– Det ringer journalister från alla håll och frågar var vargen är. Vi måste kanske gå ut med ett pressmeddelande, säger Stig-Åke Svensson.
Jag känner igen rösten direkt. Men han hör inte mig, utan är i samspråk med åtminstone en kvinnlig kollega.
– Pelle Malmberg på Dalarnas Tidningar tycker att det var en nyhet det också, att den ligger still. Ja, vi ska nog gå ut med ett pressmeddelande. Men hur mycket kan vi ljuga då? undrar miljövårdsdirektören Stig-Åke Svensson.
– Ja, en dryg mil, så skriver vi, säger Stig-Åke Svensson.
– Hallå, hallå, ropar jag i telefonen.
Efter några minuter får vi äntligen riktigt kontakt.
– Hej, Mikael Moilanen på Jakt & Jägare, varför ringer du upp mig och låter mig lyssna på era interna möten?
– Va, va? säger Stig-Åke Svensson, inte utan att låta lite stressad, rent av flåsig.
– Det ringde i min telefon för tio minuter sedan. Jag har lyssnat på ert interna möte där du undrar hur mycket ni ska ljuga i pressmeddelandet.
– Ja, ljuga och ljuga, det är så där man kan uttrycka sig internt. Det var inte meningen att du skulle höra det här.
– Varför ringde du då?
– Så man kan inte lita på er information, eftersom ni grubblar på hur mycket man kan ljuga?
– Alltså, vi kan ju inte gå ut och berätta varenda gång vargen flyttar sig till en ny skogsdunge. Vi kan inte berätta exakt var den befinner sig.
Det är inte utan att jag tycker lite synd om rovdjursansvarige i Dalarna i det här läget. Antingen har tekniken löpt amok och hans Iphone börjat ringa upp folk lite som den själv tycker, eller också behärskar Stig-Åke Svensson inte den senaste telefontekniken.
– Hallå, du kan lägga på nu, så att vi får avsluta samtalet, tjoar jag.
– Hallå, hallå… Det går inte att bryta, jag måste…
Vore jag i Stig-Åke Svenssons kläder skulle jag snabbt, och med kraft, kasta Iphonen i väggen.