Ömsom vin ömsom vatten på vargsymposiet

Nyss hemkommen från tre dagars korvstoppning på vargsymposiet i Vålådalen är intrycken som vanligt blandade. Jag kan känna både en viss glädje men också frustration.

Om jag börjar med det som kändes bra var det sista dagens sista föredrag av rovdjursutredaren Åke Pettersson. Eftersom det fortfarande är några månader kvar av utredningen hade Åke Pettersson inga konkreta förslag att presentera. Men med den struktur han har bedrivit utredningen på och med den struktur som han tycks vilja ha på en framtida rovdjursförvaltning känns det så här långt riktigt bra.

Åke Pettersson verkar titta en hel del på dagens förvaltning i Norge, där man har en tydlig och stark regionalisering av rovdjursförvaltningen. I Norge är de regionala målen fastställda på nationell nivå, vilket visserligen känns lite konstigt. Men å andra sidan beslutar regionerna själva över förvaltningen och licensgivning på alla rovdjur när målen är uppnådda.

Om det är fastlagt att det i en region skall finnas till exempel tio lodjursföryngringar och den nivån har nåtts, då är det regionen som svarar för licensgivning så att man fortsätter att ha tio föryngringar.

Det har ingen betydelse om någon annan region inte har nått upp till sitt mål. Regionernas mål är på så sätt självständiga och man riskerar inte att behöva ha ”övermånga” rovdjur i en region för att kompensera en annan som inte har nått sitt mål. Och om man inte skall ha någon varg i sin region är det bara för regionen att besluta om jakt om det skulle komma in någon varg.

Norge är indelat i åtta förvaltningsregioner som följer länsgränserna men kan bestå av flera län. Ett annat exempel är att man skall ha 15 björnföryngringar fördelat på fyra regioner och under 2006 hade man licens på fyra björnar men ingen sköts.

I ett sådant här system blir det självklart mycket viktigt att man landar rätt när man fastställer målen. Men om man gör det verkar det i vart fall så här långt vara ett klart intressant system. Vi får vänta och se vad Åke Pettersson kommer med.

En annan intressant redovisning var den som Jessica Backeryd gjorde om hur många vargar som skulle kunna skjutas om man ändrar i paragraf 28, så det blir möjligt att skjuta vargen innan den har skadat hunden vid ett angrepp. Hon hade studerat alla de 147 kända fallen mellan 1999 och 2005, både i Norge och Sverige.

Jessica Backeryd har intervjuat inte mindre än 141 hundförare i dessa 147 fall.

Vid 43 tillfällen sågs vargen i anslutning till angreppet, antingen av hundföraren eller någon annan jägare. Men bara i 17 fall skulle det ha varit möjligt att skjuta vargen. Men därmed är det inte sagt att man skulle ha gjort.

Jessica Backeryds slutsats är att högst tre procent av vargstammen skulle riskera att bli skjuten årligen om paragraf 28 ändras.

Detta stämmer väl med vad vi har sagt hela tiden. Ändringen har större psykologisk betydelse än praktisk, men nödvändigheten av en ändring blir inte mindre av det.

När det gäller redovisningen av lodjursstammens utveckling konstateras att den har en livskraftig status och att kolonisationen av Götaland nu verkar ta fart. Antalet kända föryngringar i Götaland har på ett år ökat från tre till sju.

När det gäller vargstammens utveckling har vi nu fler kända föryngringar än någonsin. Detta var ju heller ingen överraskning med tanke på alla de rapporter om vargproblem som mer eller mindre dagligen når oss, men jag avstår att kommentera det just nu.

En intressant redovisning var den över spillningsinventeringarna av björn, som började i Dalarna och Gävleborg 2001 och som sedan fortsatt i Västernorrland, Västerbotten och Jämtland.

Resultatet från Jämtland är dock inte klart. I Jämtland blev antalet inskickade prover rekordstort, 5 287.

Man kommer i ett första läge bara att undersöka 3 000. Övriga prover lagras för senare analys om resurser blir tillgängliga.

Här verkar det som om man nu har hittat en inventeringsmodell, som tillsammans med rovdjursobsen, kommer att kunna ge oss tillförlitligare uppgifter om björnstammens storlek och utveckling. Bra jobbat!

Till sist, det som var det verkligt tråkiga på konferensen var att det tydligen numera är helt okej att hela tiden beskylla den svenska jägarkåren för att vara tjuvjägare.

Det var inte bara en, två eller tre föredragshållare som någon gång uttryckte något om ”den omfattande illegala jakten”.

Av redovisningen från Brottsförebyggande rådet framgår, om jag fattade siffrorna rätt, att det finns 340 anmälningar om jaktbrott på rovdjur under tiden 1995-2005. Av dessa har 40 gått fram till domar. Hur många av dessa som var fällande domar kunde man inte svara på, men det antyddes att det nog bara var en mindre del.

Ett normalt synsätt är ju att så länge man inte är dömd så är man oskyldig, men detta gäller tydligen inte i frågan om misstänkt illegal jakt.

Här är man ”skyldig” i ett mycket tidigare skede. Redan när forskarna har tappat bort ett antal vargar finns det tydligen lika många illegala jägare.

Detta är orimliga kollektiva anklagelser. Vad jag nu har skrivit innebär INTE att jag eller Jägarnas Riksförbund försvarar illegal jakt, eller annan brottslig verksamhet. Tvärt om, all brottslig verksamhet måste motarbetas och bekämpas. Och här måste vi alla hjälpas åt. Det allt för många nu håller på med, att döma jägarkåren kollektivt, kan i ett sådant här arbete vara synnerligen kontraproduktivt.

Trots allt, njut av vårsolen och de sista jaktdagarna på det här jaktåret.