Waidmannsheil! Waidmannsheil! Den tyska jägarhälsningen ekar genom den disiga morgonluften när dryga 60-talet passkyttar, 20-talet hundförare och ett antal drevkarlar anländer till jaktom-rådet ”Hohler Kästenbaum” (Ihåliga kastanjeträdet) utanför Heidelberg i sydvästra Tyskland.
Många har rest långt för att vara med och jaga gris den här torsdagen i slutet av november, någon ända från Österrike. Vartefter nya jägare tillstöter skiftar den rödflammande lövskogen allt mer i orange – att bära signalfärg är lagstadgat vid tryck- och drevjakt i Tyskland.
300 hektar jagas av
Runt 90 personer blir vi inalles – ett jätteuppbåd för att jaga av 300 hektar, kan tyckas. Men så är såtarna mindre och viltbestånden tätare än i Sverige.
Inför dagens jakt har Reinhold Lux lagt åtskillig möda på att samla ihop folk till sina marker.
Herr Lux är jakträttsinnehavare för ”Hohler Kästenbaum”, ägare av Heidelbergs mest kända vapenaffär Waffen-Lux och dessutom ordförande i Tyska vapensmeders och vapenhandlares förbund.
Under hans ledning har ett 60-tal pass noggrant stakats ut längs såtens gränser. Nu väntar skyttarna ivrigt på att hundförare, hundar och drevkarlar ska driva viltet mot dem.
– Smaldjur och räv får skjutas. När det gäller vildsvin är kultingar och årsgrisar tillåtna, men det är stopp för äldre suggor.
– Skulle dock någon vilja stifta närmare bekantskap med en stor galt, så önskar vi honom eller henne lycka till, säger Reinhold Lux med ett spefullt leende.
– Oppoppoppoppopp!
15-tal hundförare
I långa rader går vi igenom skogen: drevkarlar, ett 15-tal hundförare, med eller utan bössa, och så Jakt & Jägares utsända med kameran. Vi klappar och ropar, oväsendet måste skrämma upp vartenda djur på flera mils radie.
Nu ska ”die Meute”, hundarna, visa vad de går för. Totalt är 20-talet hundar ute samtidigt. Med ivriga skall störtar de iväg utför sluttningarna.
Wachtelhundarna är flest till antalet, följda av tyska jaktterriers. Med oss har vi även en vorsteh, en korthals och en foxterrier.
– En vaktjakt-tryckjakt med hund är ett effektivt sätt att jaga gris, förklarar hundföraren, lantbrukaren och värdshusvärden Peter Schumacher, medan hans tre wachtlar jobbar intensivt framför oss.
Hundarna behövs för att trycka ut grisarna ur tätningarna. Men mer än en gång per år kan man inte arrangera en så här stor jakt. Då flyttar grisen till andra områden.
Skogen vi går i är högstammig, stundtals parklik. Den utgör en del av Königsstuhl, Heidelbergs 600 meter höga ”husberg”. Mest känt är berget för sitt vackra slott, Heidelbergs stolthet. Här ligger också Max-Planck-Institutet för astronomi, en sagopark samt en anläggning som anordnar uppvisningar i falkenering. Att jaga med jaktfalk är, i motsats till Sverige, tillåtet i Tyskland.
Attraktivt tillhåll
För de heidelbergska vildsvinen är detta, turistströmmarna till trots, ett attraktivt tillhåll. Den senhöstligt röda lövmattan gömmer nämligen en riktig delikatess – ädelkastanj. Träden planterades av den tyske kurfursten Friedrich på 1600-talet.
– Det här är utmärkta grismarker. Här finns hur mycket mat som helst, berättar Peter Schumacher. Däremot ger den här typen av skog inte särskilt mycket skydd. Det gör grisen lättstörd.
En kort stund senare ser vi de efterlängtade tecknen.
– Titta, jorden är bökad och här syns en smal stig av nedtrampade löv. Frågan är bara när grisen varit här. Den här såten är väderkänslig.
– Om det blåser eller regnar drar sig grisen neråt berget, ut ur marken. Bara vid längre soliga perioder söker de sig mot bergets platå till, funderar Peter Schumacher och kikar skeptiskt mot skyn.
Regnet faller
Som han befarat faller strax de första dropparna. Regnkläderna åker på och snart är vi varmare än vi önskar. Drevkedjan går i högt tempo, upp och ner för de vackra sluttningarna.
Klockan halv tolv smäller det äntligen. Vilt! Vad som fallit får vi dock inte veta. I Tyskland är komradio ingen självklarhet.
En stund senare hörs drevskall. Nu stiger adrenalinet. Vad, var?
Ett rådjur skuttar förbi, följt av fem-sex hundar. Skyttar finns i närheten, men det är för tätt. Ingen får skottläge.
Långt bort ljuder nya skott. Även på grannmarken jagas det idag. Kan ”våra” grisar ha smitit in på deras område?
– Grisar är intelligenta. Vanliga människor bryr de sig inte om, men anar de att jägare närmar sig lämnar de såten direkt. Egentligen bör man vara helt tyst när man sätter ut skyttarna, men hur lätt är det när så många jägare träffas? frågar Peter Schumacher retoriskt.
Känns i benen
Nu har vi gått några timmar och några av de äldre jägarna börjar känna branterna i benen. Ett kort avbrott för lunch blir välkommet.
Jaktvärden Reinhold Lux kommer förbi och ser till sina jägare medan vi tar för oss av ”Brötchen”, de tyska småfrallorna. De ingår tillsammans med en påse med choklad, nötter, mandariner, äppelsaft och smörgåsar i de tio euro ”drevpeng” som varje deltagare fått betala.
Efter rasten ökar nervositeten märkbart. Två timmar kvar och bara ett skott hittills. Mina tyska värdar är angelägna om att presentera en vilt- och händelserik dag för sin svenska gäst.
– Hundförarna går alldeles för tätt, det blir för stor press på viltet, muttrar Peter Schumacher.
– Får hundarna upp vilt går det gärna mycket fort de första hundra metrarna. Då blir det svårt att skjuta.
– Det bästa resultatet får vi om hundarna jobbar ut en bra bit från skyttarna, gärna uppåt en kilometer. Idealet är om drevet inte går för fort när vilt och hundar passerar passkytten, tillägger han.
Rådjur fälls
Bernhard Stöckinger från Heidelberg blir den som räddar eftermiddagen.
På hans pass vid en vägkant har fem rådjur och en gris kommit förbi. Grisen gav aldrig skottläge, men nu ligger ett rådjur på marken, med grankvist i munnen.
– Den sista måltiden. Det är viktigt att visa viltet respekt, poängterar han.
Strax efter två blåser jaktledaren ”Hahn in Ruh”. Hanen ska vila, jakten är slut.
Tätt packade på ett öppet släp skumpar vi den smala skogsvägen tillbaka till bilarna. Hastigheten får en trafiklydig svensk att klamra sig hårt fast på sätet.
Mat och prat
Väl framme väntar glühwein, tyska ”Pretzeln”, salta kringlor och givetvis mängder av jakthistorier.
Äntligen ska vi få vår nyfikenhet stillad. Hur många av skotten vi hörde kom från vårt gäng?
Det visar sig vara två. En unggris och så Bernhard Stöckingers rådjur ligger urtagna på ”die Strecke”, den högtidliga tyska viltparaden.
Kring de skjutna djuren står jaktvärd, skyttar, jaktledare och jägare uppställda på bestämda platser, som traditionen bjuder.
Nu tar jakthornsblåsandet vid, en veritabel institution i Jägartyskland.
De fyra hornblåsarna blåser en ”Totsignal” (dödsignal) för varje viltslag.
– Hoppas jag inte utrotat svinen hos er nu, flinar grisskytten Theo Müller, när han mottagit gratulationerna och stoppat grankvisten i hattbandet.
Jaktlyckan kan som bekant aldrig förutspås. Men en ynka gris på så många jägare är knappast vad jag hade väntat mig i den här regionen. Peter Schumacher är förvånad över resultatet:
– Min pappa och jag arrenderade tidigare en del av marken vi gick på idag. För inte så länge sedan sköt vi mer än 30 grisar här på en dag. Men att fälla djuren är inte det viktigaste för mig. Jag är nöjd om jag får iaktta dem i naturen. Men så tillhör jag ett utdöende släkte.
Lagom är bäst
För mycket gris är inte bra, inte heller för lite. Det är svårt att vara nöjd när det gäller detta viltslag. Men som dagens äldste jägare, 88-årige Walther Günther, sammanfattar dagen:
– Detta är ett tecken på att vi börjar närma oss ett normalstort grisbestånd idag, där grisarna kan välja de bästa platserna i skogen och leva på det marken ger. Men jakten måste vara biologiskt korrekt och anpassas efter grisens sociala beteenden. Vi måste framför allt skjuta de unga djuren, inte vuxna suggor.
Snart är jakten tillända. Innan dess ska hornblåsarna spela en gång till: ”Halali”, ett tack till jägarnas beskyddare Hubertus och sedan ”Jaktslut”.
Hornblås för middag
Som avslutning ljuder signalen som kallar till det så kallade skåldrevet, ”das Schüsseltreiben”, det vill säga den avslutande jägarmiddagen på familjen Schumachers trivsamma Bierhelderhof.
Vad vore Tyskland utan sina värdshus?
Waidmannsheil!