På jakt med hamiltonfantasten Leif
  • Sunne Jaktmässa

På jakt med hamiltonfantasten Leif

JaktPublicerad: 2008-09-22 10:47

Leif Classon med sina tre hamiltontikar som alla är dubbelchampions.

Hemma i Leifs hundgård står tre hamiltontikar som alla är dubbelchampions och ytterligare två tikar som är på god väg att bli champions. Alla hundarna kommer från hans egen uppfödning, Rånedalens kennel.
Leif Classon är pensionerad lärare och har mycket tid för sina fem stövare, som han dagligen jagar och tränar med. Få kan visa upp ett så brinnande och osvikligt intresse för jakthundarna och jakten.
Den som vill höra ett stövardrev har bara att åka ut till den lilla kustbyn Mjöfjärden, tre mil nordost om Luleå. Här bor Leif perfekt för jakt och hundträning, eftersom han direkt på morgonen kan släppa hundarna bakom gården. Havet utgör en naturlig gräns för var drevet tar stopp, såvida inte isen lagt sig. Då det kan bli drev på någon av de många öarna i Luleås magnifika skärgård.

Fullt drev
När jag svänger upp med bilen på Leifs gård en tidig höstmorgon kommer han ut och skrattar hjärtligt.
– På morgonen smet två av hundarna upp till skogs och nu är det fullt drev. De måste ha sprungit rakt på haren för det blev drev efter två minuter.
Han vet inte hur vi ska göra. 
– Ska vi gå upp på drevet eller ska vi ta en annan hund och släppa henne på andra sidan viken? funderar Leif medan de båda hundarnas drev dånar över Mjöfjärden. 
Själv blir jag naturligtvis sugen på att ta Benellin, gå upp på berget och möta haren till ett så vackert och kraftfullt drev.
Efter en stunds grubblande bestämmer Leif att vi ska släppa en annan hund, Meja, som är dubbelchampion och sju år gammal.
– De andra två hundarna kan hålla på hela dagen med haren. Det är bra träning. Skulle det inte bli någonting med Meja kan vi ju alltid söka oss tillbaka till drevet, kommenterar Leif. 
Väl framme vid Sörnäsudden, som ligger på andra sidan viken vid Mjöfjärden, pekar Leif på ett par yviga granar och berättar att det låg en alldeles vit hare där för två dagar sedan. Morgonsolen kämpar för sprida sina värmande solstrålar. Luften är alldeles klar och med ett par minusgrader är marken alldeles frostbeklädd.
– Hararna kan ha sprungit mycket i natt, säger Leif när han släpper Meja. 

Elden värmer skönt i väntan på upptaget. I över 40 år har Leif varit jaktprovsdomare inom stövarklubben.

Kaffe och brasa
Medan hunden är ute på sök samlar vi ihop ved till en värmande brasa. Ingen harjakt utan en eld och nykokt kaffe. 
– Jag minns i min ungdom, när jag läste på seminariet, dåtidens lärarhögskola i Luleå. Jag hyrde ett litet rum inne i stan. Hyran betalade jag delvis med ekorrskinn som jag och pappa jagade, berättar Leif. 
– Vi hade en finsk spets och sköt mellan fem och tolv ekorrar på en dag. Efter ett par jaktdagar hade jag månadshyran betald.
Harjakten var väldigt stor när han växte upp. 
– Det fanns så mycket hare så det är svårt att förklara för dem som inte upplevt de ljuva åren på 50- och 60-talet. Det var konstigt om man inte kom hem med minst två harar på en dag.

Jaktförbud
Men så kom harpesten 1967 längs kustremsan i Norrbotten. I princip alla harar försvann. Det var så ont om hare att det var jaktförbud på hare under några år. När harpesten kom blev det naturligt att styra över hunden på räv. 
– Det är ju en alldeles fantastisk spännande jakt. Men då ska man vara ung och vältränad, skrattar Leif. 
Mitt under samtalet kommer det efterlängtade upptaget när Meja reser en hare inte så långt ifrån vår eldstad.
– Nu ska du få se att haren kommer här snart, säger Leif och myser över hundens framfart i skogen. 
Gevären laddas. Meja driver med högsta tänkbara intensitet. Det är inga väckskall, bara pang på. Drevet gör en sväng ifrån oss men vänder snabbt och går emot oss. Leif sitter vid elden och passar medan jag rör mig längre ner efter vägen där vi håller till. 

Haren har bråttom
Plötsligt ser jag den lilla vita ”pälsbollen” komma farande genom den glesa tallskogen och över ett hygge. Haren har bråttom, för Meja öser på och är inte mer än en minut efter. 
Jag kan skönja haren 80 meter bort, då den viker ut på den väl packade grusvägen och försvinner utom synhåll. Meja kommer snabbt fram, men som oftast vid en väg blir det tappt. Jag återvänder till Leif, som hämtar mer ved till brasan.

I väntan på att haren ska visa sig.

– Vi hinner dricka en kopp kaffe medan hunden letar reda på haren, säger Leif. 
– Hur många hundar har du haft genom åren? undrar jag nyfiket.
– Det vet jag faktiskt inte, det är så många, men min första valpkull hade jag 1950. Jag var ju student då. Det kom en gubbe från Lansjärv på en lättviktarmotorcykel och skulle köpa en valp. Framför styret hade han en trälåda. Han tog två valpar och satte i lådan och betalade 50 kronor styck för dem, minns Leif.
Han har haft hamiltonkennel sedan 70-talet. 
– Mina tre hundar som är dubbelchampion har jag själv fött upp och jagat in, berättar Leif.  
Han har ägt sex jaktchampions genom åren.
Medan vi sitter och samtalar hör vi de andra två hundarna, som driver för fullt på andra sidan viken.
– Det hörs bra en sådan här dag med vindstilla och klart väder, säger Leif belåtet. 

Skottet inte viktigt
– Numera känns det inte lika viktigt att skjuta varenda hare man ser. I förrgår, när jag var ut med äldsta tiken, höll jag upp handen tre gånger och sa ”stopp” åt haren när den kom rakt emot mig.
Att Rånedalens kennel blev för hamilton var en slump.
– Just då hade Thord Instedt en väldigt bra hamiltontik. Jag lyckades få köpa en valp efter henne. Min valp blev en fruktansvärt bra jakthund, kanske den allra bästa någonsin jag ägt. På den vägen startade jag min kennel, förklarar Leif.
Plötsligt ylar Meja till och förkunnar att hon hittat harens avhopp på andra sidan vägen. Drevet går spikrakt mot Vinberget, dit hararna alltid någon gång under drevet brukar bege sig.
– Vi kan lugnt vänta här vid vägen. Haren kommer helt säkert tillbaka hit om en stund, säger Leif. 
Drevet håller på en kvart runt vinberget när det slutligen vänder ner mot oss vid vägen. Jag greppar bössan och springer ner efter vägen, men kommer aningen för sent. Jag hinner skymta haren när den snabbt passerar vägen och går ner mot vattnet.

Meja närmar sig slutet med sitt fina drev.

Meja kommer raka spåret och finner ganska snabbt var haren tagit sin flykt. Drevet fortsätter i samma goda stil. Det märks att hunden kan sin sak när det gäller att driva en hare.
Försiktigt smyger jag tyst efter den frusna och väl packade vägbanan upp mot eldstaden, där harjaktsveteranen befinner sig medan Meja dundrar på. 
Geväret osäkras och blicken vandrar fram och tillbaka så att inte haren ska missas denna gång. 
50 meter från där Leif står och passar går det in en mindre körväg ner till ett sandtag. Där smyger jag in i väntan på haren. Drevet vänder ett par hundra meter bort och går rakt emot oss. 
Hjärtat klappar fort, ty haren kan komma när som helst. Nu är frågan om jag ska gå ännu längre ner efter körvägen, eller om jag ska stå kvar. Eftersom jag hittat ett bra pass, med sikt åt alla håll, stannar jag kvar. Det var tur, för nu kommer haren farande i raketfart genom den glesa och höga tallskogen. Haren, som är alldeles vit, syns mycket väl på den snöfria marken. Nu gäller det att inte missa chansen. 
När haren har 25 meter kvar till mig vänder den parallellt och springer upp mot Leif. 

Leif väntar nöjt vid haren.

Två snabba skott
Jag ropar till Leif att haren är på gång och sekunderna senare smäller två snabba skott. Jag möts av en kritvit hare som ligger livlös vid vägkanten. Leif sitter lugnt kvar på sin stolryggsäck vid den sprakande elden. Meja kommer intensivt skällande efter harspåret.
Glädjen är påtaglig hos den åldrade jägaren när han möter upp och kopplar hunden. Jakten som intresse är något av det finaste vi har. För Leif har det blivit ett kall att jobba och jaga med hamiltonstövare.

Haren och Leifs väl använda hagelgevär.

Prishyllan hemma hos Leif Classon i Mjöfjärden.

77-årige Leif Classon är en riktig jägarlegend och vida känd bland stövarfolket i Norrbotten. Han har varit jaktprovsdomare i över 40 år. 1947 inhandlades den första stövaren, en schiller. Sedan dess har Leif aldrig varit utan hund.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsUtomhusliv.se
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster