DET ÄR GRÅTT och disigt i denna mörka säsong, men det finns tid för meningsfull jakt och möten med jaktkamrater – möten där jaktrelaterade frågor som engagerar inte saknas. Frågan om vilka regler som ska styra hur det fällda viltet ska få bli mat, inte bara på jägarens bord, engagerar flera myndigheter. Krångligheter kryddas i rikliga mått med olika tolkningar av EU:s regler beroende på vilken myndighet som uppmärksammat ärendet. I ”skottgluggen” hamnar den som jagat/fällt och slaktat djur som ena gången bedöms som ”vilt”, en annan gång som ”fångat” eller med en annan bedömning som ”tamt”.
KOSTNADERNA skenar iväg om en myndighet väljer den mest reglerade vägen, där regelverken har en grund i storskalig slakt av tamdjur. Det är en stor skillnad i krångel och kostnad mellan de möjligheter jägare har: ifrån att överlåta mindre mängder viltkött till den hantering som kött från vilda djur, som av svensk byråkrati inte ska tolkas som vilt (t ex visent), ska genomgå innan det får bli mat. En vilja verkar finnas att skapa enhetliga regler, men blir det någon förenkling? När ska lokal överblick, närhet och anknytning få ett värde som gör att krav på myndig hetskontroll och kostnad verkligen minskar?
SOM JÄGARE och markägare inser jag att jag måste sätta skogsägarens behov främst för att klövvilt ska vara i balans med skogens produktionsförmåga. På lite längre sikt är det största hotet för skogens konung, älgen, att skogsägare inte bedriver aktivt skogsbruk, som ger stora ytor av ungskog med tall. Lokalt ökade möjligheter behövs för jägare och markägare att utan krångel förvalta utifrån de naturgivna lokala förutsättningarna. Regler och byråkrati leder enbart till ökade kostnader och tappade möjligheter att omgående hantera förändring.
DEN I DAG kanske mest uppmärksammade frågan är häktandet av de fem personer som misstänks för grovt jaktbrott i Västmanland. Den rättsliga processen ska självklart ha sin gång, men hur vi i Sverige använder vårt hårt belastade rättssystem känns verkligen underligt. En snabb koll pekar på att minst 15 människor blivit skjutna under en vecka i november och ett stort antal misstänkta har släppts efter någon dag i häkte och kan fortsätta sina aktiviteter, som utifrån media är kriminella uppgörelser. Det står i stark kontrast till de misstänkta för jaktbrotten. De kan utan tvekan i övrigt anses som engagerade, skattebetalande samhällsmedborgare som utgör en minimal risk för sina medmänniskor, men de får lång häktningstid.
ETT MOTIV till hanteringen är det långa fängelsestraff som kan utdömas för artskyddsbrott i Sverige. Att det blir en annan hantering när kriminella gäng skjuter på människor kan säkert ligga i den gruppens kompetens att hantera häktningssituationer. För brotten att skjuta på människor kan väl inte vara mindre allvarliga än att misstänka att ett djur blivit avlivat? Samtidigt har en person i Danmark skjutit en varg och fått 40 dagars villkorligt fängelsestraff. Bägge länder är medlemmar i EU och styrs av samma EU-regelverk, men det verkar uppenbart vara olika genomslag i nationell lagstiftning. Jag kan inte tycka annat än att den danska straffavvägningen känns mer logisk än den vår riksdag beslutat i Sverige.
