”Med en djup suck lämnar jag bössan kvar hemma”
  • Elmia Game Fair

”Med en djup suck lämnar jag bössan kvar hemma”

KrönikaPublicerad: 2009-07-01 09:25

Ska jag ta geväret med mig när jag åker de sju milen till jaktmarken för att släppa hundarna? Vapenskåpet står öppet och jag står och blänger in i skumrasket, lätt strykande med ena handen över nätskärningen på framstocken.

Mikael Moilanen

De få rådjur som finns kvar är antingen någonstans på grannmarkerna, eller också buktar de inte ens den där första lilla ”metkroken” som de gjorde för ett och två år sen.

Pekfingret snurrar kring kanten på kombibockens mynning och tankarna far iväg.
När jag hösten 1999 klev in på Dala-Demokratens redaktion i Borlänge och snart var klar med jägarexamen, var min inställning till lo och varg liberal.
– Nog ska jakten och vi jägare kunna samsas med några tusen lodjur och några hundra vargar, sa jag och hyllades av de arbetskamrater som hade en romantiserad syn på rovdjuren.
Ett par jägare blängde snett. Någon föreslog till och med tjära- och fjäderbad.

Fantastisk rådjursstam
Hamnade efter ett halvår i Falun och bosatte mig i Grycksbo. En gång i tiden hade det samhället en fantastisk rådjursstam. Man forskade till och med på rådjurens levnadsmönster i det lilla samhället, där jakt är ett stort intresse för många ortsbor.
Ungefär samtidigt fick jag tillgång till jaktmarker i Avesta med 1 150 hektar skog och åkrar blandat. Rådjur fanns överallt och det sköts över 40 rådjur årligen, trots att jakten blåstes av den sista december varje år.
Vid den här tiden var lostammen mycket stark i Grycks­bo och det återstod endast en liten spillra av den en gång så stolta rådjurs­stammen. Det sköts kanske fem rådjur per år och det av jägare som i princip ägnade all sin lediga tid i skogen.
Många hade gett upp. Det fanns småviltshundar i var och var annat hus som inte varit i skogen de senaste fyra-fem åren, i alla fall inte mer än på promenader i koppel. Gamla och förfallna foderplatser, med något spöklikt över sig, och viltstigar som var på väg att växa igen var bara några detaljer som påminde om att skogen nu dominerades av andra än växtätarna.

Bottenrekordet
Bottenrekordet slog jag tillsammans med tre tappra eldsjälar till jägare och hundkarlar.
Vi knallade en hel dag med ivriga och rutinerade jakthundar, från varsitt håll. Ingen av hundarna fick upp ett enda spår. Inte ett enda spår, inte ett enda väckskall, inte ett enda litet drev.
De ytterst få gånger det blev drev i Grycksbo gick rådjuren raka vägen till Bjursås, eller någon annan avlägsen by. Inte en bukt, de bara skenade rakt bort med jakthundarna glest och frustrerat skällande på efterkälken.
Men det där kommer aldrig att hända i Avesta, där är det för mycket slättlandskap för att exempelvis den skygga lon ska trivas, tänkte jag naivt.
– Du ska se vad som kommer att hända. Det blir slut på jakten, sa en falujägare med darr på både stämman och underläppen.
Jag garvade och föreslog att han skulle flytta söderut. Se där, nästan ett drag av psykopati – alltså oförmåga att sätta sig in i andra människors situation.
I Avesta var jakten fortfarande fantastisk. Det fanns alltid färska spår i skogskanterna och en spårnoga och långsam tax kunde få rådjuren att bukta inom hörhåll i timmar.
Sedan startade en förvandling som nog ingen hade kunnat tro var möjlig, i alla inte jag.

Plötsligt var det tomt
Det började med att markerna plötsligt en rådjurspremiär var fullständigt tomma på djur. En erfaren hundkarl tröstade och trodde att det kunde bero på att skogen är full av lukter den årstiden, att det var svårt för hundarna att få upp.
En annan föreslog att rådjurens bete nog var bättre på andra håll. Några påstod också att lon nog kommit till byn, men det uppfattade jag mest som utopiska domedagsprofetior. De trivs inte i slättlanskapet, de vill hålla till i stora, karga bergsmassiv, hette det på den tiden.

Avfärdades snabbt
Inte ens när de första spåren av lo hittades på markerna insåg jag vad som var på väg att hända. Det avfärdades med att det säkert rörde sig om något stackars förvirrat ungdjur med ADHD eller fel på den biologiska kompassen. Kort sagt: Ett lodjur med fel i huvudet – här skulle han ju inte vara.
Sedan startade den riktiga utförsbacken. I dag är det ibland fullständigt tomt där det värdefulla rådjuret tidigare hade sina daglegor.
Ibland ser man små flockar med rådjur som ligger mitt ute på åkrarna hela dagarna. Att släppa en tax på dem är fullständigt utsiktslöst. Det buktar ingenting utan går i sken rakt bort.

Skäller hålögt på mus
I perioder kan man följa lodjurets framfart som en böljande våg över skog och mark. Stundtals är det totalt tomt på alla spår.
Taxen skäller till slut hålögt på någon mus eller råtta som ilat fram över mossan.
Andra stunder finns det dock djur inne, men då rapporterar grannarna att det är alldeles tomt på deras marker.
Mest frustrerande är dock när man äntligen lyckas få igång ett drev. Med en långsamtdrivande tax, som gör i genomsnitt kring fem kilometer i timmen under ett drev, borde rådjuren bukta en liten stund i alla fall så länge de är ostötta. Men det finns inte längre.
Med Garmin Astron i handen kan man se hur dreven ofta går tre kilometer rakt bort och sedan tre kilometer tillbaka igen, nästan i samma spår. Oftast sker det i sken. Under sådana förhållanden blir en spårnoga hund outhärdligt gles att lyssna på.
De få gånger det buktar inom något så när rimliga gränser går rådjuren rakt över åkrar eller rakt igenom trädgårdar. De känner sig uppenbart tryggare på öppna platser än när de lugnt lunkar fram i skogen.
Så skottchansen har jag för länge sedan slutat hoppas på. Bössan har väl mest åkt med av slentrian. ”Går man ut och släpper en jakthund ska väl bössan vara med”, har jag tänkt och agerat reflexmässigt.

Nu är det slut
Men se, nu är det slut med det. Bössan är bara dryg att släpa på.
Nästa steg blir väl att sluta släppa hundarna, men det ligger trots allt en bit in i framtiden. Jag har ju tagit mig an uppgiften att vårda andra varelser så gott det går i något årtionde.
Det minsta en jakthund kan begära är att den åtminstone kommer ut i skogen ett par gånger i veckan. Om den sedan skäller ekorre, skogsmus eller daggmask spelar ingen roll.
Men vapenskåpet har jag stängt med en tung suck.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma