Vildsvinsjakt med franska jägare
  • Vildmarkshörnan
Fotograf/Copyright: Ulrik Eriksen
Får vi sätta igång nu? Hundarna har fått nog av att vänta i bilen.
Jaktminne. Henri Dusserre för sisådär 40 år sedan. Han står till vänster om ”Le sanglier”– vildsvinet. Januarigrönska. Det syns inte en enda vindruva på vinrankorna men uppe på kullarna, där viltet håller hus, är det grönt och det finns gott om ollon. Veteran. Henri Dusserre har varit med länge. Hans passion är vildsvin, men han sörjer att det knappt finns några harar eller kaniner längre. För jägarna råder det inget tvivel om att det är jordbrukets pesticider som gör att så mycket småvilt försvinner. ”Fara, drev pågår!” Varningstexten på bilen är inte överflödig. Förra säsongen inträffade 167 olyckor, varav många dödliga. Samling. Minuterna innan jakten börjar snackar jaktlaget ihop sig. Närmast kameran står Didier Rivière. Han funderar på att förse sina hundars halsband med en GPS-sändare. ”Jag vill slippa leta efter mina hundar i ett eller flera dygn”, säger Didier. Jaktledaren, Claude Bonnafous, fyller i sin ”loggbok”. Myndigheterna vill bland annat veta vilka som deltar i dagens jakt. Förutom vildsvin får man också jaga rådjur, men tilldelningen är endast sex rådjur. Fotograf/Copyright: Jaktlaget
Bytet. När jakten varit lyckosam bjuder traditionen att köttet fördelas rättvist. Alla ska ha lika med ett undantag – skytten har rätt till ”Le gigot”, skinksteken.
Spår efter vildsvin, men inte färskt nog. Det har redan hunnit komma upp lite grönt efter klöven. Alain Chavez och visar sin halvautomatiska Browning-studsare. Det är endast lagligt att ha tre patroner i halvautomater. Snår. Järneksskogarna är gröna året runt. För den som inte är van verkar snårskogen så gott som ogenomtränglig. På pass. Alain Chavez lystrar. Hundarnas ylande tycks komma allt närmare. Vildsvinet kan dyka upp när som helst.

Vildsvinsjakt med franska jägare

JaktPublicerad: 2006-05-26 11:55

Jaktminne. Henri Dusserre för sisådär 40 år sedan. Han står till vänster om ”Le sanglier”– vildsvinet.

Januarigrönska. Det syns inte en enda vindruva på vinrankorna men uppe på kullarna, där viltet håller hus, är det grönt och det finns gott om ollon.

Veteran. Henri Dusserre har varit med länge. Hans passion är vildsvin, men han sörjer att det knappt finns några harar eller kaniner längre. För jägarna råder det inget tvivel om att det är jordbrukets pesticider som gör att så mycket småvilt försvinner.

”Fara, drev pågår!” Varningstexten på bilen är inte överflödig. Förra säsongen inträffade 167 olyckor, varav många dödliga.

Samling. Minuterna innan jakten börjar snackar jaktlaget ihop sig. Närmast kameran står Didier Rivière. Han funderar på att förse sina hundars halsband med en GPS-sändare. ”Jag vill slippa leta efter mina hundar i ett eller flera dygn”, säger Didier.

Jaktledaren, Claude Bonnafous, fyller i sin ”loggbok”. Myndigheterna vill bland annat veta vilka som deltar i dagens jakt. Förutom vildsvin får man också jaga rådjur, men tilldelningen är endast sex rådjur.

Bytet. När jakten varit lyckosam bjuder traditionen att köttet fördelas rättvist. Alla ska ha lika med ett undantag – skytten har rätt till ”Le gigot”, skinksteken.

Spår efter vildsvin, men inte färskt nog. Det har redan hunnit komma upp lite grönt efter klöven.

Alain Chavez och visar sin halvautomatiska Browning-studsare. Det är endast lagligt att ha tre patroner i halvautomater.

Snår. Järneksskogarna är gröna året runt. För den som inte är van verkar snårskogen så gott som ogenomtränglig.

På pass. Alain Chavez lystrar. Hundarnas ylande tycks komma allt närmare. Vildsvinet kan dyka upp när som helst.

Klockan närmar sig åtta på morgonen. Det är fyra plusgrader, och vid varje steg jag tar låter min ryggsäck som en fredagskväll på systembolaget. Jag kånkar på fyra buteljer rödvin. Sisådär sju mil från Medelhavet bjuder man inte gärna på lättmjölk när man får följa med på vildsvinsjakt.

Medan jag vandrar vidare mot jaktstugan ser jag hur gryningsljuset sakta suddar ut Venus glitteröga. Jag befinner mig på knappt en timmes bilfärd från den gamle påvestaden Avignon, på en högslätt som omringas av mjuka kullar.
Här odlas det druvor, solrosor och oliver på sommaren men nu, i januari, spretar vinrankorna med svarta, torra fingrar mot himlen.
Allt är dock inte dött. Olivträden visar fortfarande upp sina köttiga frukter och i går plockade jag ett par citroner till fisksoppan.
När jag passerar Claude Bonnafous hus hör jag att en av hans hundar gläfser. Den hunden fick inte följa med i dag. Den stångades av ett vildsvin för några dagar sedan och fick sys på bakbenet.

Letar färska spår
Claude är inte hemma längre, han har redan åkt i väg mot kullarna för att se om det finns några färska vildsvinspår.
Det var Claude som sade att jag skulle vara vid stugan klockan åtta. Jag skulle få vänta där tills han och de andra gubbarna i jaktlaget nosat färdigt efter dagsfärska spår. Och det är inget litet område de ska leta igenom.
Det handlar om 1 000 hektar kommunal mark, en gigantisk snårskog av främst järnek som inte är samma variant som säljs som krukväxt hemma i Sverige. Den här sorten, Quercus ilex på latin, kan visserligen bli 20 meter hög men här på kullarna är det knappt något träd som är högre än fem meter.
Hela terrängen genomkorsas av skogsvägar och smala asfalterade genomfartsleder. Jag skulle gå vilse på mindre än fem minuter.

Aldrig jakt på onsdagar
Första gången jag frågade Claude om det var okej att följa med var för några dagar sedan. Men det gick inte alls. Det var onsdag och på onsdagar är det förbjudet att jaga i Frankrike.
Det sägs hänga ihop med att skolbarnen har ledigt på onsdagseftermiddagarna. Förmodligen anser myndigheterna att barnen ska kunna leka riskfritt i naturen när de är lediga.
Jägarna har föga förståelse för den regeln. De säger att staten glömmer att det finns rätt många lärare som jagar. Det kan vara vettigt för en far att undervisa sina barn i jaktens hemligheter på en ledig eftermiddag.
När jag når fram till jaktstugan tror jag att jag är ensam ända tills jag ser en äldre man som tycks leta något i en olivlund i närheten. När jag gått fram och presenterat mig säger han att han kollar upp i fall det varit några vildsvin i närheten.

Avtryck från i natt
– Titta här, ser du avtrycket i marken? Det är från i natt. Djuret vägde nog en 30-40 kilo skulle jag tro
– Hur vet du det?
– Sånt lär man sig av erfarenhet. Det finns galtar som väger 120 kilo, men här ligger de flesta kring 50, skulle jag tro. Ah! Här kommer de andra.
Han har hört rätt, någon minut senare svänger den ena bilen efter den andra in på gårdsplanen. Till slut står där ett tiotal bilar varav ett par, tre med hundar i. Alla samlar sig i en cirkel kring jaktledaren Claude Bonnafous för att avlämna rapport.
När alla sagt sitt plockar han fram en pärm och går och sätter sig i stugan för att göra anteckningar. Pärmen kallas för ”Carnet de battue”, en sorts loggbok vari han antecknar antalet deltagare, hur dagens jakt är tänkt att gestalta sig och andra liknande detaljer.

Kan begära kontroll
Att loggboken fylls i korrekt är det noga med ty la La préfecture, det vill säga Frankrikes motsvarighet till länsstyrelsen, kan begära att kontrollera den när som helst.
– Och om olyckan skulle vara framme är det också viktigt att ha alla fakta rätt, inte minst för försäkringens skull, säger Claude.
På tal om olyckor så tycks Frankrikes 1,4 miljoner jägare sväva i viss livsfara varje gång de ger sig ut i naturen.
En jaktsäsöng inträffade 167 olyckor, varav 31 dödliga. Det var något bättre än året dessförinnan men begrundar man statistiken över de senaste fem åren så visar det sig att det omkommer cirka 40 personer varje år.
Av statistiken framgår också att det kan vara farligt att jaga både små- och storvilt. Värst utsatt är den som står på pass och de flesta som förorsakar olyckor är över 50 år gamla.
Frankrikes centrala jägarorganisation (Office National de la Chasse et de la Faune Sauvage) hoppas att det ska bli färre olyckor.

Varningsfärger behövs
Ju fler som kan övertygas om att tillämpa säkerhetsföreskrifterna, såsom att bära självlysande jackor, desto bättre.
Claude Bonnafous knackar mig på axeln.
– Säkert att du vill följa med? frågar Claude.
– Självklart, svarar jag.
– Då kan du följa med Alain. För det är ingen idé att följa med mig och de andra som har drevhundar. Du kommer knappt att kunna ta dig genom skogen. Den är så tätbevuxen att man måste vara van.
Jag tänker inte säga emot och så fort jag satt mig bredvid Alain trampar han på gaspedalen så bilen far i väg i rallyfart.
– Inte mycket till bil, bara tre cylindrar som fungerar, men den duger till jakten, säger Alain medan han trampar gasen i botten.
Alain Chavez, 50 år, är en van jägare. I många år reste han jorden runt för sitt jobb och i varje land han kom jagade han. Till och med krokodil i Afrika.
Nu har han en egen byggfirma och nöjer sig med att jaga vildsvin i trakten.
Vi stannar mitt på en skogsväg och det dröjer inte länge förrän de övriga är på plats. Drevhundarna hoppar ur bilarna. Det ges korta order.

Max tre patroner i automaten
Några sekunder senare står bara Alain och jag kvar. Resten har försvunnit.
Det enda som hörs är ylandet av hundarna och ett klickande ljud när Alain fyller magasinet i sin halvautomatiska studsare med de tre lagstadgade patronerna.
Han äger en Browning och när han påpekar att kulan är dödlig på två kilometers avstånd ägnar jag en snabb tanke åt de dystra statistikuppgifterna.
– Vad händer nu? frågar jag honom
– Jo, enligt de spår vi funnit i morse ska det finnas vildsvin i skogen framför oss. Nu har vi slagit en ring runt området. Om hundarna får upp ett spår försöker de driva djuret mot oss och går drevet över skogsvägen har vi en chans att få skottläge.
– Varför får ni bara ha tre kulor?
– Tja, säg det. Men å andra sidan är det meningslöst med fler. Den jägare finns inte som hinner skjuta fem skott när ett vildsvin korsar skogsvägen.
– Har du någon aning om hur viltet kan röra sig?

I solens riktning
– Svårt att säga, men det finns en liten tumregel. Vildsvin drar sig ofta för att springa i solens riktning, sedan springer de gärna mot vinden.
Jaktsäsongen pågår från den 16 augusti till den 28 februari. Hittills har man skjutit 38 vildsvin.
– Vi får skjuta så många vi vill, det finns ingen kvot på vildsvin här.
– Är du inte rädd att stammen försvinner?
– Visst. Därför skjuter vi inga kultingar och vi tänker också avbryta jaktsäsongen i förtid för vi tycker att stammen minskat för mycket, säger Alain.
Att avbryta säsongen i förtid är dock ingen garanti för att jakten upphör. För om några bönder skriver klagobrev till landshövdingen om att vildsvin förstört deras odlingar kan denne besluta att införa skyddsjakt.
– Då kan han be jägare från andra trakter om att jaga här. Det är inte populärt men å andra sidan är det nästan omöjligt att hitta i terrängen om man inte är från trakten, säger Alain med ett brett flin.

Ylande djupt inne i skogen
Från djupt inne i skogarna hörs ett ylande. Alain stelnar till och säger att jag ska ställa mig bakom honom, men sedan avtar ylandet igen tills det blir helt tyst. Det går en halvtimme, det går en timme, det går två timmar. En gång hörde jag ett skott, men det var en bom.
Solen står högt uppe i himlen, det är säkert 20 grader och sedan börjar det pipa i Alains mobil.
Vildsvinet har brutit sig ur såten och nu gäller det att veta vilket skogsparti som ska omringas på nytt. Hundarna samlas in, alla bilar ger sig av i rallyfart. Det blir långa irrfärder på skogsvägarna tills Alains mobil ringer på nytt.
Man tror sig veta var viltet håller hus och han ombeds åka en halvmil längre bort, på andra sidan slätten. Och de tre cylindrarna i Alains bil ger järnet medan vi tar oss genom byn mot kullarna på andra sidan slätten.

Vildsvinet tog sig ut
När vi stannat bilen hittar Alain ett färskt spår. ”Le sanglier a sauté”, säger han. Vildsvinet har redan hunnit bryta igenom såten så egentligen borde vi göra om samma procedur men det får anstå ty nu är det dags för mat. Och när vi kommer till jakstugan sprakar det redan ur den till grill ombyggda oljetunnan. Det blir kött men inget vildsvin. Jag är tvungen att ge mig av, önskar lycka till och går hem.
– A la prochaine, tills nästa gång, säger gubbarna medan de skålar till avsked.
– Alla gånger, säger jag.
Flera timmar senare, när jag är i byn, hör jag hur det skjuts i fjärran.
Undrar om det var Alain som sköt?

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma