En hård vinter som väcker tankar

Sedan dess har vintrarna varit ovanligt milda och klimatdebatten har varit i fokus både nationellt och internationellt med alla skräckscenarior som målats upp i media om att vi går mot en allt värmare tid. Eller också som andra forskare vill föra fram att det vi går mot är en ny istid. Hur som helst sätter det här myror i huvudet på en vanlig människa. Trovärdigheten hos klimatforskarna kommer säkert att ifrågasättas fram över. En varm höst och sedan blir det en sådan här extremvinter, vad ska man tro?

Jo, det här är vanliga svängningar som förekommer i solens instrålning under tidernas lopp.
Tittar man i historien är det inte ovanligt och med ovanligt menas några tusen år, vilket är ett ögonblick i jordens historia.

Under jordens utveckling har det skett stora vulkanutbrott som påverkade klimatet. Det har också härjat skogsbränder, lika stora som hela Europa, som också påverkade klimatet.
Ett par mil från Katrineholm, där jag bor, finns en stenåldersby som är 6 000-7 000 år gammal. Det man vet är att klimatet var betydligt varmare än idag. 

Byns invånare odlade vindruvor och deras husdjur, företrädesvis får och halvtama vildsvin, behövde inte ha något tak över vintern att krypa in i.
Östersjöns stränder låg vid byn vid den här tidpunkten och det var gott om vilt, fisk, fågel, säl, vildsvin och kronvilt och älg.
Tre tusen år senare kom ett kraftigt väderomslag, den så kallade ”Fimbulvintern”, då klimatet blev betydligt kallare. Folk blev tvungna att bygga bättre bostäder för både människor och djur. Granen vandrade in öster ifrån. 

Det här väderomslaget håll i sig åtskilliga hundra år och det man vet är att mellan 1400-talet och till början av 1800-talet var det bistrare vintrar, men även varmare sommar än idag.
Karl X tågade över stora och lilla Bält vintern 1658.
1823 är vad man vet enligt de uppgifter som finns jämförbar med den här vintern.
Hur utfodrade man djuren förr i tiden? Egentligen inte alls. Det fanns inte så mycket att utfodra. Skogarna var i stort uttömda på klövvilt. Vissa år var det gott om skogsfågel, mycket mer än idag, men landsbygdsbefolkningen hade bara att försöka överleva. Barnadödligheten var hög och vargen strök runt stugorna vintertid när det var knapert med mat för både folk och fä.

Rådjur fanns mycket sparsamt och de få älgarna som fanns klarade sig själv.
1940 sköts det cirka 8 000 älgar i Sverige. Rapphöns och fasaner sökte sig till människoboningar, där de fick mat och skydd i boss och halmdösar.
Om vi hoppar ett antal år framåt till början av 1970-talet hade rådjursstammen vuxit sig stark. Dovvilt hade kommit ut från hägnen och började sprida sig på många håll i Mellansverige. Kronviltet var fortfarande i sin linda. Det här var något nytt som man ville förvalta på bästa sätt. Litteratur och kurser kom 

i gång i stugorna genom folkbildningens försorg. Man byggde foderhäckar, foderautomater och anlade viltåkrar med olika grödor och på den vägen är det.
Jägarna fick lära sig var foderplatserna skulle anläggas, vilket var viktig för att det hela skulle fungera.
Storskog med lite snö och med fri sikt var viktigt. Likaså att det var fritt från insyn och att det vilda inte behövde passera någon större väg för att komma till foderplatsen. Det senaste är utfodring av vildsvin, men med andra grödor.
Viktigt var också att börja i god tid och sedan fortsätta tills snön var borta. 

Man lärde sig också av misstagen. En liten åkerlycka som såddes med fodermärgkål, som är begärligt, var ofta uppäten av älgar innan vintern kom.
Nu har vi sluppit ett antal vintrar med kyla och mycket snö och klövviltet har skötts sig själva. Man kan nog utgå ifrån att den här vintern kommer ett stort antal rådjur, dovvilt att duka under i slutskedet av vintern, vilket är det nålsöga som måste passeras.
De tidigare uppbyggda fettreserverna från hösten börjar sina och allmänkonditionen är nedsatt.
En sådan här lång köldperiod kommer inte vara för evigt, utan kommer att avbrytas med en eller annan mildvädersperiod, kanske med ett litet regn som inslag. 

Det förvärrar situationen ytterligare för djuren med att försöka skrapa fram föda under skaren och sedan att ta sig fram och åter till rast- och matställen. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.
Även vildsvinsuggorna som grisar i den smällkalla vintern kommer att få en hög dödlighet i sina kullar. Men vildsvinen kommer att repa sig ganska omgående med tanke på deras höga reproduktionstal.
En sådan här vinter väcker många tankar. Varför är vissa arter mer anpassade till att klara vintern än andra? Då går tanken till björn, grävling och fladdermöss, som sover bort mörker och vintern. Hade jag haft möjligheten att jag nog sällat mig till den skaran den här vintern.