Conny Sandström, förbundsordförande Jägarnas Riksförbund
Foto: Mats Bildström Conny Sandström, förbundsordförande Jägarnas Riksförbund

Låt sunt bondförnuft råda!

I olika reportage, artiklar, rapporter och telefonsamtal möts jag idag av en alltmer polariserad uppfattning om jaktfrågor och vår rovdjurspolitik. I samband med telefonsamtalen kommer det också upp andra frågor i nära anknytning till dessa områden. Det kan vara livskvalité, demokrati, ärlighet, uppgivenhet och inte minst ordet ”varför”. Listan skulle säkert kunna göras längre. När […]

I olika reportage, artiklar, rapporter och telefonsamtal möts jag idag av en alltmer polariserad uppfattning om jaktfrågor och vår rovdjurspolitik. I samband med telefonsamtalen kommer det också upp andra frågor i nära anknytning till dessa områden.

Det kan vara livskvalité, demokrati, ärlighet, uppgivenhet och inte minst ordet ”varför”. Listan skulle säkert kunna göras längre.

När detta skrivs, i början på oktober, har Djurens rätt krävt att djurskyddsmyndigheten skall ansvara även för de vilda djuren.

Förhoppningen hos Djurens rätt är väl att all jakt då skulle förbjudas. Men hur har de tänkt sig att lösa det faktum att vissa rovdjur gärna äter på sina bytesdjur medan de fortfarande lever? Skall vi kanske utrota rovdjuren för att slippa detta djurplågeri? Och vem skall bära ansvaret för de farmade djur som illegalt släpps ut för att svälta ihjäl?

Om den föreslagna halvmesyren vad gäller ändringen av paragraf 28 kommer att minska polariseringen vad gäller uppfattningarna i rovdjursfrågan återstår att se. Ändringen i sig får ju ses som ett minsta möjliga steg i rätt riktning och borde ju ha varit en självklarhet redan från början. Då hade många personliga tragedier med rättegångar och i vissa fall fängelsestraff undvikits. Och samhället, vi alla, hade sparat resurser till annat. Glädjande är ändock att allt fler börjar inse, och vågar föra fram det, att det nu är dags för en rejäl utvärdering av den nuvarande rovdjurspolitiken.

Hur har den påverkat landsbygden, förutsättningarna att hålla betesdjur, fäbodkulturen, jakten och tillgången på ”nyttodjur” för jakten?

Rapporterna och telefonsamtalen om mer eller mindre tomma jaktmarker blir bara fler och fler.

Fler och fler tycks också avstå från att jaga med löshund. Man vill inte uppleva traumat att hitta sin hund söndersliten.

I vanliga fall väger vi alla för- och nackdelar mot varandra. Vi gör det i privatlivet, på våra arbeten eller i våra olika förtroendeuppdrag. Den fråga vi då måste ställa oss är om en rigid rovdjurspolitik är värd det pris vi idag kan se att vi får betala. Det handlar om 200 vargar och en på sina håll överstor björnstam. Och det handlar om lika överstor lodjursstam, som till och med forskarna erkänner att det inte finns bytesdjur till.

Än mer orimligt torde detta pris te sig för dem som verkligen får betala det. För det torde vara inom få politiska områden som skillnaden mellan de som beslutar och de som betalar är så stor som just inom rovdjurspolitiken.

Många av samtalen till mig handlar också om hur vi inom jägarkåren, inklusive en del jaktkonsulenter, tycker om att krångla till det för oss själva. På något håll i landet torgförs påståendet att det är olagligt att jaga vildsvin utan godkänd eftersökshund. Godkänd av vem? Konsulenten kanske? Antalet egna regelverk i samband med älgjakten tycks inte ha någon begränsning.

Ibland får jag nästan svårt att se om det över huvudtaget blir något man kan skjuta. Vi måste hjälpas åt att göra jakten trevlig och obyråkratisk. Hur skall vi kunna attrahera nya unga jägare om vi har interna system och regler som förtar tjusningen med jakten? Vilken betydelse har det om tjuren har fyra eller fem pinnar, eller om det är tio eller elva?

Hur kan man säkert skilja på kviga eller liten ko? Är kvigan ett eller två år?

Det finns till och med dom som tror att det är myndigheterna som har bestämt antalet pinnar på lovliga tjurar! Då har avståndet mellan jaktledning och den enskilde jägaren blivit stort, mycket stort.

Jag är ingen jaktlig expert och ingen viltforskare. Jag ogillar byråkrati och jag tror på den enskilda människan. Och mina 25-30 år som ”medelälgjägare” och mycket lite småviltjakt har ändock givit mig en del erfarenheter. Jag vet att frivilligt samarbete, och att lita på och ge den enskilde jägaren stort eget ansvar, lägger en mycket bra grund för en trevlig jakt. Sett över lite större områden än det egna lagets marker, och sett lite över tiden, så är slumpen heller ingen dålig urvalsmetod.

Det mesta av vad jag skrivit ovan skulle väl också kunna sammanfattas under rubriken ”sunt bondförnuft!”.