Ett par goda jaktkollegor och vänner möts upp vid 16-tiden hos Arne Håkansson på Beateberg mellan Norrtälje och Rimbo en vardagkväll i slutet på april. Vakjakt på vildsvin står på menyn och vi är förväntansfulla. Detta späds på under den sedvanliga fikan då Arne berättar att han kvällen innan såg en stor galt på en av åtlarna.
Tilläggas kan att markerna är oerhört välskötta och välvårdade genom Arnes försorg som yrkesjägare de senaste 40 åren med en fantastisk viltstam som resultat. Det skjuts en hel del gris på markerna.
Fällde en 198-kilosgalt
Den största hittills har Arne själv skjutit, en galt på 198 kilo som med bred marginal höll guldmedalj.
Vi ordnar passfördelningen. Oscar, Erik och Henrik intar sina pass redan vid 18-tiden. Arne och jag åker runt marken och tittar på en del rådjur och några vackra älgar, det är verkligen underbart ute i naturen. Min tilltänkta vakplats är ett torn som ligger helt klart fel i vind i förhållande till åteln. Därför beslutar om att jag skall sitta på marken mellan några höbalar endast cirka tio meter från foderplatsen. De finns andra torn och vakplatser att välja på, men galten som var synlig kvällen innan visade sig just här, varför valet är enkelt.
Tranor och sångsvan har konsert
Cirka 19.15 är jag på plats och lugnet infinner sig ganska snart. Vädret är underbart. Skogen är full av fågelsång. Både tranor och sångsvan ger sitt bidrag till konserten.
Foderplatsen är belägen mellan en tät storskog och en mindre skogsholme i en åkerkant. Det är förutom en åtelplats också en helt naturlig viltväxel för skogens alla djur i jakten på föda eller skydd.
Då jag nu inte kunde sitta i det tilltänkta tornet, utan på backen, tvingas jag titta 90 grader till höger respektive till vänster för att ha koll över både holmens respektive storskogens växlar.
Tio olika rådjur visar sig
Bakom min rygg finns en större åkermark som jag endast täcker med ögonvrån då jag vänder mig mot skogsholmen. Det blir otroligt ansträngande att vrida och vända på sig då det måste ske så försiktigt att det inte stör eventuella grisar på väg fram. Klockan drar sig mot 20 och jag har en underbar närvaro av tio olika rådjur, varav en mycket stor bock som helt klart mäter medalj.
Han betar sig närmare och närmare och är helt klart inom skotthåll på cirka 120 meter när ett skott plötsligt klyver den tilltagande tystnaden.
Henrik har skjutit en stor gris
Henrik på grannpasset meddelar via SMS att han skjutit på en lite större gris som han uppskattar till runt 90-100 kg. Han bedömer att skottet tagit där det skall, men säker kan man dock aldrig vara.
För att komma till Henriks pass måste man passera grusvägen förbi min åtel och därmed kanske störa eventuella djur. Normalt sätt brukar det ofta vara jag som bryter min jakt för att hjälpa andra vid skottplatsundersökning.
Denna gång kommer dock Henrik och jag överens om att vänta tills det blivit för mörkt på min plats innan någon bil får passera, mycket uppskattat och omtänksamt av honom. Klockan är nu säkerligen runt 20.15 innan all SMS-trafik är klart.
Någonting stort skymtar
Fåglarnas sång avtar allt mer och det börjar så smått skymma. Den sista timmen skall förvaltas väl. Alla sinnen sätts på helspänn, hörselskydden skruvas upp på full effekt, munnen fuktas med lite vatten.
Cirka 20.40 uppfattar jag i ögonvrån någonting ganska stort och mörkt i åkerkanten, snett bakom det tilltänkta tornet. Jag hinner inte avgöra om det är älg eller gris men helt klart är det för stort och mörkt för att vara rådjur. Andhämtningen ökar, pulsen slår snabbare och munnen blir alldeles torr. Full uppmärksamhet mot skogsholmen och jag gör mig skjutklar, det är underbart spännande. Kan det vara galten från igår? Ett par minuter går och ingenting händer, det är alldeles tyst.
En mycket stor gris genom slyet
Jag sitter med kroppen vriden i 90 graders vinkel i förhållande till åtelplatsen när jag plötsligt ser en mycket stor gris bryta igenom slyet ytterligare till vänster, det vill säga snett bakom mig.
Jag ser det otroligt grova bog partiet och bedömer direkt att det är en större galt som travar över åkern.
Jag vrider runt kroppen och får ett fint stöd för armbågarna mot balarna, grisen fångas in i Zeiss-kikaren som är inställd på lägsta förstoringen. Jag sveper igenom djuret och släpper skottet strax nedanför trynet. I skottet kastar galten runt och sätter av i full galopp tillbaka mot skogsholmen som den kom ifrån.
Skott nummer två går
Jag hinner inte tänka, allting sker automatiskt och förmodligen via ryggmärgen. Snabb repetering och svinga igenom. Galten har full fart när skott nummer två släpps, vilket jag håller en bra bit framför och lite lågt i förhållande till trynet. Ingen reaktion och galten uppslukas av mörkret bland träden, allting blir helt tyst.
Vad hände? Hur gick det? Jag vevar den korta sekvensen om och om igen. Någon träffreaktion? Markerade galten? Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte säga att jag noterade någonting som tyder på träff.
Tilläggas kan att jag skjuter med en Sauer 202 i kaliber 9,3×62 med 18,6 grams Oryx-kulor, det vill säga en ansenlig anslagsenergi.
Ringer om eftersökshundar
Jag bedömer avståndet till cirka 70 meter vid första skottet och kanske något längre vid det andra. Jag meddelar Arne och beställer fram eftersökshundar. Vi beslutar oss för att invänta dessa innan någonting annat sker i form av skottplatsundersökning och dylikt.
Henrik har under tiden meddelat att han funnit sitt påskjutna djur liggande endast fem meter in skogen.
Jag blir upphämtad och hjälper till med Henriks gris. Vi baxar den ut ur skogen och upp på flaket för vidare transport till ladan.
Vi hänger upp och väger grisen. Det är en galt på 85 kilo, det vill säga en mycket ansenlig gris.
Jonas kommer med två plottar
Klockan drar sig mot 22 innan eftersökspatrullen infinner sig. Det är Jonas på grannmarken med två plotthundar. Det är nu alldeles mörkt och någon skottplats är omöjligt att finna då åkern dessutom är alldeles hård. Hundarna tas fram ur bilen och vi finner omgående utspåret alldeles i skogskanten. Det ligger en droppe blod i ett litet dike, det är allt. Klövspåren är stora och en viss oro infinner sig.
Tilläggas skall att Jonas under höstsäsongen 2007 blev attackerad av en galt som rispade upp honom ganska allvarligt. Vi inser att största försiktighet är att iaktta. Jonas selar på en av plottarna som jag tar i midjesele och inleder spårningen.
Sakta, sakta fram i mörkret
Med oss är en av de andra jaktkompisarna, Erik. Vi tar oss mycket sakta och försiktigt fram i tät vegetation och det är komplett mörker. Pannlampor och en kraftigare halogenlampa hjälper oss dock avsevärt.
Det är endast några få bloddroppar här och där. Vi blir mer och mer modstulna och osäkra.
Jag själv ”vevar” skottet åter och åter igen. Tankarna mal: ”Hur stor var galten? Ingen träffmarkering. 9,3×62. 18,5 gram bly gånger två. Endast lite blod.”
Plötsligt stannar ”min” spårande plotthund upp och markerar kraftigt 90 grader åt höger. Det är den flanken som Erik täcker med skjutklar studsare.
Släpper den andra plotten
Efter en snabb överläggning beslutar Jonas som ansvarig för eftersöket att släppa plotthund nummer två. Den rusar ut i mörkret och det är nu så spännande att nerverna dallrar.
Efter cirka 15-20 sekunder hörs ett fasligt liv i den riktningen som spårhunden pekade. Alla är fullständigt beredda. Plötsligt blir det helt tyst. Vad händer? Var det galten? Ligger den? Gick den undan?
Efter ytterligare en minut ser vi den lösa hundens röda blinkande halsband rörande sig upp och ned, men dock på samma plats. Jonas fastslår att galten ligger, men att vi fortfarande måste vara extremt försiktiga.
Alla jublar hej vilt
Vi rör oss mycket långsamt och sakta fram mot hunden, 20, 15, 10, 5 meter. Helt plötsligt ligger den där, helt osannolikt stor. Det är helt förlösande. Alla tre jublar hej vilt och fullständig glädjefnatt utbryter, Jonas är nog lika glad som mig då han bedömer att det är samma galt som rispade honom förra hösten.
Vi är helt utmattade av anspänningen. Klockan är nu cirka 23. Det tog oss cirka en timme att forcera ungefär 70-80 meter in i skogen.
Marken lutar ganska kraftigt utför och vi tre starka karlar sliter fruktansvärt med att släpa ut galten till åkern. Grisen är verkligen helt enorm.
En 172 kilos-galt hänger i ladan
Efter mycket slit och släp hänger vildsvinet i ladan och vågen tynger ned till 172 kilo.
En helt enorm upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, en frilevande storgalt.
Betarna visar sig hålla bronsmedalj och 112,9 poäng. Tilläggas kan att skotten satt där de skulle det vill säga genom lungorna. Kulorna satt inborrade i ”pansarplåten” på respektive sida, det vill säga inget genomskott.