Fågeln föll död ned i skottet. Pertti Sirtola är på väg fram till bytet.
Fågeln föll död ned i skottet. Pertti Sirtola är på väg fram till bytet.

Toppfågeljakt med tax

Taxvalpen står under en tall och stormskäller. Har det slagit runt i huvudet på honom? tänker jag och pulsar vidare i snön. Då lyfter en gigantisk tjädertupp ur trädet.

Vi har åkt till Vintjärn för att jaga toppfågel. Det är några mil norr om Falun, precis där de norrländska grovskogarna tar vid.

– Det har varit lite ont om fågel, men du får gå med taxarna, så får de kanske upp någon hare eller räv, säger Pertti Sirtola.

Rådjur finns inte. De har ätits upp av lodjur eller varg eller helt enkelt flytt till lugnare ställen.

Jag har gått några dagar och tittat resonerande på snödrivorna hemma runt huset. Nej, det behövs inga hjälpmedel – jag tar mig nog fram gående i skogen.

Storslaget landskap

Pertti har varit mer vidsynt och tagit med sig skidorna.

För nu ligger det storslagna skogslandskapet inbäddat i ett tjockt lager snö. På sina ställen har snön liksom lagt sig som ett lock över gropar och hål.

Skaren bär inte. Plötsligt ger snöytan vika totalt och jag sitter fast upp till midjan i snö.

Taxarna ser mest komiska ut. Skaren bär inte ens dem. De påminner mest om grova ålar som ligger och kränger i snön – frustrerade och jaktsugna.

Vi knallar efter en skoterled, jag och taxvalpen Ruff.

Pertti har startat från andra sidan berget och är på väg runt.

En hackspett?

– Tock, tock, tock, ekar det plötsligt från en kant med tallskog.

– En hackspett, tänker jag instinktivt.

– Tock, tock, tock!

Ruff rusar fram till ett träd och stormskäller. Han är lite rädd, lite morsk.

Han är inte klok, tänker jag med snett skratt i mungipan.

Jag pulsar vidare. Då lyfter plötsligt den största tjädertupp jag någonsin sett, ur trädet där Ruff stod och skällde.

Fågeln är så tung i baken att den dalar någon meter innan den får upp farten och kan flyga till någon ny utkikspost.

Det går alldeles för snabbt för att det ska finnas någon skottchans.

Den obanade terrängen tar ut sin rätt efter någon kilometer. Det blir istället skoterlederna som räddar jakten för mig.

Jag passerar genom grovskog och kommer fram till en myr som öppnar sig, frusen och stum med torr och luktfri nysnö.

Kraftigt januarisolsken letar sig förvirrat fram genom trädens grenverk.

Krafsar hysteriskt

Färska harspår rakt över skoterleden. Nu, då! Jag hoppas för någon sekund.

Ruff ligger vid sidan om leden och krafsar hysterisk med benen. Han rör sig max några centimeter, där han ligger platt på magen i snön.

Nej, nu gäller det att leta efter toppfågel istället. Vad är det där mörka i talltoppen? Och där, vad är det?

Plötsligt ser jag fåglar överallt.

Men inte är det fåglar, bara sinnena som spelar mig ett spratt.

Det är blidväder, efter en tid av sträng kyla. Då ska skogsfåglarna dras mot topparna på träden där de betar knopp, har Pertti förklarat.

Orrarna lyfter

Jag hinner inte tänka färdigt. Plötsligt smattrar det till av fem par vingar i en talldunge 50 meter fram. En hel flock med orrar lyfter.

Ungefär samtidigt har Pertti kommit fram på andra sidan myren på sina skidor.

– 80 meter bort ser jag en knivskarp, svart skugga. De syns mycket tydligt – när det är riktiga fåglar man ser. Fågeln sitter bakom trädet och då glider jag sakta fram på skidorna, berättar Pertti.

Det är en orrtupp.

Pertti kränger av sig ryggsäcken och spänner försiktigt hanen på sin kombi. Han ställer pipväljaren på kulpipan och tar ordentligt stöd.

Träffytan på en fågel blir inte stor på 70-80 meter.

Under tiden har jag bytt Ruff mot äldre tiken Ada.

Färska rävspår

Vi går åt andra hållet på skoterleden. Ganska färska rävspår avslöjar sig intill leden och snart börjar Ada skälla ivrigt.

Drevet buktar på max 50 meter men håller bara i sig 20 minuter. Sedan orkar inte den lilla taxtiken kämpa mer i snön.

Då kramar Pertti försiktigt avtryckaren på sitt gevär.

Kulan dånar sig väg genom vinterluften.

Fågeln faller död ned.