Dagsljuset kommer åter i rask takt. Den meteorologiska våren har anlänt tidigt långt upp i norr. I vissa delar av södra Sverige vintern aldrig riktigt fäste denna säsong.
Tiden i skog och mark har övergått från jakt med hund till träning med kopplade hundar, som får agera draghundar under skidåkning.
Hundarna känner vittring av älg under skidturen. De ger fart på skidorna. Under en kort stund blir det nästan lika spännande som vid ett ståndskall.
Det ger också förväntan om att vi nog kan räkna med att viltet generellt klarat vintern väl och ingen stor avgång skett på grund av stora umbäranden under vintern.
Däremot har troligen fästingar och annan ohyra också klarat vintern väl. De kan utsätta djur för annat lidande i större skala framöver.
Parasiter och rovdjur
Därutöver kommer allt lidande och dödande av vilt som sker på grund av de rekordstora rovdjursstammarna. Både små parasiter och stora rovdjur kan orsaka betydande påverkan på de lokala viltstammarna.
Det årliga vargsymposiet har genomförts. Ett stort antal, främst offentligt avlönade, personer träffas och får mer kunskap från olika utvalda forskare samt utbyter information med varandra.
I år var konflikter inom förvaltningen en stor fråga. Frågan är om inte vargsymposiet i sig är ett möte som förstärker konflikten i vargfrågan.
De som utsätts för rovdjurens påverkan i vardagslivet representeras av några få personer. Under programpunkten ”Hur kan vi bidra till en konstruktiv hantering av konflikterna kring våra rovdjur” får de berörda axla ansvaret.
Uppdraget som ges är att utveckla den konfliktfråga som samhället skapat genom att inte ge möjlighet för dem som påverkas av varg att påverka sin situation.
Vargarna globalt ohotade
Det är anmärkningsvärt att så mycket tid och pengar avsätts i Sverige för ett av världens vanligaste rovdjur. Globalt sett är vargen ohotad. Vargstammen växer i rekordfart, trots påstådd snäv genetisk bas.
Tänk om vi kunde få så här mycket uppställning och intresse från samhället omkring förvaltning av skogens konung!
Vi har haft världens största älgstam och borde kunna öka avkastningen från älg, till glädje både för jaktkulturen med löshund och de som gillar läckra måltider med älgkött.
Men då får inte rovdjuren förstöra älgförvaltningen, vilket nu skett i de rovdjurstätaste områdena. Där har det i rask takt, istället för mångfald, gått mot enfald och tomhet i vår viltfauna.
Älgjakten ett minne blott
Älgjakten är snart ett minne blott. De direkta ekonomiska förlusterna i viltkött uppgår nu lågt räknat till närmare 150 miljoner på grund av varg.
Jaktarrendena har sänkts signifikant i vargrevir.
Den genomsnittliga skogsfastigheten i Värmland som finns i vargrevir är nu värd 500 000 kronor mindre än en genomsnittlig fastighet som inte är i vargrevir.
Att en rådgivande permanent vargkommitté ska lösa några av de problemen är ytterst tveksamt och förbundet har än inte fått någon information från regeringen om vargkommitténs uppdrag. Regeringen avser också att genomföra en parlamentarisk landsbygdsutredning och anger vargfrågan som symbolen för konflikt mellan stad och land.
Det är hedervärt att regeringen vill att boende på landsbygden ska få samma möjlighet som urbana delar av vårt land att bedriva näring och uppnå hög livskvalitet. Men det känns väldigt långt till att åtgärder som gör skillnad blir verklighet.
Den nya älgförvaltningen har nu utretts av både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen under 2014.
Precis som Jägarnas Riksförbund (JRF) hela tiden har hävdat syns det att byråkratin och kostnaderna för förvaltningen ökat, medan det är mer tveksamt om förvaltningen av älg förbättrats.
Utvärderarna har trots det tilltro till att det går åt rätt håll. Smörjmedlet för att säkerställa det är mer utbildning och gärna mer pengar in i systemet. JRF säger blankt nej till att mer avgifter ska tas ut av jägarna. Det måste istället gå att effektivisera byråkratin.
Älgarna inte i fokus längre
Utredningarna handlar mer om förvaltning av människorna i systemet, än om hur älgstammen har utvecklats.
När det gäller älgarnas välmående finns mindre att finna i utredningen. Men jag får allt större oro över hur vi ska beakta rovdjurens predation på unga djur, främst kalv, i älgförvaltningen.
Enbart björnarna dödar 12 000 älgkalvar årligen. Till det ska läggas de kalvar som varg, järv och lo tar.
Samtidigt blir jag nyfiken på om vi kan använda intressanta studier som pekar på sambanden mellan bra försommar ur älgens perspektiv och hög tillväxt, som ger större älgkalvar till hösten och därmed stora, fullvuxna älgar med god reproduktionsförmåga.
Vi ska kanske lägga hårdare jakttryck på kalv efter torra varma försomrar, som ger lätta kalvar, och inte skjuta kalvar efter svala försomrar då kalvarna har blivit tyngre?
SOLVEIG LARSSON, FÖRBUNDSORDFÖRANDE JÄGARNAS RIKSFÖRBUND
