En osedvanligt kall vinter har nu övergått till vårvinter. Ljuset håller äntligen på att ta makten. Här i norr har lämpligt skoterföre gett fina möjligheter till viltvård i form av utsättning av saltsten i områden som efter snösmältning blir svåra att nå.
För att få saltstenen på plats på högstubben blir det några steg i mer än knädjup snö.
Våren känns fortfarande en bra bit bort. Samtidigt värmer vårvintersolen gott och inombords värms jag av tillfredsställelse över nyttan för viltet.
Många tecken syns i snön på att både småvilt och älg uppskattar saltstenarna även vintertid. Men frågan väcks också om jag gynnar avsedda vilt, eller skapar jag en foderplats för rovdjur?
Många samtal om Junseletiken
Många samtal har senaste tiden handlat om talerätt för miljöorganisationer och Rödluvans snabba återmarsch till området i Junsele. Det är lätt att imponeras över flyttvargstikens framfart.
Junseletiden har övertydligt visat vilket extremt effektivt och skickligt rovdjur vargen är. Jägarnas Riksförbunds ställningstagande, att hon borde ha avlivats, står fast. När skyddsjakten blev juridiskt omöjlig är nästa logiska förslag till beslut att tiken borde sättas i hägn.
Om det kan finnas någon nytta överhuvudtaget med detta slöseri på samhällsresurser, borde det vara att äntligen inse hur kapabla vargar är att klara sig. Slutsatsen av det borde bli att vargen klarar sig utmärkt på egen hand. All mänsklig inblandning i att utöka vargens levnadsområde är fullständigt onödigt.
Logiskt ej ha frilevande varg
Förbundsstyrelsens beslut om att varg inte kan hållas frilevande i Sverige är logiskt, när vi inser vargens förmåga att anpassa sig och nyttja alla möjligheter. Våra traditionella näringar, som rennäring och fäbodbruk, kan inte samexistera med varg eller ett i övrigt obalanserat rovdjurstryck.
Även inhägnad tamdjursskötsel har mycket svårt att hantera varg och övriga rovdjursangrepp. Det månghundraåriga nyttjandet av mark, som skapat unik flora och fauna, utraderas på grund av politiska beslut. Det innebär att Sverige måste importera än större andel av matbehovet, något som verkligen inte är klimatsmart.
Fel ge talerätt
När det gäller talerätt är inte det juridiska läget helt klargjort i domstol. Jägarnas Riksförbunds uppfattning när det gäller talerätt i skyddsjaktfrågor är att det är helt felaktigt att ge möjlighet att överklaga till organisationer som inte är berörda av skadorna som rovdjuren vållar. Talerätten underminerar även ytterligare den allt mer krympande möjligheten att återupprätta förtroendet för rovdjurspolitiken i framtiden.
Äntligen en analys på gång
En socioekonomisk analys av rovdjurens påverkan verkar äntligen bli gjord under 2013 genom Vargkommittén. Från Jägarnas Riksförbund har vi krävt detta under lång tid. Frågan har bland annat varit uppe på flera förbundsstämmor de senaste åren. Genom vårt deltagande i Vargkommittén har vi nu möjlighet att följa och påverka arbetet. Förvaltningsplaner på samtliga rovdjur är under framtagande.
Det verkar som att det som vi jägare redan insett även syns dessa i statistiska beräkningar, nämligen att de stora rovdjuren i Sverige finns i betydande antal.
Licensjakt på järv
Den centrala frågan bör nu bli hur vi ska kunna förvalta rovdjuren inom rimliga gränser. För samtliga rovdjur behöver förvaltning genom jakt införas.
Jägarnas Riksförbund har redan begärt att även järv ska omfattas av licensjakt. Detta står i stark kontrast till låg, och i många fall obefintlig, möjlighet i stora delar av Sverige att förvalta de stora rovdjuren genom jakt.
Här fortsätter Jägarnas Riksförbund (JRF) oförtrutet att framföra medlemmarnas stämmobeslut. Den överbyråkratiserade älgförvaltningen krackelerar nu genom den kammarrättsdom, som klargör att länsstyrelsen inte kan fatta beslut om licensområde baserat på areal.
Enligt JRF innebär det att licensbeslut ska grundas på varje ansökans unika och lokalt ekosystemsbaserade förutsättningar. Faktum är att älgar äter foder – inte areal. Älg kan bara fällas där de finns!
