Det tar inte lång stund att åka från färjelägret i Visby till Klintehamn där det blir rabbisjakt. Magnus Svensson möter upp i Klintehamn och visar övernattningsstugan.
Gotland bjuder på kärva villkor i februari. Snön är bara några centimeter djup, men blåsten får det att kännas som värsta vargavintern.
Lite varstans efter vägarna ligger överkörda kaniner, så det måste finnas gott om dessa varelser på ön.
– En bekant var på en golfbana igår och jagade kaniner. Han sköt 31, berättar Magnus.
Förväntansfull
Förhoppningarna blir på topp och jag kan knappt bärga mig inför morgondagen.
Vildkaninerna planterades in på Gotland i början av 1900-talet. Populationen formligen exploderade. Vildkaninerna är inte längre lika talrika som i mitten på 1900-talet, då det vid enstaka större jakter kunde skjutas över 1 000 per dag.
Gillar sandig mark
Vildkaninerna förekommer på många olika ställen men verkar ha förkärlek för sandig mark.
Rabbis är för de flesta svenskar ett annorlunda inslag i naturen. Allra helst sena kvällar och tidiga morgnar kan man få se dem skutta omkring praktiskt taget överallt, om inte virussjukdomen myxomatos tillfälligt slagit ut stammen.
Mycket ammunition
Efter en rejäl frukost är det dags för jakt. Magnus och hans jaktkompis Ronny Öberg kommer och hämtar mig vid stugan. Bössa, kamera och en jäkla massa ammunition packas in i bilen.
Dessa gotlänningar har en stor erfarenhet när det gäller kaninjakt. Jag vet knappt hur en vildkanin ser ut. Jakt med iller är en helt ny jaktform för mig.
Det är samling hemma hos Magnus bror Jesper. De övriga som ska jaga är redan på plats. Det är sammanlagt fem man som ska försöka lura kaninerna denna februaridag.
Det tar drygt en halvtimme att nå ner till södra Gotland med bil. Jaktmarken heter Västlands och ligger precis efter havskanten.
Under natten har det kommit lite nysnö, så alla spår vi ser är färska. Det är spår precis överallt.
– Vi går en sväng och tittar om vi lyckas stöta upp någon kanin innan vi låter illrarna jobba, säger Magnus samtidigt som han fyller halvautomaten med ammunition.
Att döma av spårtätheten kommer det att ligga kopiösa mängder kaniner efter dagens jakt, tänker jag för mig själv.
Ack så fel jag har.
Otroligt svårjagade
Kaninerna är bland de lurigaste varelserna jag har varit med om. Vegetationen är tät med tagg- och enbuskar. Kaninerna springer från buske till buske. Jägaren har bara bråkdelen av en sekund på sig att komma till skott.
– Det här är riktig kaninjakt. Jakten i Skåne ute på ängarna är väl ingen jakt, säger Magnus med glimten i ögat.
En spaniel håller på att få fart på kaninerna inne bland buskarna.
Ibland syns en liten hårtuss som kommer farande från den ena busken till den andra. Under den stunden finns det inte ens tid att osäkra bössan.
På andra sidan busken där jag passar står Magnus och jag hör hans muttrande.
– F-n också! Det kom fyra kaniner på rad framför fötterna på mig och jag hinner inte till skott, fräser han.
Utan att lyckas fälla en enda kanin samlas vi vid brasan för att grilla korv och dricka nykokt kaffe.
– Nä, nu blir det jakt med iller. Då vore det väl sjutton om vi inte skulle lyckas fälla någon kanin, säger Jesper innan han stoppar hela munnen full med korv.
Ivriga illrar
Mätta och belåtna beger vi oss ut i marken igen. Denna gång har Jesper två lådor hängande över axlarna. I varje låda finns en iller som gör precis vad som helst för att komma åt en kanin.
Skyttarna placerar ut sig i närheten av kaninhålan där en iller släpps ner.
När illern väl är nere gäller det att vara beredd. Kaninen kommer som ett skott och skytten har bara sekunden på sig att sikta.
Efter fem minuter tittat illern upp ur ett hål och Jesper plockar upp sin grytrensare med van hand. Man kan inte bära illern hur som helst. Den tvekar inte att sätta tänderna i handen om du luktar blod eller något annat gott.
Färska spår
Vid nästa kaninnäste stiger förhoppningarna. Det finns färska kanintramp rätt ner i ett av hålen.
Jesper släpper ner illern och vi gör oss beredda. Allt är lugnt i någon minut, men sedan sätter det igång. Vi hör hur det dunkar i marken. Det är irriterade kaniner som dunkar upprört med tassarna i underjorden.
Sekunden senare kommer en kanin farande ur hålan i riktning mot närmaste buske. Precis före busken möts kaninen av en hagelsvärm och blir liggande.
Snabb urtagning
Magnus tar ur kaninen med en gotlandssving och det är inte första gången han gör det. Från att kniven sätts i kaninen tills den är urtagen tar det bara några sekunder.
Nästa ställe som ska jagas av är i en stor rishög. Kaninerna älskar att bygga sina bon i stora rishögar.
Ibland trycker kaninerna så hårt att man måste upp och hoppa på rishögen för att de ska gå loss eller släppa in en iller som vi nu ska göra.
Ännu en gång placeras skyttarna ut och illern sätter fart in i rishögen. Minuten senare prasslar det till och en kanin säter fart bort från den otäcka illern.
Skottet sitter
Pang!
Magnus gör inget misstag. Kaninen tumlar runt och det blir ett moln av kaninpäls efter skottet. Ännu en gång kommer gotlandssvingen till sin rätt.
Håla efter håla jagas av. Ibland går det tomt och ibland kommer det kaniner från alla håll och kanter.
Social jaktform
Kaninjakten är en otroligt social och händelserik jakt. Skyttarna står nära varandra och det är inte hela världen om man pratar.
Gotlänningarna använder sig av US 9 till kaninjakten.
Skottavstånden blir bara några meter. Vegetationen är så tät att det aldrig hinner bli några större avstånd.
Kaninjakten i Skåne är oftast ute på åkrar och då hinner man både se och släppa fram kaninen en bit innan skottet går. Så är det inte i de gotländska skogarna.
Den här kaninjakten gav mersmak. Utan tvekan kommer jag att ännu en gång ta båten från Nynäshamn till Visby med siktet inställt på kaninjakt.
Illern – en primitiv köttätare
Illern tillhör familjen mårddjur. Andra medlemmar av denna skiftande familj är vessla, mink, utter, sobel, hermelin, skunk och grävling. Det latinska namnet på den tama illern är Mustela furo.
Den vilda illern är troligen en av de mest primitiva nu levande köttätarna. Det råder lite oenighet om illerns förfäder.
Vetenskapliga resultat pekar på två möjliga val. Stäppillern (Mustela eversmanni) upptäckt i Sibirien, eller den europeiska illern (Mustela putorius).
Det som kännetecknar en iller är de imponerande käkarna och huggtänderna.
Kroppsformen och de korta benen gör det möjligt för iller att jaga sitt byte genom hål och gångar som annars bara råttor ryms i.
Tam hos antika greker
Illern tämjdes första gången för mycket länge sedan. De antika grekerna hade olika ord för tama och vilda illrar. Historiker tror att korsfararna under 900- till 1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Dessa tama illrar kan ha parat sig med den vanliga europeiska illern. Den europeiska illern, stäppillern och den tama illern, är så nära besläktade att de kan korsbefruktas på samma sätt som hundar och vargar. Det är värt att notera att avkomman från en sådan korsning tenderar att likna den aggressivaste föräldern och sådan djur blir inte bra sällskapsdjur.
Bekämpade råttor
Illern har tjänat människan i flera sekler. Det finns uppgifter från 1500-talet om att illern användes som ormdödare.
Långt in på 1900-talet användes illrar som mycket effektiva råttbekämpare.
I USA fanns professionella råttjägare som använde illrar till hjälp i råttjakten. Amerikanska örlogsfartyg hade också illrar ombord som maskot, men även för att hålla råttorna i schack.
Så sent som på mitten av 30-talet gick det att läsa i svenska dagstidningar om iller som effektiva råttjägare vid sidan om katten.
I England blev det mycket populärt att jaga framför allt kaniner med iller. Det var då mest den vita illern med röda ögon, albinovarianten, som användes och används än i dag. I Sverige är det främst i södra Sverige och på Gotland som det är populärt med jaktillrar.
Drog kabel i flygplan
Illrar har även använts framgångsrikt för att dra kablar på svåråtkomliga platser i flygplan. Illrar älskar att gå in i allt som liknar tunnlar. Därför är det en enkel sak att fästa en lina vid dem och låta dem springa in i en tunnel och sedan komma tillbaka.
Populärt som sällskap
Illern har stadigt ökat i popularitet sedan 1970-talet som sällskapsdjur. Eftersom den nu hålls primärt som sällskapsdjur har ansvarsfulla uppfödare bara avlat fram mycket fogliga djur.
Den vanligaste missuppfattningen är att en tamiller uppfödd i fångenskap är ett vilt djur och att den kan klara sig i vildmarken. Detta är helt felaktigt. Det finns människor som, när de har tröttnat på illern, tror att man bara kan släppa ut den i naturen. Illern kommer då att gå mot en plågsam död. Den svälter helt enkelt ihjäl.
Det finns inga vilda tamillerkolonier någonstans i världen.
Missuppfattningar bottnar troligen i att man förväxlar tamillern med andra mårddjur.
Det finns 44 olika hararter
Harar och kaniner tillhör familjen hardjur (Leporidae). Tillsammans utgör hardjuren 44 olika arter, som delas in i harar och kaniner. Hardjuren är inte besläktade med gnagare. (Rodentia).
De tidigaste hardjuren uppkom för 50 miljoner år sedan i Asien och Nordamerika. Sedan dess har de utvecklats och spridits. Nu finns de över hela världen, oberoende av miljö. I det kalla Arktis lever skogshare och snöskohare. I halvöknar lever antilopharen och åsneharen. I våtmarker lever träskkaninen och vattenkaninen. I Europa är det fältharen som syns på gräsmarker och åkrar.
Husdjur hos romarna
Vildkaninen började hållas som husdjur redan under romarnas tid. Det är från dessa kaniner som alla våra arter av tamkaniner härstammar från.
De största hararna kan springa så fort som 80 kilometer i timmen. De har fem tår på framtassarna och fyra tår på baktassarna. Tassarna är klädda med hår som gör att de kan springa tyst och samtidigt få ett bra grepp.
Hos snöskoharen är tassens hår speciellt välutvecklat och fungerar som en ”snösko” i lös snö.
Vildkaninen är liten och väger 1-2 kilo. Den har en kompakt kropp med korta ben. Öronen är kortare än huvudet. Vildkaninen har gråaktig päls, med ljusgrå mage.
Haren väger 2-6 kilo. Kropps-längden hos fältharen är 50-76 centimeter, skogsharen är något mindre. Fältharen är gulbrun-spräcklig året om, med vit eller ljusbrun mage. Skogsharen har brungrå päls på sommaren och vit på vintern.
Harar och kaniner lever inte enbart på gräs. De äter många olika växter, späda grenar, knoppar, bär, frön, rötter och till och med svamp.
Olika specialiteter
Skillnaden mellan harar och kaniner beror på att de har specialiserat sig på olika saker. Kaninen har specialiserat sig på att gräva och haren på att springa fort.
Vissa harar, till exempel snöskoharen och åsneharen, kan gräva korta hålor för att skydda sig mot vädrets temperaturförändringar. Annars använder de sig mest av gropar i marken där de vilar under dagen. Vildkaniner gräver däremot riktiga underjordiska nätverk med tunnlar och bohålor.
Använder doftkörtlar
Vildkaninerna känner igen varandra på lukten. Med små körtlar under hakan markerar de hålornas in- och utgångar.
Deras spillning doftmarkeras av en körtel vid analöppningen. På så sätt kan haren lätt identifieras av andra kaniner i kolonin.
Spillningens doft berättar varifrån kaninen kommer, vilket kön den är och hur gammal kaninen är.
Eftersom vildkaninen gillar att gräva trivs den bäst på mjuk eller sandig mark, där det finns skyddande buskage. Kaninerna lever tillsammans i stora kolonier.
Fältharen lever på ängar och öppna fält.
I sydligaste Sverige finns det nästan bara fälthare.
I de nordligare barrskogarna lever skogsharen. Haren gräver inga hålor. Haren lever oftast ensamma och skaffar bara en partner under parningstiden. Fältharen är mer social än skogsharen. Fältharen är ofta ett par stycken tillsammans.
Ständigt fertil
Hardjurens fortplantning är speciell. Ägglossning sker direkt efter parningen. De har ingen ”brunstperiod” som andra djur.
Det sägs att en fälthare kan para sig och bli befruktad samtidigt som den fortfarande är dräktig. Det mysteriet har inte forskarna lyckats lösa ännu. Men man vet att under svåra förhållanden, till exempel klimatpåfrestningar, kan honan istället resorbera fostren.
Snabbt könsmogna
Vildkaninens ungar föds i speciella bohålor, klädda med gräs och hår. De föds nakna och blinda. Ögonen öppnas efter tio dygn. Ungarna får di endast en gång per dygn. Då diar de i cirka fem minuter. Vildkaninens mjölk är mycket näringsrik och ger till och med mer näring än komjölk.
Vid tre veckors ålder får kaninungarna klara sig själva. De blir könsmogna vid tre-fem månaders ålder. Vildkaninen är dräktig i 28-33 dagar och får fyra-sex ungar.
Harens ungar föds med päls och öppna ögon. De stannar bara en kort tid i boet.
Fältharen kräver inga tunnlar och bohålor. Istället får en grop i marken duga som bo åt ungarna. När fältharens ungar är cirka tre dagar gamla sprider hon ut sina ungar i olika gropar.
Haren lämnar ungarna ensamma i gropen under dagen. Men när det blir dags för di, oftast vid solnedgången, samlas alla ungarna i en gemensam grop där de diar i cirka tre minuter.
Fältharens honor blir könsmogna vid tre månaders ålder. Vissa andra hararter blir inte könsmogna förrän efter två år. Haren är dräktig i cirka 42 dagar och får en till fyra ungar.