Dags att komma ut som jägare

Huka er INTE gubbar (och gummor). Nu laddar vi om. Det är dags för jägarkårens representanter att sluta gömma huvudena i buskarna. Kom ut – som jägare!

Titta noga på bilden som illustrerar den här krönikan. Det nämligen inte alls säkert att du kommer att se likadana bilder lika ofta i framtiden – bilder på jägare som stolt poserar vid fällda byten.

Jägarna blir nämligen, enligt mina erfarenheter, räddare och räddare för offentligheten.

Alla rekord slogs för min del när jag gick upp halvfem en morgon och åkte till en stad i Mellansverige, för att följa en kommunjägare.

Kajproblem i staden

Vi åkte runt några timmar i centrumkärnan i en liten stad och jagade fågel, som invånarna i den lilla staden haft stora problem med. Kajor har in princip intagit centrumkärnan i staden.

Det puffade till om det pumpbara luftgeväret, utrustad med ljuddämpare, vid kyrkan.

Kommunjägaren fortsatte vid rådhuset och i smala gränder mellan äldre kåkar. Svarta fåglar kraxade i backen.

Han som var tidningens ledsagare berättade glatt och bekymmersfritt om jakten och eventuella inskränkningar:

– Nej, där får vi inte skjuta, där har vi inget tillstånd från fastighetsägaren. Här går det bra – här har jag till och med fått portkoden, så att vi kommer in på innergården.

Då kom chocken

Vi tog bilder och intervjuade. Redan före solnedgången var artikeln och bilderna klara att skicka till Jakt & Jägares redaktion för publicering. Då kom chocken. Kommunjägaren ringde och ville stoppa artikeln.

– Det har varit ett djävla liv på några kärringar i stan. De har skrivit insändare på insändare. Jag vill inte att det ska bli mer bråk, förklarade kommunjägaren.

Eftersom berättelsen inte hade något oavvisligt allmänintresse beslöt vi att stoppa publiceringen.

Senare träffade jag flera kommunjägare, i andra kommuner, som vittnade om det hårda tryck som riktas från jaktmotståndare mot jägare.

Intensivt bevakade jägare

Speciellt gäller det allmänhetens kommunjägare som ofta tvingas jobba i offentlighetens ljus, ofta mitt inne bland hyreshus och allmänna platser, intensivt bevakade av lokaltidningar och arga insändarskribenter.

En kommunjägare från Dalarna berättade om flera mordhot. En annan kommunjägare från Västmanland bekräftade bilden – hot, till och med mordhot, tillhör vardagen för jägare som åtagit sig att skjuta exempelvis vildkatter som bildat stora kolonier och riskerar svältdöden under övergivna hus. Att ta sig an förirrade grävlingar, närgångna vildsvin och liknande är också förenat med hat och hot.

Hårda papper, alltså.

Vanliga jägare gömmer sig

Men det jobbiga är att även ”vanliga” jägare påverkas av det oprovocerade hatet från jaktmotståndare. Allt som oftast händer det att människor inte vill vara med på bild i jakttidningen.

Vissa reportage stoppas redan i inledningsskedet.

– Nä, vi vill inte ha några skriverier, heter det ibland, kortfattat.

Vid andra tillfällen märker man, när bilden ska tas, att vissa personer i gruppbilden liksom glider undan och gömmer sig bakom framförvarande personer.

Som fotograf har jag ibland blivit ganska irriterad.

Om du inte ser kameran, så ser inte kameran dig heller, har jag instruerat med vass ton.

I dag förstår jag att det i många fall handlar om rädsla. Det är människor som absolut inte vill vara med på bild i jaktsammanhang.

Vill inte kallas ”mördare”

De är helt enkelt rädda för vilka som ska titta på bilderna, vilka som ska bli förbannade och kalla dem för ”djävla bambimördare”, eller något liknande. Jag tror att jägarkåren gräver sin egen grav med den här taktiken.

Hur ska vi kunna propagera för att människor i allmänhet ska acceptera och respektera jakt, om vi inte själva vågar stå rakryggade för vårt intresse.

Risken är också att det blir som med främlingsfientlighet. Det människor inte känner till kommer det sakta men säkert att byggas upp en allt större mytbildning kring.

Dags att ”outa sig”

När mina föräldrar kom till Sverige spreds snabbt skrönan att vi finnar minsann odlade potatis på parkettgolvet i lägenheten. Det sas också att vi högg fast vår julgran i golvet.

Vad är det för skrönor som sprids om jägare?

Nej, öppenhet med jakten är enda vägen till avdramatisering.

Det är dags att jägarkåren ”outar sig”, som det heter på allra modernaste svenska.