Foto: Henrik Linfström

Robothundar tar över i jaktmarkerna?

Nu är frågan om det blir någon mer jakthund av den traditionella sorten. Vad ska man med en vargwobbler som inte kan lämnas ensam, som kräver vård om omsorg i kanske 15 år?
Frågan måste ses som relevant när det börjar dyka upp robothundar på marknaden.

Just nu pågår ett experiment med en människoliknande robot vid Mälardalens högskola i Västerås. Den ska fås att springa 100 meter på ny världsrekordtid.

Roboten kommer att vara en meter och åttio centimeter lång och väga omkring 35 kilo.

Motoreffekten blir någonstans kring fem hästkrafter.

Det blir ett riktigt kraftpaket, om projektet lyckas.

Häcklöperskan Susanna Kallur har bjudits in att tävla mot roboten när den är färdig.

Det torde vara en svår nöt för forskarna att knäcka, hur en så snabb robot ska klara av att hålla balansen. Det blir enormt med mekaniska lösningar och datorstyrningar som måste till i fötterna och tårna. För att inte tala om hur den ska klara att svänga.

Men helt klart är robotarna på gång.

Till salu på nätet

Samtidigt annonseras nu robothundar ut på bland annat internet.

Jag har hittat en modell som kan vifta på svansen, göra trick när den blir kliad och till och med ta stillbilder. Den bjuds ut för 16 000 kronor.

Skippa allt lull-lull och bygg en ren jakthund, är mitt tips. Gör en hund som inte kräver någonting av sin förare.

Det måste vara bra mycket lättare att hitta balansen i en varelse som går på fyra ben.

Utrusta den med en extremt bra nos och programmera den att bara förfölja hare, räv och rådjur, eller vad den blivande ägaren vill.

Min robothund får inte gå fort – tre kilometer i timmen kanske, men den ska vara spårnoga och tätskallig. Här kan ju forskarna vräka på hur mycket som helst – gärna fyra skall i sekunden och med så mycket kraft att det riktigt dallrar i terrängen.

Orange färg vore bra

Härdiga tassar ska den ha och inte för mycket päls som det fastnar snö i. Kanske ingen päls alls, förresten. Men gärna självlysande färg – det skulle väl vara praktiskt. Om jakthunden är alldeles orange riskerar den väl inte skjutas av någon jaktkamrat.

Den torde också ha bra mycket bättre chans än en traditionell jakthund, exempel en viltfärgad tax, när den passerar vägar.

Tänk vilken jaktkompis det skulle bli. Man hämtar den från källaren eller garaget när det är dags för jakt.

Man behöver aldrig vara orolig för den ska bli varg-, lo-, eller björnmat.

Den behöver inte göras rumsren och kräver inte något svindyrt värstingfoder under säsongen.

Det behövs ingen obegriplig hundpsykologi, bara lite olja i lederna och service någon gång ibland.

Man slipper hår i sofforna och tröttande nattvak på grund av hundens dåliga mage och löpperioder.

Man behöver inte slåss med den om den försöker klättra i rangordningen. Och den behöver inte svindyra veterinärer. Listan på sådant man slipper kan göras hur lång som helst.

Ställa in drevtiden

Naturligtvis ska robothunden vara justerbar för ägaren. Vill man ha entimmes drev, så ställer man in det. Den som vill ha tretimmars drev vrider lite mer på justerratten. Kanske medföljer en fjärrkontroll, så att justeringarna kan göras under pågående jakt.

När det är dags för eftersök sänker man hastigheten på roboten ytterligare, så att det går bra att följa med även i tät terräng och med lina. Kanske kan den rent av programmeras att aldrig dra i kopplet.

Möjligtvis kan robothundarna på sikt också utrustas med artificiell intelligens, så att de kan registrera var de reste en flock rådjur, och kanske gå tillbaka till upptagsplatsen och ta upp ett nytt djur. Ni vet, så där som en drömhund av kött och blod fungerar i skogen.

Och inkallningen vid jakt blir väl elektronisk, med radiovågor. Då är det slut på gallskrik när man ser att hunden närmar sig på pejlen. Nej, tryck på knappen bara och kalla in den.

Åldern på en robothund kan kanske bli mycket högre än på en vanlig hund. Det gäller bara att fabrikanterna ser till att tillverka tillräckligt med reservdelar.

Men å andra sidan – på fem-tio år har det säkert kommit ännu mer fantastiska uppfinningar.

Då känns den gamla robothunden kanske väldigt ålderstigen och omodern.

Inget sorgearbete

Men vem är ledsen för det? Vem är seriöst ledsen, ända in i själen, när en maskin går sönder?

Jo, visst. Lite kan man väl gräma sig men det är egentligen ingenting emot när en traditionell jakthund, som blivit en kär familjemedlem, börjar närma sig en befriande injektion eller hagelsmäll.

Då blir det riktig sorg.

En robot kostar inga känslor.

Heja, robotforskarna, jag kommer in med min beställning direkt när robotjakthunden är klar.