Solveig Larsson, förbundsordförande för Jägarnas Riksförbund.
Solveig Larsson, förbundsordförande för Jägarnas Riksförbund.

Vi behöver brukarna!

VÅREN HAR LITE svårt att ta för sig detta år. Ljuset har kommit åter, men vårtecken som när is släpper och förekomst av tjäle pekar på närmare 14 dagar senare växt­säsong än föregående år. De naturliga variationerna mellan både år och årstider är verkligen tydliga i vårt nordliga land. Vintern har ändå inte varit alltför […]

VÅREN HAR LITE svårt att ta för sig detta år. Ljuset har kommit åter, men vårtecken som när is släpper och förekomst av tjäle pekar på närmare 14 dagar senare växt­säsong än föregående år. De naturliga variationerna mellan både år och årstider är verkligen tydliga i vårt nordliga land.
Vintern har ändå inte varit alltför hård, så förhoppningsvis kan många nya viltungar få se dagens ljus genom att hondjuren haft tillräckligt med föda för att orka bära fram avkomma. Den födan skapas i huvudsak genom aktivt brukande av jord och skog, vilket utöver mat och virke även ger viltet mat och skydd. För oss som gillar jakt är aktivt jord- och skogsbruk en grund för goda viltupplevelser. Därför bör vi vara allvarligt oroade för varje bonde som slutar bruka odlingsmark och bekymra oss över de ökade arealer som inte längre brukas aktivt i skogen. Skogens konung kräver ungskog, och de ökade avsättningarna för fri utveckling av skog minskar livsutrymmet för goda klövviltstammar.

ÄVEN ROVDJURSKRAMARNA BÖR OROA SIG – om klövviltet minskar så minskar även maten till stora rovdjur. Och finns inte maten så finns inte djuren kvar. Så utan människans brukande minskar viltstammarna i vårt land. Viltet måste hållas i balans så att inte oacceptabla skador sker på den brukade marken, och vi jägare ska kunna minska vissa viltstammar ordentligt lokalt för viltets långsiktiga bästa. Makten över förvaltningen behöver därför bli mer lokal och få skötas med mål att jord- och skogsmark ska brukas maximalt för både klimatet, försörjningen och viltet.

GENETIK OCH DNA-ANALYSER får allt mer betydelse inom viltinventering för population och individbestämning. Även för människan ger DNA-analyser spännande information om vårt ursprung, och Karin Bojs bok Min europeiska familj de senaste 54 000 åren är en fascinerande berättelse om vår bakgrund tillbaka till vårt ursprung genom våra DNA-trådar, samtidigt som hon sätter det i sammanhang med hur klimat och landyta ändras. De första svenskarna var jägare och kom hit för cirka 14 000 år sedan, och hennes teori är att ställande hundar blev vår bästa vän när tundran beskogades och vi inte längre såg våra byten så lätt. Flera folkgrupper har kommit därefter, med jordbruk, båtar, och hästar. Kuriosa är att den senaste, som kom för ”bara” 1 500 år sedan, är renskötarna.
När det gäller genetik för varg, liknar den ”sagan om kejsarens nya kläder”
där makten bländar och ingen vågar påtala uppenbar ”nakenhet”. Hot om inavel, krångliga DNA-analyser, uppritade släktträd, varghundhybrider och engagerade bevarandeforskare i högljudd debatt bländar. Att stora samhällskostnader och ökade klyftor mellan grupper i samhället skapas för en globalt ohotad ras, som därtill tillhör arten hund, gör vargpolitiken till ett makalöst exempel på när praktiskt vett har tappats i samhällsdebatten. Äntligen hör jag genetiker våga säga att det är mycket svårt att skilja varg från hund genetiskt – för det är samma art. Här krävs nu en mycket stor portion ödmjukhet och öppenhet för att genetisk analys av varg ska bli trovärdig.

(Denna ledartext är skriven för juninumret av Jakt & Jägares pappersupplaga.)