, berättar Johnny över radion.
Men Johnny Larssons kunskaper om markerna ger förr eller senare utdelning.
Han kommer med taxen Frö från ena hållet, Patric Sunnebrandt med taxen Grus från andra.
Grus försöker bringa ordning i färska spår och utstöter väckskall efter väckskall.

Drevet i full gång
Plötsligt river hon i allt vad det går och drevet är i full gång. Det går rakt på mig.
En stor get och två killingar skuttar fram mellan träden.
Taxen ligger två till tre minuter efter och geten är den enda som stannar upp då och då och lokaliserar var efterföljaren befinner sig.
Killingarna rör sig lite för fort för ett säkert skott. Det är också väl risigt.
Det snurrar ett, två och tre varv innan geten väljer sina egna bakspår och lyckas lura hunden. Det är bara tillfälligheter som gör att jag inte kommer till skott.
Nästa pass jag får är på kanten till en stor sänka, där jag står 50 meter från en hyggeskant, i grovskog.
– De brukar komma förbi här nere i ravinen. Hitta dig ett bra pass, säger Johnny och bär av mot toppen av berget.
Plötsligt kommer tre rådjur, sannolikt helt ostötta, hoppande nedför hygget. De verkar gå ut åt fel håll.
Modet sviker och jag glömmer Johnnys beskrivning av vilken väg djuren kommer att välja.
Flåsande kryper jag i den riktning jag misstänker att geten och de två killingarna väljer.
Då vänder de tre och börjar gå exakt i riktning mot mitt första pass.

Hinner med det tredje djuret
Svärande och flämtande ålar jag tillbaka, men hinner inte fram i tid för första och andra djuret.
Det tredje rådjuret ligger dock lite efter och hamnar mitt i skjutgatan när jag är färdig för skott.
Jag har full bredsida och max 25 meter.
Hagelsvärmen tar bra, men djuret går vidare och jag avlossar kulpipan också. Då lägger det sig.
– Tog du båda två, hojtar Johnny retfullt över radion.
Ett smaldjur, tänker jag när jag vänder på henne. Då ser jag plötsligt en stor och svullen bröstvårta.
Helvete, sköt jag geten? En dödssynd, inte minst när rådjursstammen är så försvagad.
– Jag undrar om jag inte sköt geten, säger jag bedrövat när Johnny och Patric kommer för att gratulera.
– Det är inte geten. Men hon har en gammal skada på buken.
– Hon har helt enkelt blivit riven men klarat sig, säger Johnny när han tittat närmare på ”bröstvårtan”. Sannolikt är det en loklo som varit framme.
Vi lyckades i alla fall lura av lon ett rådjur, tänker jag när vi släpar vårt byte ur skogen.

Efter mer än 40 år som jägare har Johnny Larsson fortfarande en smittande entusiasm för jakt.

– Häromdagen var vi ute och grillade korv – det är alldeles för sällan man gör det, säger Patric Sunnebrandt. – Gick ni ut bara för att grilla korv – är du inte klok? svarar Johnny Larsson och skrattar.

Smaldjuret, som här tas om hand av Johnny Larsson och Patric Sunnebrandt, visade sig ha en gammal rivskada på buken. Sannolikt hade den attackerats av lo.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma