Tjejerna fick inte bocken på fall
  • Elmia Game Fair

Tjejerna fick inte bocken på fall

JaktPublicerad: 2006-10-23 15:06

Den första helgen då bocken är lovlig träffas ett gång tjejer hos Ann-Christin Pettersson norr om Nora. Den mest långväga gästen är Carola Larsson från Umeå. I vanliga fall är det mest älg- eller ripjakt som gäller för hennes del.

– Vi har inte rådjur på samma sätt som här. Det här ska bli spännande, säger Carola med ett förväntansfullt leende.
Även tre av Ann-Christins jägarexamenselever, Annika Eriksson, Johanna Pettersson och Caroline Gräsberg, deltar. De har precis klarat av utbildningen och nu kliar det i avtryckarfingret.
Tina Englund från Uppsala har varit med förr. Det är dock inget som hindrar. Det är lika spännande varje gång det är dags att ge sig ut på jakt, tycker hon.

Kort samling
Vi samlas en kort stund vid trädgårdsmöblerna för att dela ut passen. Det syns på tjejerna att de är lite pirriga. Ann-Christin berättar att det går en fin bock på ägorna. De har sett var den brukar patrullera om kvällarna.
– Du, Carola, får ta passet där han brukar synas, så jag hoppas att du får se honom ikväll, säger hon och pekar på kartan.
Carola ser nöjd ut. Hon satt en kort bit därifrån under morgonens pass och då knakade det till bakom henne. De tror att det kan ha varit bocken, men Carola hann aldrig se vad det var.
– Ser ni grävling eller räv är det också fritt fram att panga på. Det är upp till er själva, säger Ann-Christin och tittar finurligt på oss.
Slutligen bryter vi upp och gör oss redo att ge oss av till passen.
En tjej till ansluter till sällskapet, det är Eva Gräsberg som vill vara med och titta. Hon har inte jägarexamen själv.
– Men jag trillar väl dit snart, säger hon.
De andra tjejerna från trakten ler, nickar och ser ut att gärna hjälpa till med det trillandet.

Knakar i slyn
Jag hänger med Ann-Chrisin och Tina Englund upp i backarna ovanför gården. Vi går upp så tyst vi kan. Plötsligt knakar det till bland slyn på vår vänstra sida. Ann-Christin håller upp en hand för att hejda oss. Vi står och lyssnar en stund, försöker se vad det kan vara, men inget mer händer.
Tina går upp på en höjd och sätter sig i sitt pass. Jag och Ann-Christin går neråt skogen till ett annat.
Vi tar plats och väntar. Det är inte särskilt tyst, det hörs ljud från både djur och människor omkring oss. Bland annat hör vi hur några grannar diskuterar var de ska dricka kvällens kaffe.
Efter någon timme hör vi också något som rör sig en bit bort bakom oss. Vi tittar på varandra.
– Undrar om det kan ha varit en älg, viskar hon.
En stund senare får vi svaret på den frågan. Ett sms kommer till Ann-Christins mobiltelefon, det är från Tina. Hon skriver exalterat att hon har haft sällskap av en ensam älgko i över 40 minuter.

Lugnet sänker sig
Kvällen går. Lugnet sänker sig. Ljuden från människorna runt omkring avtar. Det hörs inte längre så mycket av trafiken heller. Nu börjar man höra mer av de små ljuden omkring oss istället. Ett litet prasslande närmar sig passet bakifrån. Det är två små möss som pilar fram mellan blåbärsbuskarna.
Det är till och med alldeles vindstilla.
– Jag föredrar att sitta på pass på kvällen, viskar Ann-Christin och blickar ut mellan träden.
– Det är så skönt när allt kommer till ro, tillägger hon.
Jag kan inte annat än hålla med. Det gör gott för kropp och själ att sitta i skogen och bara vara. Timmarna går utan att det märks. Det enda bevis på att man har suttit ett tag är träsmaken i baken, men den stör mig inte så mycket.
Vi pratar viskande om viltet som brukar synas till på Ann-Christins marker.
– Skogsbocken är svårjagad, berättar hon. Han är så otroligt uppmärksam. Minsta ljud så sticker han.
Nu börjar det skymma rejält mellan träden och klockan närmar sig nio, då det är dags att bryta upp. Det kommer ett till sms från Tina. Nu har älgkon sällskap av en kalv och de håller sig alldeles intill henne.

Inte ett ljud
Annars har vi inte hört ett enda ljud från de andra passen öster om oss. Det verkar inte bli någon bock ikväll.
Till slut ger vi oss och går för att möta Tina. Det är skumt inne i skogen där vi har suttit, men när vi kommer ut på mer öppen mark är det fortfarande hyfsat ljust. Tina kommer ner för backen från sitt pass med ett stort leende.
– Det var så otroligt häftigt, säger hon.
Medan vi går neråt gården igen berättar hon uppspelt om älgarna som varit intill henne.
Vi samlas allihop nere på gårdsplanen. Tre av de andra tjejerna dyker upp i bilen.
– Har ni sett något? frågar vi.
– Bara get och killing, får vi till svar.
Inte ens Carola, som fått det säkraste passet, har sett till någon bock.
– Men vi skrämde över en grävling till henne, säger Annika Eriksson.
– Ja, säger Carola. Men jag sköt inte. Jag väntade hellre på bocken. Men när jag bröt upp vid niotiden trodde jag att jag skrämt upp bocken, det var ett fasligt liv. Det visade sig att det bara var geten och killingen. Geten skällde på mig.
Tina visar en film i sin mobiltelefon. Hon passade på att föreviga älgbesöket vid sitt pass. Medan vi står och pratar sänker sig mörkret och det blir snart kolsvart. Vi går inomhus för att äta middag.
Det blev ingen bock den här kvällen. I gryningen väntar en vända till, så förhoppningarna är inte helt grusade. Det är en dag i morgon också.

Det är här vi ska försöka oss på att fälla bocken, mitt i bergslagens böljande landskap.

Helgens värdinna. Ann-Christin Pettersson har ordnat den uppskattade tjejjakten hemma på ägorna.

Dags för jakt. Tjejerna går för att hämta bössorna och ge sig ut på passen.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma