Ovanligt bra vargsymposium
  • Elmia Game Fair

Ovanligt bra vargsymposium

LedarePublicerad: 2008-03-26 13:41

Varför heter det Vargsymposiet? Visserligen handlar de flesta föredrag och anföranden om vargen, men alla rovdjur behandlas på ett eller annat sätt.
Kanske är det dags att byta namn till Rovdjurssymposiet och därmed ge ännu större bredd och underlag för diskussionerna. Ja, så mycket diskussioner hinner det aldrig bli.

Conny Sandström, förbundsordförande Jägarnas Riksförbund.

Det blir några frågor efter varje anförande och kanske någon avslutande paneldebatt, som i år kortades på grund av tidsbrist. Kanske är det dags att göra ytterligare planförändringar?
Så här några timmar efter Vargsymposiet i Vålådalen, med 60 ensamma bilmil och några timmars sömn, finns det nog anledning att göra några reflektioner kring denna årligen återkommande aktivitet.
Det bör vara sju år sedan jag var på mitt första vargsymposium och minnesbilden och känslan från det är mest obehag.

Mest för ”vargkramare”
Då var det i stor utsträckning vad jag vill kalla för ett ”vargkramarsymposium”.
Buropen hängde i luften så fort någon vågade ifrågasätta eller framföra negativa synpunkter på vargen eller rovdjuren i stort. Den känslan infann sig aldrig i år.
Visserligen är det troligen fortfarande en övervikt bland deltagarna från den så kallade bevarandesidan, men bland annat fanns det inte mindre än 66 representanter från länsstyrelserna och ett tiotal poliser med i årets deltagarförteckning.
Och att Calle Seleborg, känd rovdjursdebattör inte minst i Jakt & Jägare, skulle få möjlighet till ett eget anförande på 30 minuter torde ha varit en utopi för några år sedan.
Calle talade under rubriken ”Habitueringens mekanism – hur vargen kan bli farlig för människor”.
I passet före hade den kände forskaren Scott Brainerd från NINA i Norge, men ursprungligen från Kanada, föreläst om ”Varför är vissa vargar orädda – och kan vi göra något åt det?”

Slog hål på myten om ofarliga vargar
Calle och Scott kompletterade varandra på ett mycket bra sätt, vilket kanske inte var tänkt.
Tillsammans slog de definitivt hål på myten att vargar inte skulle vara farliga för människan.
De stärkte också min uppfattning att jakt är det mest effektiva medlet att hålla rovdjur på avstånd från människor.
Även om jag nu har nämnt Calle och Scott är det ingen rangordning av föredragshållarna. Med ett par undantag var nivån mycket hög och jag tror att kunskapsnivån hos oss som var där har höjts ett eller annat snäpp på många områden.
Det är just mer kunskap som behövs i debatten om rovdjuren.

Onyanserat pajkastande
Det onyanserade och åsiktsbaserade pajkastandet för på intet sätt rovdjursfrågan framåt.
I det perspektivet är det mycket tråkigt att flera organisationsföreträdare från bevarandesidan försöker göra ner Åke Petterssons utredning bara för att de inte gillar hans förslag.
En utredning kan ju vara bra även om man inte delar utredningens förslag och att Åkes utredning tillför kunskap på ett bra sätt borde de kunna erkänna.
Att Finland har ett mycket praktiskt sätt att se på och hantera sina rovdjursfrågor tycker jag också framgick efter de två finska anförandena. Detta är något som kännetecknar det finska agerandet på många andra politiska områden.

Ta till oss forskarnas kunskap
Att det finns mycket kunskap och information att hämta från den svenska rovdjursforskningen är nog också helt klart, mer än vad jag och troligen många med mig har känt till eller velat ta till oss.
Vi har i stället vänt taggarna utåt. Vi har kritiserat mer än vi har försökt att föra en dialog med forskarna och ta till oss deras kunskap, som är mycket intressant.
Ett exempel är Sven Brunbergs berättelse om långsiktig individbaserad forskning på björnen Tunturi och hennes släkt, eller den mindre roliga rapporten från Olof Liberg om omfattningen av illegal jakt.
Det känns som att det är hög tid att vi nu startar en rejäl diskussion i de seriösa jägarkretsarna om den illegala jakten.

Illegal jakt måste få ett slut
Om det är så illa som det framgår av Olof Libergs rapport måste detta få ett slut.
För några år sedan hade jag en ledare med rubriken ”Gör den illegala jakten vit”.
Då liksom nu menar jag att varje illegalt avlivat djur i princip innebär att vi får möjlighet att jaga och skjuta ett mindre på legalt sätt och detta känns som ett resursslöseri.
Första steget på denna väg måste vara att vi får till en förtroendegivande öppen dialog mellan politiker, myndigheter, forskare och jägare.
Till detta hoppas jag kunna återkomma senare.

Överåklagaren föll ur ramen
Det anförande under symposiet som helt föll ur den i övrigt positiva ramen var det som hölls av överåklagaren och ”samhällsdebattören” Sven-Erik Alhem.
Han skulle fundera kring frågeställningen ”I vems intresse sker skyddsjakt på varg?”.
Efter lite inledande dravel, där han bland annat kallade oss för riksjägarna och att han kände två-fyra jägare som han tyckte om, ägnade han sedan all tid åt att kritisera Naturvårdsverket för deras beslut om skyddsjakt på en varg i Voxna-reviret.
Vad hade det med rubriken att göra?
Jag frågade i vilken roll han kritiserade verket, överåklagarens eller samhällsdebattörens?
(När blir man förresten samhällsdebattör och vem ger den utnämningen?)
Jag fick förstås inget svar mer än att han kände till att Jägarnas Riksförbund (nu hade han lärt sig vårt riktiga namn) var mycket kritiska till honom.

Skapar inget förtroende
Det är inte anföranden som Alhems, och till viss del även det som hölls av Svenska Rovdjursföreningens Anders Ekholm, som skapar förtroende och förutsättningar för ett klimat som kan föra rovdjursfrågorna framåt.
Alhem och Ekholm gör inget för att människorna som lever i rovdjursområden känner att även de får respekt och gehör för sin situation.
Alhems och Ekholms agerande kommer heller inte att underlätta diskussionerna kring den illegala jakten och få ett slut på den.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma