Kring år 2000 var jag faktiskt lite av en lodjurskramare. Inte fan kan det bli så dramatiska följder av att några lodjur strövar omkring i vår fauna, resonerade jag. Jag såg lodjuret som ett exotiskt inslag i vår natur – en jägare, precis som jag, som jag väl kunde dela med mig till.
– Vänta du bara, sa Anders Wiklund i Falun. Du ska se att även ni får lodjur en dag – och de äter helt rent på rådjur. Vänta du bara, sa Wiklund.
När jag sedan började jaga med Pertti Sirttola i Grycksbo började det gå upp ett ljus för mig. Vissa jaktdagar kunde vi vara fyra hundförare som gick från varsina hålla i markerna. Jag minns några riktiga bottennapp till jakter, då vi traskade och gick hela dagar utan att höra så mycket som ett enda väckskall.
I början tänkte jag dock att de stora skogsbolagens skogar var alltför ensidiga och fattiga på undervegetation för att passa småviltet. Jag misstänkt också att snabbsprungna stövare, icke rådjursrena, jagade iväg rådjuren till andra marker
Men så kom jag över ett knippe jakttidningar från 1980-talet. Där läste jag en serie artiklar om ett forskningsprojekt kring rådjur, just i Grycksbo. Där stod att läsa om en extremt fin rådjursstam.
Buktade länge
Jag börjad också lära känna jägare som jagat rådjur flitigt i Grycksbo på 1980-talet. Det kunde berätta om rådjur som buktade varv efter varv, timme efter timme, till och med i skogsterräng.
De få rådjursdrev jag haft under fem års jakter i dessa skogar har buktat max fem minuter, sedan har drevdjuren gått in bland husen eller skenat en mil åt något håll.
Det var sorgligt att lära känna människor som brunnit för rådjursjakt, men som för länge sedan slutat med denna jaktform. Finns det ingenting att jaga, så är det ingen mening att jaga, tycker de.
Folkärna ligger ungefär nio mil söder om Grycksbo. Det är jordbruksbygd med varierande bondskog. Det är lövträd och barrträd blandat, med massor av små inägor och åkrar insprängda. Kring år 2000 var en bockjaktsmorgon en besvikelse om man inte såg åtminstone tio rådjur. Lon kommer aldrig att hitta dit, tänkte jag. Det är för stora slättlandskap att passera genom – det gillar inte den stora katten, tänkte jag in min enfald.
Träat lodjur
På älgjakten 2002 väcktes jag ur mitt dagdrömmeri. Då skällde en av hundarna ståndskall på en och samma plats i nästan 20 minuter. När hundföraren kom fram satt ett lodjur i ett trä ovanför hunden. Den hösten var premiärveckan för rådjurshundar helt annorlunda. Jag hade två taxar och varvade med. Ingen av dem lyckades få upp ett rådjur på tre dagars jakt. Skogen var till synes tom.
Jag funderade på noskvalster. Jag funderade på om det fanns något alldeles extra gott bete någon helt annanstans. Jag grubblade verkligen.
Året därpå hittade jag lospår i nysnön. Sakta började ett mönster gå upp för mig. Fanns det lospår i området, så var det garanterat soprent på rådjur. Då var det bara att åka så långt bort som möjligt i andra ändan marken och prova där istället.
Nu har lodjuren observerats vid flera tillfällen på markerna.
Undan för undan har jakten försämrats. Inte nog med att det kan gå timmar innan hundarna hittar spår de är intresserade av. De få rådjur som det trots allt blir drev på, de buktar nästan inte alls. Istället skenar de rakt över åkrar och sjöar, vägar de aldrig tidigare valde för långsamt drivande taxar. Flera gånger har jag kunnat pejla taxen i en cirkelrörelse om kanske sex-sju kilometer i diameter. Efter tre-fyra timmar har drevet kommit tillbaka till upptagsplatsen.
Det blir lite jakt men mycket tid för att plocka svamp och göra intressanta iakttagelser.
Rådjur i fullt sken
En novemberförmiddag i höstas blev jag till exempel vittne till hur ett rådjur kom i fullt sken över plöjd och frusen åker. Det höll sådan fart att jag bara väntade på att det skulle bryta ett ben och bli liggande.
När det kommit mitt ute på åkern sprang det ett några hundra meter stort varv, varefter det gjorde ett 10-15 meter långt avhopp för att sedan lägga sig platt på plöjningen, ett hundratal meter från avhoppet.
Där låg rådjuret i alla fall i två och en halvtimme – jag observerade det hela tiden, eftersom jag stod och väntade på taxen som satt av efter ett skenande rådjur och var någon mil bort.
Jag kollade sedan platsen för legan, för att försäkra mig om att det inte handlade om ett trafikskadat djur som kanske lagt sig för att dö. Jag kunde följa spåren och inte finna att rådjuret var skadat på något sätt.
En familjegrupp med rådjur, get med två killingar och en ungbock, bosatte sig hela jaktsäsongen mitt ute på åkrarna. Där tog de skydd bland lite gräs och några buskar.
På öppna platser
Min inte allt för djärva teori är att rådjuren drar sig till öppna platser för att ha koll på läget och kunna fly från rovdjur.
Andra jägare, längre norr ut i Dalarna, har bekräftat mina tankar.
Kompisarna i jaktlaget är bekymrade. Det höjs röster för att vi ska hålla igen med rådjursjakten – för inte medverka till att rådjursstammen raseras totalt.
Andra tycker att vi ska skjuta alla rådjur vi kan. Detta eftersom det är först när det tar slut på bytesdjur som lodjuren drar vidare på sin vandring söderut.
Jag vet inte vad som är rätt och riktigt. Kanske lutar det åt den sista teorin. I Grycksbo var rådjuren nämligen helt försvunna under de år jag bodde i byn.
Nu har saker och ting dock ändrats. I vintras hittade Pertti Siirtola inte ett lospår på skogen. Däremot kunde han skjuta fem rådjur under jakt med sina drivande taxar.
I Folkärna sköts allt som allt 18 rådjur denna säsong…
