Odresserad vorsteh räddar rippremiären

En odresserad hund har inget på fjället att göra. Så lyder en gammal ”sanning” i fågelhundsvärlden. Men det finns många olika vägar som leder till målet. Vorstehn Boss visar att en bra fågelhund har mycket av jaktdrillen i sig från början.

Det svajar betänkligt när vi lyfter från Tänndalsvallens stugby i Härjedalen. Vindmätaren visar 12 sekundmeter. I helikoptern gör sig Hans och Elisabeth ”Lisa” Eklund och deras engelska settrar Falcsagans Calle och Falcsagans Basil beredda på en tuff dag på fjället.

Det är den 25 augusti. Fjällvärldens vitvingade skatt är lovlig igen efter ett år av längtan.

Vägen upp mot Funäsdalen har kantats av varningar. 2007 är första året utländska jägare ska få jaga i de svenska fjällen redan från första dagen och många är oroliga. Ska de utländska jägarna skjuta bort våra ripor?

Men vi är privilegierade – vi ska jaga på privat mark. Kjell Åhlund, Haningebo men härjedaling i själen, har bjudit in Hans och Lisa Eklund och jaktkamraterna Conny Molinder och Dan Gustafson att jaga på sin mark.

Med en röd skjorta i handen flaggar han in helikoptern på en myr invid sin vita jaktstuga i Andersjödalen mellan Hamrafjället och Storskarven.

– Välkomna! Vi har 1 300 hektar att jaga på. Men låt inte hundarna gå ut längre än att vi kan skjuta över dem, max en kilometer eller så, säger han med en blinkning och gör en gest över fjället.

Lovande mark

Vi befinner oss på knappt 1 000 meters höjd, där viden och småbjörkar avlöser bäckar och vattendrag. Marken ser mycket lovande ut. Vilken hund ska få äran att inviga? Lisa Eklund överlägger kort med maken: hennes Calle får börja. De för varsin hund – det underlättar samarbetet mellan hund och förare om man känner varandra väl.

– Allez!

I långa, flata galoppsprång sveper Calle över fjället. Utan hund är man chanslös i den här marken och Calle är en njutning att se på.

Magiskt kackel

Vi har inte varit ut i många minuter när det magiska kacklet hörs: gaa-gaa-ga-a-a-a-a.

I den hårda vinden har Calle kommit för nära fåglarna, fått en stöt och gått efter.

Riporna skrattar när de kastar sig utför fjället. Calle, berusad av sina sinnen, blir egenrådig och vill inte låta sig kallas in.

– Det kokar i huvudet på honom. Han är stendöv, konstaterar Lisa och drillar hårt i sin pipa medan settern försvinner bakom en kulle.

Första chansen har bokstavligen blåst bort. Men ändå. Vi har haft fågel bara något 50-tal meter från stugan. Nu kan vi slappna av. Den här marken kommer inte att göra oss besvikna.

Dags för Basil att visa vad han går för. Den treårige tricolorhannen är kraftigare byggd än Calle och mindre vidsökt.

Men han har spänst i steget och, ska det visa sig en uthållighet som imponerar. Plötsligt blixtrar det till i luften. Tio fågel? Tjugo?

En extra växel

Basil plockar fram en extra växel och försöker komma ifatt. Även han har stött och gått efter, men inte värre än att situationen hade varit jaktbar.

– Bra, ropar Hasse Eklund när han stoppar hunden efter 15 meter. Fast varför stannar du inte på en gång?

Han berättar att Basil är parets tredje engelska setter och lättare att jobba med än Calle.

– De är helt olika personligheter. Calle är självständig. Han lever lite i sin egen värld. Basil har en naturligt bättre kontakt och vill gärna vara till lags. Samtidigt har vi tränat honom på ett annat sätt. Med Calle har vi varit lite för hårda och det har påverkat hans resning. Men man lär sig med tiden!

Andra fjällsäsongen

Nu tar Dan Gustafsons hund, tvåårige Fältmyrans Boss, vid. Det är vorstehns andra säsong på höstfjället. Förra året sprang han mest omkring och tittade på de andra hundarna, minns Danne.

– Söket var inte vad jag hade väntat mig den gången. Det verkade som om jaktlusten inte hade vaknat riktigt än. Däremot fungerade han bra resten av säsongen.

Att Boss är mer medveten om sin uppgift på fjället idag ser vi snabbt. Men än är söket inte så stort och den riktiga intensiteten saknas.

Danne går avslappnad efter sin hund. Inga handtecken, inga rop.

Bössan är kvar i fodralet och visselpipan djupt nerstoppad i fickan. Han låter Boss sköta sig själv.

Som hundförare är Danne så diskret att jag börjar undra om han glömt bort att han har hunden ute i sök.

Det visar sig dock vara en medveten strategi. Han vill inte styra för mycket, utan ge hunden chansen att utvecklas i sin egen takt.

– När Boss var sex månader fällde jag fågel över honom. Då såg jag att han hade goda anlag, berättar Danne, som tränat grundlydnad med sin hund, men avstått ifrån den traditionella jaktdressyren, som ska lära hunden att reviera, respektera (sätta eller lägga sig när fågeln flyger) och apportera.

Har en annan syn

Många i fågelhundsbranschen skulle nog skaka på huvudet åt att ta med en så ”rå” hund till fjällen, men Danne har en annan syn:

– En bra fågelhund har de rätta beteendena i generna. Kör man för hårt med dressyren riskerar man bara att förstöra.

– Det felet har jag gjort med tidigare hundar. Jag föredrar att ge Boss erfarenhet genom praktiskt jakt. Konstlade situationer genomskådar han ändå.

Vi jagar oss vidare upp mot Hamrafjället och plötsligt saktar Boss in. Svansen viftar, nostryffeln vibrerar. Han har känt något.

Vi har redan haft ett trettiotal fåglar i luften, men hittills ingen i säcken. Ska det lyckas nu?

Sekunden senare ser vi fåglarna lätta. Besviket bryter Conny och Kjelle sina bössor. Danne låter sig inte stressas.

– Ut och sök, säger han och skickar iväg hunden på nytt.

Den första fågelkontakten har väckt vorstehns jaktlust. Målmedvetet söker han av terrängen. Nu stiger fjället brant uppför, marken är täckt av viden och småsnår.

Här på fjällsidan hade Kjelle synkontakt med över 200 fågel förra året. Ska naturen vara lika givmild i år?

Vi ska just rasta när vorstehn stannar till igen, blir låg och smygande. Osäkerheten han utstrålade vid sin förra fågelkontakt är borta. Nu råder ingen tvekan: vi har fågel som löper framför oss.

Stramt stånd

Med nosen mot en punkt några meter framför honom fattar han stramt stånd vid ett vide. Kroppen är spänd, svansen stilla. Och denna gång står han kvar.

Kjelle är närmast. Utan att invänta Danne ger han hunden order att resa: ”Ja – gå på!”.

Vorstehn gör ett ryck. Ett tiotal ripor virvlar ur videt. Boss motstår impulsen att rusa efter och Kjelle är inte sen att trycka av. Bom! Där försvann förmiddagens enda riktiga chans. Men glädjen över att se Boss mogna som jakthund väger över.

– Så mycket fågel, men inget skjutet. Det har aldrig hänt. Normalt sett borde vi ha minst tio fåglar i snarorna nu, säger Kjelle när vi en stund senare söker lä bakom en stor stenbumling.

Skönt att sitta

Det är skönt sitta ner efter den branta stigningen, värma stela fingrar i solen och slippa vindens dån i öronen.

Långt nedanför oss driver vita gäss på Andersjön. Det är dit vi ska efter lunch, till ”färjeläget”, där Kjelles kanadensare ska ta oss över det smala men djupa sund som klyver hans mark i två delar.

Medan Conny och Danne tar en tupplur berättar Kjell att han inte hade en tanke på ripjakt när han köpte sitt fjäll för 15 år sedan.

– Jag ville jaga älg och hare. Med tiden kom intresset för ripjakt och då skaffade jag en engelsk setter. Zita var en fantastisk hund. Hon gick aldrig sönder hur länge man än jagade. Men någon provhund var hon inte. Hon såg ut som en järv när hon galopperade!

Förvaltar riporna väl

Som markägare är han noga med att förvalta sin ripstam med eftertanke. Mer än ett par fåglar i varje kull får inte skjutas av, poängterar han.

– Jag för bok över hur många ripor vi siktar första veckan på jakten varje år. För tio år sedan var det 70 fåglar. Sedan dess har antalet ökat konstant. Även ”dåliga” ripår har det varit gott om fågel här. De senaste åren har vi sett runt 200 fåglar. Jag skulle tippa att det blir lika många i år igen. Föryngringen har varit bra, säger Kjell, som bedömer att hans mark tål en avskjutning på runt 50 fåglar per år.

På eftermiddagen sätter vi kurs mot Storskarven. Vinden har mojnat och riporna trycker bra.

Samtidigt har hundarna lärt sig utnyttja vittringen bättre. De är goda fågelfinnare alla tre och presterar fina stånd, både på kullar och singelfåglar.

Men det är mycket som ska klaffa innan man kan stoppa ripan i ryggsäcken. Hunden ska respektera, fåglarna ska flyga åt ”rätt” håll där ingen står i vägen, skotten ska träffa. Jakten är som bekant aldrig förutsägbar.

Ändå är känslan av otillfredsställelse svår att skaka av sig när situation efter situation rinner oss ur händerna, en dag som denna.

Hur ofta har man inte gått på fjället i timme efter timme utan att se skymten av en fjäder?

Börjar krokna

Vid pass klockan 19 börjar hundarna krokna. Vi har jagat i tio timmar och haft inte mindre än 130 ripor i luften, kanske mer.

Men någon gång måste man inse sig besegrad. Det är en dag imorgon också. På trötta ben avverkar vi den sista biten hem.

I tankarna äter vi redan en efterlängtad middag i stugan.

Bara Danne och Boss kämpar fortfarande på uppe på fjällsidan.

Det är då, när vi redan givit upp, som det händer. Ett skott! Vi hoppar runt, tror inte våra öron.

Ett hundratal meter bakom oss böjer sig Danne ner. Något vitt och brunt fladdrar i hans hand.

Den ”odresserade” vorstehn Boss har räddat vår dag. Stått stramt, rest friskt och stannat kvar i floget, precis som en fullärd fågelhund. Danne har i smyg plockat fram sin Beretta 686 ur vapenfodralet och skjutit årets första – och dagens enda – ripa.

Vi drar en suck av lättnad. Vi kommer inte att gå hem tomhänta. En fågel gör hela skillnaden!

– Hämta pippin nu, säger Danne milt.

Och vorstehn gör sitt jobb och apporterar sin ripa, som hade han aldrig gjort annat. Om och om igen, så att Jakt & Jägare ska få sina bilder.

– Var det inte det jag sa? undrar Danne nöjt. En bra fågelhund har det i sig. Bara han får chansen!