Kurt Nilsson, som äger Nilssons kennel, har alltid hög klass på samtliga sina hundar. Denna dag jagar Kurt med Cleo, Amor och Bistra. Alla sköter sig klanderfritt och bekräftar kennelns ambition att föda upp mentalt goda hundar på en hög jaktlig nivå.
Kurt Nilsson, som äger Nilssons kennel, har alltid hög klass på samtliga sina hundar. Denna dag jagar Kurt med Cleo, Amor och Bistra. Alla sköter sig klanderfritt och bekräftar kennelns ambition att föda upp mentalt goda hundar på en hög jaktlig nivå.

På jakt med Nilssons stjärnhundar

Nilssons kennel har aldrig haft någon uttalad filosofi att föda upp enstaka stjärnskott av rasen strävhårig vorsteh. Ambitionen har varit en hög och jämn jaktlig nivå där stor vikt läggs på hundarnas mentalitet och samarbetsvilja. Men Nilssons uppfödning har lika fullt fått sin första seger i ett världsmästerskap.

Den svenska strävhårsvorstehn Nilssons Dina S-36511/04, som ägs av Peter Rosberg i Hede, vann jaktprovs-VM för de kontinentala stående fågelhundarna. VM-uppgörelsen avgjordes i Belgien hösten 2007.

Det är naturligtvis en bedrift av ägaren att föra sin hund till denna merit. Ingen svensk hund torde tidigare ha varit i närheten av denna merit, som gav eko i hundvärlden. Men ingen får glömma att Nilssons uppfödning har en stor del i framgången.

– VM-framgången var enormt inspirerande, säger Kurt Nilsson på Nilssons kennel, som har fött upp jaktstjärnan Nilssons Dina.

– Peter Rosberg har gjort allt rätt med denna tik. Det räcker inte bara med ett hundämne. Ämnet måste finslipas och Peter är mer än värd den framgång som han har haft, fastslår Kurt Nilsson.

Bland vorstehjägarna behöver inte kennelnamnet Nilssons någon närmare presentation.

Stora framgångar

Kenneln har genom åren, trots en rätt blygsam valpproduktion, haft stora framgångar med sin lilla uppfödning av strävhårig vorsteh.

Ett annat kännetecken för kenneln är att ägaren Kurt Nilsson nästan undantagslöst har flera högt meriterade hundar samtidigt hemma på gården i Lomträsk ett par mil utanför Arvidsjaur.

På Nilssons kennel har det aldrig funnits någon uttalad filosofi att plocka fram enstaka stjärnhundar.

Kurt Nilsson, som äger kenneln, har dessutom aldrig haft någon ambition att massproducera hundar.

Hög jaktlig standard

Däremot finns sedan länge en uttalad ambition att uppfödningen alltid ska hålla en jämn och hög jaktlig standard.

Hundarna ska ha en rejäl jaktlust och en god mentalitet.

Just mentaliteten har en hög prioritering på Nilssons kennel.

– Jaktsäsongen är kort. Under resten av året är hunden mest familjemedlem. Mina hundar ska vara lugna, trygga och avstressade även under långa viloperioder.

– Dessutom ska hundarna vara lyhörda för de signaler som flockledaren, det vill säga ägaren, sänder ut. Då trivs man med hundarna och allt går så mycket lättare när den egentliga jaktdressyren startar, förklarar Kurt Nilsson.

Med facit i hand är det lärorikt att få vara med om en jaktdag för att se hur Nilssons högt jaktmeriterade hundar fungerar under praktisk jakt.

En annan intressant sak är att få en inblick i hur vardagsjakten fungerar för denna mycket rutinerade jägare och hundkarl.

Blött och kallt

Det är lågt i tak och hög luftfuktighet. Temperaturen ligger kring sex-sju plusgrader. Det är närmast vindstilla, råkallt och blött.

Det är påfallande lugnt i bilen inför jakten.

De tre vorstehhundarna Bistra, Amor och Cleo uppträder lugnt och helt utan synbar stress.

Notabelt är att de två hundar som lämnas i bilen är helt lugna och tysta när Kurt plockar ut den första hunden för dagens jaktpass.

Kurt inleder med att jaga med den tre år gamla elitklasstiken Bistra.

Denna rutinerade hund betraktar jaktpasset närmast som en ren motionstur.

Bistra får sitt jakttäcke. Men ”bippen”, som i dag tycks vara ett måste för alla fågeljägare, saknas.

”Bippen” är en sändare som skickar ut bipp-signaler när hunden stannar upp för fågel.

Inga hjälpmedel

Syftet är att jägaren ska höra i vilken riktning hunden finns om den befinner sig utom synhåll.

Kurt anser sig inte behöva detta hjälpmedel.

– Jag ser en fara i att om man använder denna, i och för sig rätt vettiga sak, finns risk för att man indirekt uppmuntrar hunden till ett större sök.

För skogsjakten är problemet ofta det omvända. Det är ofta så att hunden redan från början söker alltför stort, påpekar Kurt.

– Jag har fastnat för just vorsteh eftersom jag nästan till 100 procent jagar i ren skogsterräng. Vorstehn är en utmärkt skogshund, bland annat för dess egenskap att arbeta på lagom distans från jägaren i skogsmark. Den egenskapen är så viktig för den praktiska jakten att den vill jag inte riskera med en ”bipp”, kommenterar Kurt.

Bra sök

Bistra söker snabbt, målmedvetet och lagom stort.

Mindre än 20 minuter efter jaktstarten markerar hon fågelvittring kring en mindre myrholme. Men det slutar med att Kurt lockar hunden från platsen eftersom det fanns skäl att misstänka att vi redan stött denna fågel.

Några minuter senare markerar Bistra åter fågel som strax slutar i ett fast stånd.

Kurt går försiktigt framåt, upp till hunden och förbi till dess att han hittar en lämplig plats med chans att få ett skottillfälle.

Därefter kommenderar han Bistra framåt. En ripkull kommer på vingarna och en av fåglarna faller direkt i skottet. Bistra står hela tiden blickstilla. Inte en tendens till att rusa i skottet, men Bistra apporterar glatt sin fågel direkt hon får tillåtelse.

Jaktdagen har börjat fint och vi fortsätter genom markerna, som i huvudsak är bevuxna med ungskog.

Bistra har ytterligare ett par fågelkontakter men de ger inga skottillfällen.

I några fall handlar det om skygga äldre orrar som tar till vingarna på långt håll.

En annan gång gäller det en orrhöna som sitter mycket trångt.

Nöjd med arbetet

Jaktpasset med Bistra ger en fågel och Kurt är nöjd med tikens arbete.

– Med färdiga hundar som Bistra spelar det ingen roll om man skjuter en eller flera fåglar. Hon är anmäld på elitprov och denna jaktdag är ren rekreation med lite finslipning av detaljer, kommenterar Kurt.

Nästa jaktpass får den fyraårige hanhunden Amor. Han är uppfödd av Kurt, som nu skall försöka hjälpa ägaren med lite finslipning av hunden inför ett kommande elitprov.

Även Amor sköter sig bra men Kurt berättar att han tidigare märkt tendenser att hunden kan vara ytterst het ibland.

Amor får bara några få fågelkontakter. Vid ett tillfälle är det mycket nära en skottchans på en gammal tjädertupp.

Vad som troligtvis räddar gammeltuppen denna gång är att Amor tar ett par steg framåt samtidigt som fågeln lättar.

Kurt uppfattar denna manöver som en tendens till att rusa efter i uppfloget och då avlossas inga skott som skulle kunna uppmuntra denna handling.

Däremot skär en vass visselsignal från Kurts visselpipa genom luften. Det är signalen att Amor omedelbart ska avbryta alla aktiviteter.

Men även Amor får apportera en dalripa innan hans pass var över och Kurt är nog tämligen nöjd även med denna hunds arbete.

Fart och effektivitet

Sista passet med den tvååriga ungtiken Cleo är en njutning. Cleo jobbar fartfyllt och effektivt. Trots en explosiv jaktlust och ett fartfyllt arbete är Cleo bara i undantagsfall utom synhåll.

Kurt gör ingen hemlighet över att han hittills är mycket nöjd med ungtikens arbete. Tiken är anmäld till jaktprov i öppen klass och hon är färdig för den bedömningen, enligt Kurt.

Även under Cleos pass är fågelkontakterna få, men när chansen äntligen kommer hamnar inte hagelkärven riktigt där den skulle. Kurt skakar på huvudet men med ett leende på läpparna. Visst bommade Kurt, men han är samtidigt nöjd över att den unga Cleo inte rusade i skottet.

Lång jaktdag

När jaktpasset med Cleo avslutas har vi varit i skogen närmare sju timmar. Fågelkontakterna var kanske inte vad vi förväntat oss men sådan är ju vardagen för en fågeljägare.

Min egen reflektion är att det inte spelar någon roll vilken av hundarna som Kurt använder för den praktiska jakten.

Alla tre hundarna söker målmedvetet och hittar fågel. Ingen av dem gör några som helst dumheter, som att rusa i skottet eller stöta fågel i ett för tidigt skede.

– Min filosofi är inte att plocka fram någon enstaka superstjärna för jaktproven, kommenterar Kurt.

– Jag tycker att för såväl den egna jakten som avelsarbetet är det viktigare att kunna visa upp en bredd på hög nivå, tillägger han.

Det är anledningen att Kurt ofta har flera elithundar samtidigt.

– Naturligtvis kan det vara problem när alla ska ha sin jaktträning. Men det finns alltid kompisar som inte brukar vara speciellt svåra att övertala att låna en redan färdig hund någon vecka och jaga med.

Visselpipan redo

Vid flera tillfällen under jaktdagen, när hundarna markerar fågelvittring, kan jag se hur Kurt sätter visselpipan i munnen.

Men en vass visselsignal kommer bara vid ett enda tillfälle. Det är när hanhunden Amor stöter tjädertuppen och tar ett par snabba steg i flyktriktningen.

Med distans till det hela är det inte säkert att Amor överhuvudtaget märkte när tuppen gick upp.

– Visselpipan är för hunden ett kraftfullt nej, säger Kurt. Den korta, vassa signalen ska stoppa alla aktiviteter.

– Ibland när en fågel flyger upp utom hagelavstånd, eller i ett annat omöjligt skottläge, drar jag ibland av en smäll i luften. Tanken är att provocera hunden till att rusa i skottet för att direkt kunna blåsa av en eventuell rusning med visselpipan.

Kurt avslutar jaktpassen med att gå raka vägen till bilen. Då lägger även hundarna av med jakten och följer husse helt utan protester.

Viktigt med dressyr

Jaktdagen är förutom en fin jaktupplevelse även en illustration över hur viktigt och trivsamt det är med föredömligt dresserade jakthundar.

Fågeljägare med stående hundar beskrivs ofta som tämligen gapiga med sina hundar i skogen.

Men Kurts fågeljakt är lika tyst och störningsfri som den jakt som verkligt duktiga och erfarna jägarna med trädskällande fågelhundar praktiserar.

– Jag har varit med så länge att jag vet att grunddressyren ska sitta ordentligt innan injagningen börjar. Att väsnas i skogen och skrika på hundarna varnar fåglarna. Då har man dessvärre redan spolierat hundens chanser att göra ett bra jobb, konstaterar Kurt.

– Min dressyr av hundarna är egentligen bara en del i det vardagliga umgänget med hundarna, tillägger han.

Det går hur fint som helst att befästa grunddressyren under vardagens lek och sociala samvaro mellan husse och hund, anser han.

– Visselpipan är med redan från början och den vassa signalen betyder i klartext att alla aktiviteter ska avslutas tills dess att husse ger ett nytt direktiv.

Alltid en hund med

Eftersom Kurts arbete ofta kräver att han bor borta under en arbetsvecka har han nästan undantagslöst åtminstone en hund i sällskap.

Det blir många tillfällen att lägga in enkla dressyrmoment, som många gånger bara har till uppgift att fastställa ledarskapet mellan husse och hund.

– Som alla andra hundägare leker jag ofta med valparna och även med de vuxna hundarna, berättar han. Jag kastar ofta saker som de får apportera. Det kan vara en handske, en träpinne eller vad som helst. Men jag vänjer direkt valpen att det här med att apportera, det gör man bara på kommando.

Denna enkla sak har man senare igen när jaktträningen börjar. Med denna lilla grundregel redan inpräntad i hundens huvud brukar det aldrig bli några större problem med att hunden rusar i skottet.