Både jägare och skyttar som ansöker om licens för halvautomatiska studsare riskerar att hamna i ett godtyckligt träsk av tyckande hos de olika polismyndigheterna.
Både jägare och skyttar som ansöker om licens för halvautomatiska studsare riskerar att hamna i ett godtyckligt träsk av tyckande hos de olika polismyndigheterna.

Polisens vapenarbete ett träsk

Synen på hur halvautomatiska studsare ska se ut exteriört och vara ”konstruerade” för att vara rumsrena och ”lämpliga” för jakt har blivit ett träsk av mer eller mindre subjektiva tyckanden. Enskilda tjänstemän tillåts göra egna bedömningar som strider mot de krav som Naturvårdsverket satt upp. Det konstaterar Jakt & Jägares vapenexpert Christer Holmgren i en krönika om rättsosäkerheten för laglydiga jägare och skyttar.

Sverige har ett av världens mest restriktiva regelsystem för handel, privat innehav och användning av skjutvapen. Det vill säga vapen som hanteras med de gällande tillstånd och licenser som krävs av våra myndigheter.
Trots detta har skottlossning på öppen gata har blivit vardagsmat i Sverige de senaste åren. Men den kan definitivt inte kopplas till legala vapeninnehavare i mätbar omfattning.Den knapphändiga information som ges via media, eller ordningsmakten, när det skjutits på gatorna kallas möjligtvis ”gängbråk” eller ”uppgörelser” mellan kriminella grupperingar.
Någon mer fördjupad information om vem, vad och varför ges aldrig.

Allvarligt problem

Med tanke på frekvensen av öppet grovt våld med skjutvapen har vi uppenbart fått ett allvarligt demografiskt problem i det här landet. Något, som hur gärna man än önskar, inte kan åtgärdas genom en ständigt ökande reglering och kontroll, in absurdum, av legalt vapeninnehav.
Så här långt har samhällets reflexmässiga reaktioner på våldseskaleringen bara resulterat i ytterligare skärpningar av regelverken. Nu till en nivå som genom oklar rättstillämpning i beslutsprocesser runt tillståndsärenden skapat ett näst intill integritetskränkande byråkratiskt krångel för laglydiga medborgare.
Skjutningarna på gatorna fortsätter naturligtvis, helt ohämmat, med insmugglade, illegala vapen som inte låter sig kontrolleras.
Det är normalt att regeringen ger ett förordnande till centrala myndigheter att utfärda närmare föreskrifter och ”allmänna råd” om hur lagtexter som antagits av riksdagen ska tillämpas mot allmänheten.

Personliga uppfattningar styr

Luddigt formulerade och svåröverskådliga lagtexter, när det gäller den praktiska effekten av lagen, ger självfallet ett extra stort utrymme och hög risk för att föreskrifter, i synnerhet ”allmänna råd,” kan komma att formuleras utifrån privata uppfattningar på tjänstemannanivå. Det kan ske med eller utan inflytande från ovidkommande personer med jakt- eller vapenfobi, som gärna vill vara med och styra och ställa utan att behöva besväras av den demokratiska beslutsprocessen.
Visserligen krävs ett remissförfarande vid upprättande av föreskrifter och allmänna råd. Men innehållet i skrivningarna är mycket svåra att påverka och något riksdagsbeslut behövs inte för att de sedan ska kunna tillämpas fullt ut mot allmänheten. 
Men det allvarligaste fenomenet är att det uppenbart förekommer ytterligare urvattning av rättssäkerheten när de ”allmänna råden” tolkas på varierande sätt mellan de lokala polismyndigheterna. Eller än värre – utifrån någon handläggande tjänstemans privata uppfattning.

Extremt långa handläggningstider

De extremt långa hanteringstiderna för vapenlicenser, som verkar cementerade i vissa polisdistrikt, är en klar indikation på att något är på tok.
Situationen resulterade till slut i att Justitieombudsmannen (JO) på eget initiativ tog upp frågan. Under våren har JO levererat en omfattande och tung kritik, som också innefattar att vissa polismyndigheter bryter mot förvaltningslagen.
Det här något som generellt är en mycket allvarligt indikation om en stigande rättsosäkerhet för oss som enskilda medborgare.
Bortsett från undanflykter om personalbrist, dåligt fungerande datasystem, eller bristande kompetens och erfarenhet bland handläggarna av tillståndsärenden, finns det betydligt allvarligare orsaker som mera liknar utövning av tjänstemannavälde än korrekt handläggning enligt förvaltningslagen.

Tveksam rättstillämpning

Ett aktuellt fall är en kommunikation i juni månad 2014 mellan en utredare vid polismyndigheten i Stockholms län och en sökande. Det gäller myndighetens övervägande att avslå en licensansökan. Exemplet visar med önskvärd tydlighet den tveksamma rättstillämpning som kan uppstå när lag, förordning, föreskrifter och allmänna råd från olika myndigheter blandas samman.
Vidare har polismyndigheten, i ställningstagandet att avslå ansökan, tagit slutligt stöd i sin uppfattning av två fristående rådgivare i form av tjänstemän på Svenska Jägareförbundet. Deras personliga, eller förbundets uppfattning i saken, är ur rättssynpunkt irrelevant och saknar juridisk verkan.

Benelli MR1 Argo

Personen i fråga har ansökt om licens på en halvautomatisk studsare Benelli MR1, Argo Comfortech i kaliber .223 Remington.
Piplängden är 20 tum (50,8 centimeter) och pipan har nio tums räffelstigning (228 millimeter). Studsaren har fem skotts-magasin.
Kolvens utformning är den samma som på de flesta moderna repeterstudsare. Låda, magasinsschakt och förstock är utformade på det sätt som av självklara tekniska skäl krävs för omladdningsfunktionen.
Det här är en utformning som aldrig kosmetiskt kan se ut exakt som ett magasinsvapen med kolvslutningsmekanism. Inget fabrikat av halvautomatiska jaktstudsare kan komma ifrån det faktumet, även om det naturligtvis förekommer rent kosmetiska variationer mellan olika modeller och fabrikat.

”Konventionellt” jaktvapen?

Men vad saken handlar om är om vapnet i sin helhet liknar ett ”konventionellt” jaktvapen.
Frågan är då vad som kan eller ska innefattas i begreppet konventionellt.
Den generella grundförutsättningen i Vapenlagen för privat vapeninnehav i Sverige är att sökanden ska ha behov av vapnet för ett godtagbart ändamål.
Jakt är ett godtagbart ändamål för vapeninnehav. Den som sysslar med jakt har självklarhet behov av skjutvapen under förutsättning att det fyller uppställda kriterier.
Av Jaktförordningen JF 1987:905, 10 §, framgår också klart att det är Naturvårdsverket och ingen annan som har regeringens förordnande att utfärda föreskrifter om vilka jaktmedel, alltså typ av vapen och ammunition, som får användas till jakt. 
I verkets Föreskrifter och allmänna råd, NFS 2002:18, finns minimikraven för vilka kalibrar som är godkända för jakt på olika arter och vilka vapen som då får användas.

Verkets lista på halvautomater

För några år sedan hade Naturvårdsverket en förteckning över vilka halvautomatiska kulvapen som ansågs lämpliga för jakt. Men den listan togs bort, sannolikt beroende på att en sådan förteckning ansågs konkurrenshämmande. Förteckningen ersattes av en följande beskrivning i NFS 2002:18, 11§:
”Halvautomatiska kulgevär av civil typ, tillverkade för jakt och som till konstruktion och utseende avser att efterlikna konventionella, manuellt om laddade kulgevär för jakt – förutom vad gäller omladdningsfunktionen – får användas vid jakt.

Föreskrifterna som gäller

Oavsett någons personliga uppfattning om olika vapentyper är det i grunden Naturvårdsverkets föreskrifter som gäller. Också beträffande halvautomatiska jaktvapen. Det bekräftas av polisens utredare i hans kommunikation med den sökande.
Dessutom nämns i kommunikationen att Naturvårdsverket i ett tidigare yttrande, NV-03171-12, till Polismyndigheten i Stockholm, meddelat polismyndigheten att Benelli MR1 Argo Comfortech är lämplig för jaktbruk.
”Vapnet är lämpligt då det är försett med monte carlo-kolv och avsett att efterlikna konventionella, manuellt omladdade, kulgevär”, skriver Naturvårdsverket.
Om vapnets magasin rymmer max fem patroner är det alltså inga problem, avrundar verkets företrädare.

Borde ha satt punkt för frågan

Där borde det ha satts punkt för polisens och Jägareförbundets argumentation mot sökanden. Ärendet borde ha handlagts strikt utifrån vederbörandes personliga lämplighet och faktiska behov av vapnet.
Den enskilde jägares samlade preferenser vid val av ett jaktvapen och kaliber är en privatsak. Särskilt som vapnet uttryckligen är godkänt för jaktbruk av Naturvårdsverket i sin roll som förordnad myndighet. Allt annat är att betrakta som ett otillbörligt ingrepp i den personliga sfären.
Så blev nu inte fallet, utan övervägandet om ett avslag motiverades fortsatt med ett mycket subjektivt argumenterande och kvalificerat hårklyveri.
Citat från utredarens kommunikation:
”Det finns inget som talar för att vapnet är ämnat för direkt militära ändamål, men å andra sidan finns heller inget som tyder på att vapnet ”konstruerats” för jakt”.

Moment 22-argument

Den här typen av ”moment 22-argumentering” borde vi kunna slippa i ett rättssamhälle.
Särskilt mot bakgrund av att Naturvårdsverket som sagt godkänner den aktuella vapentypen för jaktbruk.
Vidare borde en polismyndighet, och andra aktörer i tillståndsärenden, förstå skillnaden mellan ”konstruktion”, funktion och yttre formgivning hos skjutvapen.
Det finns knappast något kulvapen, bortsett från dubbelstudsare, som inte har sitt direkta ursprung i militära konstruktioner. Eller fortfarande använder militära kolvslutningsmekanismer rakt av utan civil anpassning även på nytillverkade ”ordinära” jaktvapen.

Jägareförbundet tyckte till

Polismyndighetens skäl att överväga ett avslag, trots Naturvårdsverkets föreskrifter och skriftliga yttrande, baserades slutligen på uppfattningen hos tjänstemän på Svenska Jägareförbundet och tolkningen av Rikspolisstyrelsens egna allmänna råd i RPSFS 2009:13, kap 2. Det vill säga att det aktuella vapnet enligt polismyndighetens utredare och Svenska Jägareförbundet ska anses direkt olämpligt för jakt.
Av Rikspolisstyrelsens ”allmänna råd” framgår att det ska tillämpas en ”restriktiv hållning” vid bedömning av ett skjutvapens ”lämplighet för sitt ändamål”.
Det man främst oroar man sig för jaktvapnens precision:
”Vapen vars utförande är sådant att det i jakt- och målskyttesammanhang inte går att uppnå samma ”precision” som med ”ordinära vapen”, bör anses som direkt olämpliga för jakt och målskytte.”

Traditionell kolv och rätt riktmedel?

Detta gäller enligt Rikspolisstyrelsen också vapen som saknar ”traditionell kolv” eller som ”inte har för ändamålet lämpliga riktmedel”.
Vad som först och främst avgör ett skjutvapens ”lämplighet” för jakt är naturligtvis vapnets kaliber (kulvikt, typ och anslagsenergi) i förhållande till de viltarter man avser att jaga.  Detta är en central, rent etisk djurskyddsfråga. (Enligt paragraf 27 i Jaktlagen.)
Om vi i en framtid skulle tvingas till, eller om sökanden på eget initiativ önskar använda ”alternativ” ammunition – alltså kulor av massiv koppar – är faktiskt det sökta vapnet med nio tums räffelstigning ur precisionssynpunkt, och möjligheten att använda kulor som har en i Naturvårdsverkets föreskrifter godkänd vikt för jakt på klass 2 vilt, ett väsentligt bättre val än ett ”ordinärt” manuellt repeterat kulvapen med samma kaliber. Sådana har som standard en räffelstigning (enligt C.I.P) på 12 tum (305 millimeter).

Insikter som borde finnas

Något som med aktuell kaliber gör det svårt att stabilisera kopparkulor av relevant vikt för jaktbruk. Dåligt stabiliserade kulor ger dålig precision, risk för kulvältning och därmed undermålig skottverkan på alla avstånd. Den insikten borde finnas hos både tillståndsgivande myndigheter och Jägareförbundets rådgivare.
De precisionskrav som eventuellt skulle kunna ställas på ett räfflat kulvapen är vad som krävs vid jägarexamen. Med fullt stöd i skjutbänk ska fyra skott hållas inom 12 centimeter på 80 meters skjutavstånd. (Med jägarmässigt stöd inom 17 centimeter).
Bättre precision än 12 centimeters spridning med fyra skott på 80 meters avstånd behöver således inte förväntas av ett räfflat vapen för jaktbruk. Låt oss konstatera att det för att nå ett sådant resultat inte behövs någon märkvärdigt vapen eller några avancerade riktmedel.

Precisionsfrågor saknar lagstöd

Polismyndighetens uppfattning om ”precision” kan därför lämnas därhän eftersom det dessutom saknas lagstöd för att ställa några myndighetskrav på ett jaktvapens egenprecision. Skulle precisionen vara usel, sedd i ett allmänt perspektiv, och den egna färdigheten dålig, kan man för att uppfylla de etiska kraven Jaktlagens paragraf 27 använda sitt omdöme och välja metoden att bara skjuta mot vilt på mycket korta avstånd.
Att detta är en fullt accepterad metod framgår av Naturvårdsverkets föreskrifter där det tillåts att jaga och skjuta vildsvin, även nattetid, samt dov vilt och mufflon med slätborrat hagelvapen kaliber 12, 16 eller 20 och en patron laddad med en helt ospecificerad massiv projektil.
Detta under förutsättning att vapnet är enkelpipigt och har en piplängd på minst 47 centimeter. Då får du utan vidare använda ett enkelskottsvapen, typ Husqvarna No.12 från 1884 med system Remington ”Rolling Block”. 
Ytterligare krav är att du måste ha licens på ett klass 1-vapen eller har fullgjort Jägarskolans högviltsprov.

Inga krav på riktmedel

Enligt Naturvårdsverket får man förse jaktvapen med olika typer av riktmedel. Men det finns inget uttalat krav om den saken. Så du kan, om du vill, lika gärna lära dig att skjuta instinktiv med vilken typ av vapen som helst bara du i din jaktutövning ser till att fylla kraven i Jaktlagens 27:e paragraf.
Däremot finns restriktioner för vissa riktmedel som kräver tillstånd från länsstyrelsen, exempelvis mörkersikten med bildförstärkare.
Frågan är varför Rikspolisstyrelsen i sina allmänna råd för över huvud taget tar upp frågan om riktmedel?
Det är en sak som inte angår RPS, lokala polismyndigheter eller medlemsorganisationer, vare sig juridiskt eller ideellt, utan är helt upp till användaren av vapnet.
Om man nu som myndighet inte avser att ifrågasätta omdömet hos den svenska jägarkåren och underkänna nivån på nuvarande jägarutbildning.

Har skapat ett träsk

Synen på hur halvautomatiska och pumprepeterade vapen ska se ut exteriört och vara ”konstruerade” för att vara rumsrena och ”lämpliga” för jaktbruk har de senaste åren blivit ett träsk av mer eller mindre subjektiva tyckanden vid enskilda tjänstemäns tolkning av allmänna råd och policy från organisationer.
Även om användningen av vapentyperna inte är särskilt utbredd så kan de, förutom enskildas berättigade krav att själv få avgöra sitt vapenval, för vissa människor vara ett direkt nödvändigt val av rent fysiska skäl för att kunna bedriva jakt.

Stoppa tjänstemannaväldet

Resultatet av en allt mer omfattande tillämpning och tolkning av ”allmänna råd” i beslutsprocesser som rör legala vapenärenden är att det uppstått en otrevlig form av tjänstemannavälde, helt utanför demokratisk kontroll, riktat mot enskilda medborgare.
Det här är något som också undanröjer och försvårar våra förvaltningsdomstolars arbete och möjlighet att överblicka ärenden och fatta rättssäkra beslut i samband det ökande antalet överklaganden gällande tillstånd för innehav av civila skjutvapen.
Det är ur rättslig och samhällsekonomisk synpunkt fullständigt orimligt att tillståndsärenden för jaktvapen i allmänhet ska behöva behandlas i förvaltningsrätter i nuvarande omfattning.

Gör något radikalt

Därför är det är hög tid att det görs något radikalt åt saken. Överväg därför noga i rätt forum efter kunskap och sunt förnuft. Skapa sedan otvetydiga regler, utan tolkningsmöjligheter. ”Låt sedan så förbli” för att citera Gustav Vasas syn på hur statlig administration ska skötas. Det är fortfarande är en bra metod för att slippa tjänstemannavälde och se till att lag tillämpas lika för alla.
Det är i skrivande stund okänt om sökanden i det beskrivna fallet har fått licens, eller om ansökan är avslagen och om beslutet i så fall är överklagat till förvaltningsrätten.