För det mesta så läser vi om jakter som går bra. Men det är ju tyvärr så att det inte alltid stämmer med verkligheten. Alla kan missa ett skott. Det kan bero på utrustningen, stress, djurets nycker och så vidare. Men det är alltid jägarens uppgift att ta ansvar för sitt skott, innan, under och framför allt efter skottet.
Som jägare måste du göra ditt absolut yttersta för att skottet skall sitta där det skall.
Chansa inte!
Att chansa på huvud-hals-skott är farligt och en onödig risk, som endast bör göras av mycket vana skyttar.
Den som vill minimera risken för köttförstöring bör sikta lite bakom bogen, där bakom lite lågt sitter hjärtat. Effekten av detta skott är uppenbarligen dödande, men djuret kommer att gå en bit. Upp till ett par hundra meter är ofta inget besvär. Men även vid hjärtskott finns risk att det blir en miss.
År det mörkt, och hunden inte är med i bilen, kan 200 meter vara en mycket lång sträcka att leta efter ett vilt på. Att söka efter en mörk kropp mot en eventuell mörk bakgrund i mörker är inte så lätt.
Vakar på gris
En kväll sitter jag på vakjakt efter gris. Efter att suttit på pass cirka 30 minuter kommer tre grisar fram. Sikten är bra och avståndet är cirka 25 meter. Av någon anledning tar jag beslutet att grisen skall fällas med ett halsskott.
Jag har tidigare skjutit ett par djur på detta sätt, med framgång, kan tilläggas. Så när tillfället ges går skottet. Det sedvanliga tumultet utbryter bland grisarna. Men den gris som jag skjutit på stannar inte på platsen som de brukar.
Oron i magen kommer som på beställning. ”Varför i h-e siktade jag på halsen, bogen är ju alltid att räkna som nummer ett.”
Anklagar mig själv
Svordomarna och anklagelserna duggar tätt i skallen. Jag lämnar passet och tar fram en lampa. Försiktigt görs en skottplatsundersökning och ett ljud fångar min uppmärksamhet bara 30 meter bort. Upp med lampan och bössan.
Där står den ju, den haltar när den vill undkomma ljuset från lampan. Ett snabbt skott nästan slängs iväg. Grisen hörs lång väg när den trots detta andra skott springer iväg.
Lampan i handen
När jag sköt höll jag lampan i handen eftersom den inte hade monterats på pipan. Hade jag tagit mig tid att montera lampan skulle förmodligen skottet ha blivit säkrare och kanske träffat.
En eftersökslampa bör vara en del av varje vakjaktjägares utrustning. Tänk dock på att det är olagligt att ha lampan monterad på geväret om du inte befinner dig på ett eftersök
Svordomarna och anklagelserna börjar åter mala i huvudet.
Efter cirka 20 minuter i bilen har mobilen fått täckning och ett generat samtal till eftersöksjägaren Jesper Einarsson görs.
Frågar om skottet
30 minuter senare träffas vi på den lokala bensinmacken. Efter en stunds samtal om vad som hänt sätter vi oss i bilarna för att köra de tre milen till marken.
– Hur kändes skottet? Hur reagerade grisen? undrar Jesper Einarsson.
Frågorna ställs med stor vana och de är alla av stor betydelse för att det hela skall gå smidigt.
Under tiden som vi pratar om händelseförloppet förbereder Jespers kollega Peter Truedsson de båda hundarna som skall användas.
Den ena hunden, Jespers hund Eddie, är en hannoveransk viltspårhund och används endast till eftersök. Eddie går mestadels i lina.
Den andra hunden, Laban, är en karelsk björnhund. Karelsk björnhund är en skarp hund.
Laban släpps för att vara ett stöd åt Eddie och stör grisen så att Eddie ännu snabbare får stopp på grisen
En rigorös skottplatsundersökning görs. Jesper är noga i sitt studerande efter blod, benbitar eller andra bevis på skador.
I detta fall hittar vi ingenting.
Det händer att grisar inte alls blöder vid skottplatsen.
– Men Eddie fixar detta, försäkrar Jesper.
Raska steg
Hunden hämtas och efter lite snurrande så går den hannoveranen med raska och bestämda steg i den riktning som jag sett grisen springa iväg.
Efter cirka 30 meter stannar vi och letar på den plats där det andra skottet sköts.
Det enda som syns är en stor reva i en alm. Skottet har missat grisen helt.
Efter ytterligare en halvtimmes ihärdigt spårande upp och nedför sluttningar, genom täta snår och över en bäck får Eddie kontakt med grisen.
Peter och Jesper kommer snabbt fram till att det är så tätt inne i granplanteringen som vi befinner oss i att Laban måste släppas för att få kontakt med den skadskjutna grisen.
Eddie går i lina. Peter ser belåten ut i lampans sken när han hör hur hans hund snabbt söker kontakt med grisen och försöker ställa den. Då förstår vi plötsligt att grisen lagt sig i bakhåll och gått i en ”fiskkrok” runt oss.
Katt och råtta-lek
Hundarna söker åter kontakt, men grisen är fortfarande för stark och frisk för att låta sig stoppas. En katt- och råttalek börjar i planteringar, genom kärr och över stigar och småvägar. Vi förföljer grisen ytterligare ett par hundra meter och hör periodvisa ståndskall.
Peter och Jesper diskuterar husr de skall gå till väga och de beslutar att det är bäst att Jesper sticker iväg själv. Grisen kommer vi bara att stöta hela tiden om vi alla tre dundrar fram.
– Nu skall du se att Jesper tar grisen. Laban verkar ha ett bra grepp på den nu, kommenterar Peter medan vi flämtande lyssnar efter det förlösande skottet.
– Hör du Laban? Det står helt stilla. Han har alltså ställt grisen, så Jesper försöker nu smyga fram för att kunna skjuta ett säkert skott, förklarar Peter.
Skottet mullrar
Jesper avfyrar sin 9,3×62-studsare som mullrar genom skogen. Det hela är slut.
Jesper har lyckats ta sig bara sju-åtta meter från grisen.
Den tunga kulan som träffar bogen perfekt, fäller grisen i skottet. Hundarna flyger nu på grisen.
– Det är klart nu, den ligger, ropar Jesper.
Hundarna står och ruggar grisen när vi kommer fram. De får sin belöning efter ett otroligt bra arbete. För en amatör har det varit en imponerande uppvisning av samarbete mellan hundarna Jesper och Peter.
Trött och nöjd med att allt till slut är klart gör jag upp med betalningen med Jesper. Summan som ett eftersök kostar är ett bevis på det amerikanska talesättet: ”Adrenalin do not pay”.
Missat två centimeter
Vid slakten av grisen konstaterades att skottet missat halskotpelaren med cirka två centimeter.
Jag lämnar 25 procent extra för ett utomordentligt utfört arbete. Även den nya totalsumman känns pinsamt billigt.
Anledningen till att jag poängterar summan på detta sätt?
Betänk alla timmar dessa grabbar tränar sig och sina hundar. Deras utrustning är inte den billigaste.
Deras motivering till att arbeta med eftersök är inte pengar utan, adrenalinet, kärleken till det vilda, respekten för liv och ett brinnande intresse.
Eftersöksjägaren Jesper Einarsson driver sitt eget företag, JE Skog & Eftersök.
En stor del av hans arbete handlar om skogsarbete. Jesper hjälper till vid avverkningar, reder upp stormfällor och liknande.
Han erbjuder även hjälp med att rensa och förbereda jaktpass och så vidare.
Jakt & Jägare träffar Jesper senare för att prata om eftersök. Vilken utrustning använder sig en eftersöksjägare av?
– Jag har en Blaser R93, 9,3×62 med öppna riktmedel, svarar Jesper.
Monterat på geväret sitter en lampa, som kan tändas med en strömbrytare på framstocken.
Hunden viktigast
Men det är hannoveranen som är det absolut viktigast redskapet.
– Viltspåraren Eddie går endast på blod, så han får inte jaga om det inte är ett eftersök, förklarar Jesper.
En bra kniv, gärna dubbeleggad, är också viktig. Det finns ingen anledning att köpa stora dyra svärdliknande knivar. Ett cirka 20 centimeter långt blad är dock önskvärt. Detta för att alltid kunna nå in i de vitala organen, oavsett djur.
Kalibern Jesper har är som sagt en 9,3×62.
– Kulan är Lapua Naturalis. Den ger en 2,5 gånger så stor sårkanal, men splittras inte. Det är mycket viktigt för mig. Risken är ju annars att hunden skadas av splittret, motiverar Jesper sitt val av kaliber och kula.
En kraftig pannlampa behövs också. Den är inte i första hand till att se att skjuta med. Pannlampan används i skottplatsundersökningen samt för att se ordentligt att gå i mörker.
Kikarsikte skulle vara för otympligt. När jag frågar om vad Jesper anser om mörkersikten svarar han skrattande.
– Ja, inte är det något för mig i alla fall. De är för otympliga och tunga.
Jesper har hållit på med eftersök som proffs i ett par år nu. Han anlitas av gods, stora hägn och vid olika stora sällskapsjakter.
Jesper uppskattar att han gjort en bra bit över ett par hundra eftersök. Området han verkar i sträcker sig från Skåne upp till Södermanland.
– Vi är ofta flera eftersöksjägare på jakterna.
Jag fortsätter i mitt spår om mörkersikten. Är det någon av alla dessa dussintals professionella eftersöksjägare i halva Sverige, som Jesper arbetar ihop med, som någonsin använder dessa kontroversiella nv-sikten?
– Nej, ingen jag har pratat med har det. Nv-sikten verkar inte vara speciellt bra, för ingen pratar ens om dem som ett alternativ, svarar han.
Eftersöken som Jesper gör är oftast vid arrangerade jakter. De vanliga jägarna som anlitar hans tjänster är inte så många som det kanske borde vara.
Vi resonerar kring detta och varför det kan vara så. Min teori är att man skäms och är rädd för att bli klandrad eller till och med anses som en sämre jägare för att man faktiskt misslyckats i sin jakt, funderar jag.
Jesper svarar snabbt:
– Jo, men jag klandrar ju ingen. Jag dömer heller ingen. Jag gör detta för att hjälpa jägaren att reda upp situationen. Jag tycker det är spännande men framför allt så månar jag om viltet.
Tystnadsplikt
Jesper har hederskodex. Han berättar aldrig för någon, om för vem eller vart han gjort ett eftersök.
– Jag har strikt tystnadsplikt, poängterar Jesper.
– Det är synd att det skall behövas. Att ta beslutet att anlita en eftersöksjägare är ju ett tecken på att du vill göra rätt. Men det verkar som om när man väl vågat ringa efter hjälp en gång så är det lättare att ringa nästa gång, berättar Jesper.
Ett stort problem är de snedvridna lagarna kring eftersök och gränser.
Du får inte utan vidare gå in på grannens mark vid ett eftersök.
– Denna lag ställer till det för oss ibland. Vi måste avbryta eftersöket, för att gå och ringa markägaren och be om tillstånd. Detta kan ta ett par timmar i värsta fall. Vem vet då hur långt djuret gått? undrar Jesper.
Egentligen vore det enda rätta att de som är eftersöksjägare får ”sheriffstatus”.
De borde få göra vad de anser sig tvungen till för att fullfölja sitt arbete. Det är ju faktiskt inte jakt de bedriver, de skall ju hindra ett lidande.
Förmodligen finns det ingen markägare eller jakträttsinnehavare som skulle komma på tanken att anmäla någon för detta ”brott”.
Kostsam syssla
Att hålla med stor fyrhjulsdriven bil, vapen, hundar som inte kan användas till vanlig jakt samt all annan utrustning borde kosta stora summor.
Jesper har en enkel prislista. En skottplatsundersökning, med endast ett konstaterande att skottet missat helt, kostar som ett trikinprov.
Ett utfört eftersök med avlivat byte kostar mindre än en ask 30-06-ammunition.
Det är ett lågt pris för att få sova garanterat gott när man gjort rätt mot det vilda.
– Det kan ringa folk till mig mitt i natten. Jag kommer, men ställer inga jobbiga frågor. Jag gör bara mitt jobb, vilket är att leta upp och eventuellt avliva det skadade djuret, kommenterar Jesper.
Specialiserad på blod
Eddie, som är hannoveransk viltspårhund, är specialiserad blodhund. Han tränades länge och väl innan han fick gå med på skarpa eftersök.
Eddie är nu fyra år. Han har letat upp ett stort antal djur. Men Eddie är inte bara en hund med bra nos, han vet också vad han gör. Är grisen för stor så har han vett att hålla sig undan.
Grisen som sköts i reportaget stoppades av Eddie genom att han bet den i ena skinkan. Detta agerande var det som stoppade grisen så att Jesper kunde skjuta den. De arbetar perfekt ihop.
Jesper är till stor del självlärd, men den som lärt honom mycket är den gamle mentorn Mattias Johansson, Blekinges jaktvårdskonsulent.
– Mattias och jag gör mycket eftersök på bland annat Eriksbergs viltreservat, det har jag lärt mig väldigt mycket av. Tanken var att jag skulle hjälpa Mattias med att hålla kurser i eftersök. Men det passade inte just då, berättar Jesper.
Jesper Einarsson nås på telefon 0733-50 99 70, eller 0454-604 07.