”Rovdjurstraumat” fortsätter

Jaktdebatten fortsätter att nästan helt domineras av rovdjursfrågorna. Detta oavsett om man träffar jägare enskilt, i grupp, på möten eller i media.

Är det någon annan fråga som dyker upp, främst på telefon, handlar den oftast om problemen inom viltvårdsområden.

Jag har full förståelse för att man i landets allra sydligaste delar, främst i Skåne, känner sig lite utanför denna debatt och tycker att jaktfrågorna och debatten helt har tagits över av rovdjursproblemen. Men detta är ändå ett faktum som det är svårt att blunda för.

I förra numret av Jakt & Jägare skrev jag att den då nyligen presenterade rovdjursutredningen inte löser de grundläggande problemen inom rovdjursförvaltningen. Detta måste tyvärr upprepas här. Utifrån direktiven gjorde utredaren ett mycket bra arbete och för detta har han också fått mycket credit.

Men jag blir allvarligt orolig när utredning lyfts fram som om den skulle lösa problemen kring rovdjuren, vilket den enligt min uppfattning inte kommer att göra.

Utredningen kommer, enligt min uppfattning, att kunna mildra en del av den negativa påverkan som rovdjuren har på jägarens och landsbygdsbons vardag men inte mer. Detta grundar jag främst på två orsaker, den första är att vi har för mycket rovdjur och att koncentrationerna är oacceptabelt stora.

När det gäller antalet rovdjur ingick inte detta i utredarens direktiv. Däremot kan ju problemen med stora koncentrationer kanske lösas med den regionala förvaltningen.

Den andra orsaken är att utredaren inte föreslår att rovdjur i eller i omedelbar närhet av bebyggelse skall få skjutas utan myndighets beslut. Detta är ett måste för att vi skall kunna få en fungerande förvaltning och en något så när acceptans för rovdjuren ute på landsbygden.

Ett exempel på hur snett det kan gå är det senaste beslutet om lodjursjakten. Enligt det förra rovdjursbeslutet skall vi ha 300 föryngringar, vilket motsvarar cirka 1 500 lodjur.

En tämligen enig forskarkår är i dag överens om att detta inte är möjligt inom dagens spridningsområde. Likafullt är det detta riksdagsbeslut som gäller och som styr Naturvårdsverket i beslutet om hur många lodjur som skall få skjutas.

I vissa län har länsstyrelserna kraftigt kört över sina egna rådgivande grupper och lämnat in förslag som inte ens uppgår till hälften av vad som föreslagits från till exempel den egna rovdjursgruppen.

I ett annat fall, i Värmland, var länsstyrelsen enig med rovdjursgruppen men fick sitt förslag reducerat till en tredjedel.

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det inte räcker med utredningens förslag om regional förvaltning och regionala beslut, så länge det finns ett annat övergripande beslut som kommer att omöjliggöra vettiga regionala beslut. Lovorden över utredningen får inte dölja detta faktum.

Fram till det att vår interna remissrunda tar slut den 15 april uppmanar jag alla som är intresserade av dessa frågor att föra fram sina synpunkter så att vi får bästa möjliga beslutsunderlag när vi skall lämna vårt yttrande om rovdjursutredningen.

Till nästa gång – ha en bra vår- och vårvinterjakt. Själv hoppas jag på några morgnar med fin skare för skidåkning med Rex och ett fint vårfiske.