Den tragiska Varbergersagan
  • Elmia Game Fair
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Varbergerstudsare som tillverkades av Norråkers vapen i Norråker. Varberger-modellen kallades för NV (Norråkers vapen) och hade ventilationshål under stocken för att ta bort värmeflimmer framför kikarsiktet.
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Fin slutstycksgång på Norråkerstudsaren. Repeteringen går problemfritt och smidigt. 
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Magasinet är annorlunda. En fjäderbelastad patronförare trycker upp patronerna, vilket är enkelt och genialt. Eftersom skotten läggs i och tas ur uppifrån behövs inget underbeslag och heller inget urtag i stocken. Detta ger en stabilare stock. 
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Utstötarstiftet är fjäderbelastat och utdragaren är en vanlig ”klo”, som fungerar bra.
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Sex låsklackar och facettslipat slutstycke på Norråkervapnet.
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Den lilla kulan på slutstyckshandtaget på Norråkerbössan. Kulan går enkelt att skruva av. Framför syns spärren som får patronerna att fjädra ut från magasinet.
Fotograf/Copyright: Jonny Andersson
Knappen för att frigöra slutstycket på Norråkerbössan är en rejäl tangent.
Varberger SLK (Super Light Kevlar) är en av modellerna som tillverkades av Varberger Sweden i Hoting.
Ljudriktaren som gör att endast 60 procent av ljudet når skytten. Varbergerstudsare. Bakom slutstyckshandtaget sitter säkringstangenten, längre fram tangenten som frigör rullmagasinet. Baktill på vänstra sidan finns slutstycksspärren.  Två Varbergerstudsare, tillverkade i Varberg. Den ena har den ljudriktare som nämns i texten. Varberger tillverkade i Varberg. Under studsarna ligger Varbergers reklambroschyr. Den uppslagna broschyren visar den klassiska bilden där Melker Lindh skjuter in i kameran. 
Varberger tillverkades med rak klassiskt stock eller med monte carlo-stock. Båda med hög kolvkam som passar för kikarsikte. Observera hur nära slutstycket ligger vid stocken. Det är mycket trä i stockarna. Framstocken på den klassiska stocken är kraftigt tilltagen. 
Varbergers Special Lyx som levererades komplett i kassett med kikarsikte samt eleganta träetuier för ammunition och rengöringsutrustning. Priset låg på drygt 50 000 kronor.  Kongsbergs version av studsaren. Modellbeteckningen är 389. Här finns en tangent framför slutstyckshandtaget, det är slutstycksstoppet som är flyttat hit.  Detta är broschyrmaterial för den version som fanns med på Shot Show i Las Vegas 1998. Den heter Lakelander 389 och det enda som skiljer den från Kongsberg 389 är ytbehandlingen med SureSael och Lubragold.  Svensktillverkade Lakelanders logotype. Varbergers enklare modell 717 med tre lås­klackar var betydligt billigare än modell 757 med sex klackar. Det blev 717 som sålde bäst när den kom.  En variant av Varberger är Norma-studsaren som kom 1991. Den tillverkades endast i Normas egna magnumkalibrar 308NM och 358NM.   Lakelanderbroschyr daterad 1981. Observera att låsklacken som syns är delad i tre, alltså har slutstycket totalt nio klackar.

Den tragiska Varbergersagan

Vapen och utrustningPublicerad: 2009-04-16 10:37

Att ha tillverkning av Varbergerstudsare tycks vara förknippat med en förbannelse. Tillverkningen och marknadsföringen av den svenska Varbergerstudsaren i olika företags regi har resulterat i minst fem konkurser. Men Varbergervapnen har gjort sig kända för fin precision och god slutstycksgång. 

Tyvärr har den tragiska Varbergersagan ingredienser som mordhot, bidragsfusk och chockräkningar för patentintrång.

Lakelander, Varberger, Kongsberg är alla namn på en studsare byggd på samma grundkonstruktion. Det speciella med denna är ett enkelt slutstycke med integrerad styrhylsa och löstagbart handtag samt rullmagasin. 

Kopplingarna mellan och utvecklingen av studsarna är ibland svår att följa. Uppgifterna varierar mellan vilka man talar med. Grundutvecklingen gjordes av en konstruktör, Lars Andersson. 

Guldmedalj på uppfinnarmässa
Han fick guldmedalj för sin konstruktion på uppfinnarmässan Eurika i Bryssel 1976. De första studsarna hette Lakelander. Tillverkningen låg först i hos Tampereen Asepaja OY i Finland. 
Den tidigaste dokumentation jag har om Lakelander är ett odaterat reklamblad för den finsktillverkade studsaren. Överst är skrivit för hand: ”Med hälsningar från Lars Andersson gm Sven Nääs”. Modellbeteckningen är TAP-174 och denna studsare avviker en del från senare Lakelander-vapen. 

Tolv låsklackar
Den har till exempel tolv låsklackar i tre sektioner och löst rullmagasin. 
Guldmedaljen från Bryssel nämns inte alls, så förmodligen är detta en Lakelander från före 1976. Broschyren är stämplad Lakeland Co AB, Prästgatan 78, Stockholm. 

Fin slutstycksgång på Norråkerstudsaren. Repeteringen går problemfritt och smidigt. 

Nästa reklamblad är från TEPAB i Farsta, besöksadress Munkforsplan 37. Lyckligtvis är det daterat. I ett hörn står med mikroskopiska bokstäver: Expressens tryckeri, Jönköping 1981. Nu heter studsaren Lakelander 375. 


Nio låsklackar
Specifikationerna stämmer bra med den studsare som senare blev Varberger frånsett att denna Lakelander har nio låsklackar och trelägessäkring. Varberger fick sex klackar och tvålägessäkring. 
För hand är skrivit: ”Priser2 500-3 800 kr beroende på modellen (exkl moms).”

Magasinet är annorlunda. En fjäderbelastad patronförare trycker upp patronerna, vilket är enkelt och genialt. Eftersom skotten läggs i och tas ur uppifrån behövs inget underbeslag och heller inget urtag i stocken. Detta ger en stabilare stock. 

I bladet står: ”Nu har den svenska vapentraditionen tagits upp av TEPAB. Lakelanderstudsaren blir en ny era i svensk jakt- och sportskyttevapentillverkning. Tillverkningen har övertagits i svensk regi av TEPAB, ett företag med högt teknologiskt kunnande.”  


Bra omdöme
I broschyren står vidare att en Lakelander hade testats av Bob Zwirz i amerikanska Gun World Magazine och att den Lake-
landern i .30-06 på 100 yards satte fem skott inom 13 millimeter. Bob Zwirzs slutomdöme var: ”Lakelanders tekniska kvalitet och unika konstruktion, placerar den långt före sina konkurrenter.” 

Utstötarstiftet är fjäderbelastat och utdragaren är en vanlig ”klo”, som fungerar bra.

Detta avser säkerligen en finskbyggd studsare, liksom de olika modellerna som finns avbildade och beskrivna i reklambladet. 

Där finns fem modeller, bland dem en udda modell kallad Älgskidbössa. 

Gjord för älgskidskytte
Denna har enligt broschyren tung profilerad specialpipa, anatomiskt formad stock i plast och undertill en aluminiumskena för snabbkoppling av skjutrem. Vikt: 3,8 kilo. 
Bössan är avsedd för den udda sporten älgskidskytte, som utvecklades i Finland på 1970-talet. Skytteformen förekommer även i mindre omfattning i norra Sverige.

Sex låsklackar och facettslipat slutstycke på Norråkervapnet.

Produktionen i Sverige fungerade dåligt och det slutade med att det företag i Nora som tillverkade dem gick i konkurs. Engströms Mekaniska Verkstad i Lindesberg och Hedlunds Mekaniska i Trångsund var också inblandade i tillverkningen. 


Köpt rätten från konkursboet
Nästa steg var ett nybildat bolag, Landtec Swedish Rifle Inc. Ägare var Åke Eskilsson Växjö och Kurt Johansson Alvesta. De hade köpt rätten till studsaren från konkursboet i Nora. 
I en katalog som jag har anges att huvudkontoret finns i Alvesta. Nu skulle tillverkningen förläggas till Varbergs Finmekanik, som hade precisionsbearbetning av metall som specialitet.

Den lilla kulan på slutstyckshandtaget på Norråkerbössan. Kulan går enkelt att skruva av. Framför syns spärren som får patronerna att fjädra ut från magasinet.

Detta företag startades 1982 av Lars Löfgren men såldes 1987 till Aremakoncernen i Göteborg. Man planerade att producera 300 gevär första året och därefter 2 000 per år. 


Fyra modeller
Först skulle de färdigställa studsare på delar från Nora. Sedan skulle låda och slutstycke tillverkas i Varberg. Piporna skulle köpas från Delcore i Belgien och stockarna från Italien. 
Studsarna hette fortfarande Lakelander och i katalogen från 1987 finns fyra modeller, Standard kostar 6 900 kronor, Lyx 12 300-14 500 kronor, Hundförarbössa 7 495 kronor och Sporter 8 400-9 900 kronor.

Knappen för att frigöra slutstycket på Norråkerbössan är en rejäl tangent.

På Varberger insåg man snart att studsaren behövde vidareutvecklas och att det då vore bättre om de själva ägde rätten till studsaren. 

Det var inte helt enkelt att köpa denna. Det var många inblandade. Rätten till studsaren hade sålts till flera under årens lopp. 

Rättegång krävdes
Det behövdes också en rättegång innan Varberger Precision 1989 var ägare till patent och rätten till studsaren.  
Nu började det hända saker med studsaren som snabbt döptes om till Varberger. 
På Varberger fanns Melker Lindh med stort tekniskt kunnande och dessutom jägare och mycket vapenintresserad. 

Många förbättringar
Under hans ledning förbättrades många detaljer och den svenska piptillverkaren Ictus köptes. 
När de gjorde alla metalldelar själva kunde de med moderna CNC-maskiner bygga upp en precisionsstudsare från grunden.

Allt var emellertid inte frid och fröjd. Den ursprunglige konstruktören Lars Andersson skickade en räkning till Melker Lindh på inte mindre än 18 miljoner kronor för patentintrång med mera. 


Hotades på en mässa
Dessutom hotades Melker till livet på en mässa i Sollentuna och det blev polissak av detta.  
Detta skall inte bli någon teknisk beskrivning av studsarbygget, men jag skall nämna ett par detaljer. Räfflingen av piporna skedde med knappräffling, alltså en knapp eller dorn med spegelvänd räffling som dras genom loppet. 
Knappen roterar samtidigt för att ge räffelstigningen. Man utgick från 35 millimeter pipmaterial och borrade hålet med en långborr med extrem precision. Även pipgängan gjordes i samma uppsättning för att hela systemet skulle ligga i exakt samma linje.

Ljudriktaren som gör att endast 60 procent av ljudet når skytten.

Loppet henades i en stående heningsmaskin. Toleransen invändigt i pipan var under en hundradels millimeter i diameter. Det var också en mycket hög finish i pipan. 

När pipan svarvades ned till rätt yttre dimension utgick man från loppet, varför detta alltid kommer exakt i mitten av pipan. Lådan som var mycket styv tillverkades efter samma principer. 

Perfekt passning
När pipan skruvades i fick man perfekt anläggning mellan pipans bakplan och lådan. Anläggnings­ytorna här var planslipade. Allt blev nu rakt och koncentriskt, vilket är en förutsättning för bra precision.
Andra kännetecken för Varberger är slutstycket och bäddningen av systemet i stocken.

Varbergerstudsare. Bakom slutstyckshandtaget sitter säkringstangenten, längre fram tangenten som frigör rullmagasinet. Baktill på vänstra sidan finns slutstycksspärren. 

På de finsktillverkade Lakelander och förmodligen även på de första svensktillverkade Lakelander var det nio låsklackar på slutstycket. De tre ursprungliga klackarna var delade till tre klackar i vardera. Teoretiskt ger detta en större låsyta, förutsatt att alla klackarna har perfekt anläggning i lådan. 
Tillverkningsmässigt är det svårt att få riktig anläggning för många klackar, så slutresultatet blir ofta sämre än med färre klackar. Varberger har sex klackar. Även här utgick man från tre klackar som delades i två klackar vardera. 

Sex tons tryck
För att få maximal anläggning på klackarna trycktes de med sex ton mot anläggningsytorna i just den låda de skulle användas i. Därefter härdades ytorna. 
Slutstycket är lite annorlunda uppbyggt mot andra. Slutstycks-handtaget är inte påsvetsat utan är enkelt att ta bort och sätta dit med hjälp av ett medföljande verktyg. Det fanns tre olika handtag att välja på. 

Två Varbergerstudsare, tillverkade i Varberg. Den ena har den ljudriktare som nämns i texten.

Styrhylsan är gjord i ett stycke med slutstyckskroppen. 
Öppningsvinkeln är 60 grader. Säkringen verkar på avtryckarstången. 
Systemet är bäddat i stocken med en 75 millimeter lång rekylklack. 
Rekylupptagningen sker med cirka 60 procent från lådan och 40 procent från pipan. 

Rullmagasin
Det gick att få stocken antingen av monte carlo-typ eller rak klassisk. Båda har hög kolvkam för skytte med kikarsikte. 
Magasinet är också speciellt, det är varken ett konventionellt rad- eller kryssmagasin utan ett rullmagasin. 
Det påminner om magasinet i den gamla klassiska Mannlicher Schönauer, men är betydligt enklare utfört än detta. 

Plundras med hjälp av fjäder
Magasinet plundras genom att trycka in en spärr upptill på höger sida av lådan. Då trycks skotten upp av den fjäderbelastade patronföraren, vilket är enkelt och genialt. 
Eftersom skotten läggs i och tas ur uppifrån behövs inget underbeslag och heller inget urtag i stocken. Detta ger en stabilare stock. 
Allt detta samt noggrann tillverkningen gjorde att Varberger-studsarna fick mycket bra precision. 

Varberger tillverkade i Varberg. Under studsarna ligger Varbergers reklambroschyr. Den uppslagna broschyren visar den klassiska bilden där Melker Lindh skjuter in i kameran. 

Man garanterade tre skott inom en enkrona på 100 meter. De flesta sköt bättre ändå. Det var inte ovanligt att de tre skotten bildade ett gemensamt hål. 

Ett certifikat samt tavlan för det aktuella vapnet följde med studsaren vid leverans. 
Trots ett bra vapen blev det inte riktigt den försäljningsframgång man hade hoppats. Produktionen stannade under 1 000 vapen per år. 

Samarbete med Norma
Varberger inledde 1991 ett samarbete med Norma och byggde studsare i 308NM och 358NM som salufördes som Normastudsaren. 
På 1960-talet byggdes också Norma-studsare i dessa kalibrar av Schultz & Larsen. 
Man gjorde också en Lyx-studsare som skulle kosta drygt 50 000 kronor. Varberger var för sin tid ganska dyra studsare. Standardstudsarna kostade 1992 10 700 kronor. 
Varberger tog 1993 fram en enklare version 717. Den vanliga modellen hette då 757. Bakom denna låg Helle Lunde.

Slutstycket på 717 har tre låsklackar och de trycks inte i lådan som 757. Det är lite enklare finish på 717, men i grunden är det samma studsare byggd med samma precision som 757. Priset blir just under 6 000 kronor jämfört med 10 700 för mod 757. 

Ekonomiskt dålig affär
Melker Lindh säger att denna studsare var en dålig affär ekonomiskt. Det var egentligen små besparingar i tillverkningen. 
Att slutstycket endast hade tre låsklackar gjorde att de fick köra en separat linje för detta. Det hade varit enklare och billigare att göra samtliga slutstycken och lådor lika. 
Trots ett större modellurval nådde försäljningen inte upp till vad som behövdes för att få riktig ekonomi i det hela. 1995 blev den totala försäljningen runt 1 100 studsare. Av dessa var cirka 75 procent av den enklare och inte så lönsamma mod 717. 

Varbergers Special Lyx som levererades komplett i kassett med kikarsikte samt eleganta träetuier för ammunition och rengöringsutrustning. Priset låg på drygt 50 000 kronor. 

Ekonomin blev efterhand sämre och 1997 samarbetade Varberger med Winscan för marknadsföring och försäljning av studsarna. 

I Winscans katalog 1997 finns modellerna 777 och 717. Samtliga har sex låsklackar. 
På den dyrare 777 är slutstycket facettslipat och det skiljer något i finish och stockutförande, men i stort är det samma studsare. 

Ljudriktande tillbehör
Här finns också en liten ljuddämpare, eller rättare sagt ljudriktare, som tillbehör för 6,5x55 och .30-06. Den är 75 millimeter lång och ökar längden på pipan med 63 millimeter. Den konstruerades av Bo Håkansson och reducerade ljudet så att endast 60 procent nådde skytten. Tyvärr hjälpte inte heller detta utan Varberger gick i konkurs 1998. Totalt hade det då tillverkats cirka 6 300 Varbergerstudsare, varav runt 1 000 hade gått på export. 
Men det betydde inte att Varbergerstudsaren var borta. Rättigheterna till denna såldes 1998 till Kalix Precision AB.

Kongsbergs version av studsaren. Modellbeteckningen är 389. Här finns en tangent framför slutstyckshandtaget, det är slutstycksstoppet som är flyttat hit. 

Kalix ligger i Norrland och det innebär att det går att få diverse Norrlandsstöd för etablering av företaget. 

I Kalix sattes huvudsakligen samman studsare ihop på de delar som följde med från Varberg. Endast något hundratal studsare färdigställdes. Det blev snabbt minst två konkurser. Här var också norska ägare inblandade. 

Såldes vidare
Efter en sväng hos Norråkers Mekaniska, som gjorde vapnen under namnet Norråkers vapen, såldes Varberger sedan vidare till ett företag i Hoting som kallade sig Varberger Sweden AB. 
Även detta låg i Norrland. Jag hade kontakt med dem 2004. Jag skulle ha en studsare för test i en jakttidning. Någon studsare kom aldrig, endast några broschyrer samt en CD-skiva som visar hur de misslyckas att skjuta sönder en studsare med kraftiga överladdningar samt ett brev. 

Rabatt efter inbyte
Förmodligen hade de ambitioner. I brevet skriver de nämligen att från den 1 juni och sex månader framåt ger de rabatt till den som vill byta in en kalixtillverkad Varberger mot en av deras. De menade att de kalixtillverkade studsarna hade för dålig kvalitet.

Detta är broschyrmaterial för den version som fanns med på Shot Show i Las Vegas 1998. Den heter Lakelander 389 och det enda som skiljer den från Kongsberg 389 är ytbehandlingen med SureSael och Lubragold. 

I en broschyr skriver Varberger Sweden AB att deras Varberger är en vidareutveckling av den gamla Varberg-tillverkade studsaren. Bland annat har den ny utdragare och slutstycksstopp. Detta är detaljer som har kritiserats på Varberger-studsarna. Piporna är från Lothar Walter. 


Företaget överlevde inte
Men inte heller detta Varberger-företag överlevde.
Både en studsare tillverkad i Norråker och i Hoting har testats i Jakt & Jägare. 
Studsaren från Norråkers vapen testades i nr 9 2003 av Jonny Andersson under rubriken ”Skjut och njut”. Studsaren var kamrad för 45 Blaser och kostade 13 000 kronor. Bra slutstycksgång, härligt avtryck, fin blånering och bra precision var detaljer som talade för Varberger-bössan.

Svensktillverkade Lakelanders logotype.

Efter cirka två års verksamhet gick Varberger Sweden i Hoting i konkurs 2007. Varberger Swedens ägare erkände att företaget lurat till sig bidrag från länsstyrelsen på 85 000 kronor med hjälp av luftfakturor.

Företag med låg profil
Varberger Sweden hade en tämligen låg profil men hann få fram bland annat en lättviktsmodell med syntetkolv, Varberger SLK (Super Light Kevlar).
Den modellen testades i Jakt & Jägare av Petter Andersson i nummer 12 2005. Bössan vägde nästan 2,8 kilo med kikarklackar och kostade 19 500 kronor. Omdömena blev lika positiva som i testet från 2003.
Den som vill läsa testet kan söka på Varberger i Jakt & Jägares webbtidning och klicka på rubriken ”En trevlig svensk doldis”.

Osäker framtid
Vad som gäller för Varberger-studsaren i dag är osäkert. Generellt var det efter tiden i Varberg mycket prat och planer, men få vapen producerade. 
Men historien är inte slut med detta. Även norska vapentillverkaren Kongsberg hade köpt rätten till studsaren. Kongsberg är ett gammalt företag i vapenbranschen, det startade redan 1814. 
Den huvudsakliga produktionen har varit militära vapen, bland annat var de med och utvecklade det berömda Krag Jörgensen-geväret. Jag vet inte exakt när Kongsberg började tillverka sin version av Lakelander-Varberger, men den fanns på svenska marknaden 1994. 

Varbergers enklare modell 717 med tre lås­klackar var betydligt billigare än modell 757 med sex klackar. Det blev 717 som sålde bäst när den kom. 

Den sista modellbeteckningen är Kongsberg 389 och den har sålts i Sverige av TPAB. 

Jag hade en sådan för test i en jakttidning 1994 och i testen läser jag att slutstycket har tre lås-klackar. Lådan är något grövre upptill och har frästa spår för Weaver-klackar och borrade hål för tyska montage som EAW. 
Vidare har den trelägessäkring och annan slutstycksstopp samt tjockare plåt i rullmagasinet. Jag kritiserade träpassningen. 
Pipan låg mot stocken på vänstra sidan och det var onödigt mycket trä borttaget för säkringstangenten och magasinspärren. 

Precisionsgaranti
Teststudsaren som var i 6,5x55 klarade Varbergers garanti på tre skott inom en enkrona på 100 meter. 
Priset var 8 400 kronor för standard och 9 400 kronor för Luxe-modellen. 
Nu skulle man tro att det var slut på alla versioner av Lakelander-Varberger-Kongsberg, men det finns i varje fall ytterligare en. På Shot Show i Las Vegas 1998 hittade jag en monter med Lakelander modell 389, vilket är samma nummerbeteckning som Kongsberg har använt. 
I montern fanns Don Andersson, son till Lars Andersson. 
Han var som sig bör mycket entusiastisk för sin fars studsarkonstruktion. 

Test i Guns & Ammo
Jag minns inte mycket av samtalet, men fick med mig en broschyr och en Guns & Ammo från februari 1998, där studsaren testas.
Detta test är intressant. Jag skall här återge något av den. Först har vi den vanliga historien om Lars Andersson och guldmedaljen från 1976 som nämnts tidigare. 
Sedan skriver Kevin E. Steele som testade studsaren att under de följande 20 åren tillverkades av olika anledningar inga vapen med denna konstruktion.

En variant av Varberger är Norma-studsaren som kom 1991. Den tillverkades endast i Normas egna magnumkalibrar 308NM och 358NM.  

Förmodligen hade Ron Andersson glömt att upplysa om de cirka 10 000 Lakelander-Varberger-Kongsberg-studsare som tillverkats på detta system. 
Vidare står att det var först 1996 som sonen Ron Andersson tog fatt i detta och tillsammans med Mipro AB utvecklade studsaren. Mipro var ett företag som arbetade med rymdteknik. 

Viktigaste sedan Musers m 98
Testaren skriver att denna studsare är den viktigaste förbättringen av repeterstudsarna sedan Mausers modell 98. 
Sedan följer en teknisk beskrivning av studsaren. Det är ingen tvekan om att det är Kongsbergs version som beskrivs. 
Men det skiljer sig på en punkt. På denna Lakelander 389 är alla metalldelar korrosionsresistenta. Det beror på att pipan, både in- och utvändigt, skruvar, avtryckarsystem och mekanismdelar är behandlade med SureSeal. 
Det ger en mattsvart yta och beskrivs som att molekylerna på ytan av stålet är förenade på så sätt att det både blir mycket hårt och rostfritt. 

Enormt hård yta
Själva slutstycket har en ytbehandling som kallas Lubragold. Detta ger som namnet anger en gulaktig färg. 
Ytan är enormt hård med nästan oljig känsla. Testaren försökte att skrapa bort denna yta med skarpa verktyg utan att lyckas. 
Lubragold utvecklades inom rymdprogrammet för att användas på Hubbell-teleskopet. 
Testskjutningarna är intressanta. Testbössan var i .30-06. 
Bland annat visas en treskotts träffbild på 25 millimeter, skjuten på 300 yards avstånd. 
Vidare sköts femskottsgrupper på 100 yards med fyra olika fabriksladdningar. Den bästa gruppen mätte 19 millimeter. 
Genomsnittet låg på 30 millimeter. 
Studsaren klarade också varm-skjutning bra. 
Detta förklaras med pipbehandlingen med SureSeal. 

Lakelanderbroschyr daterad 1981. Observera att låsklacken som syns är delad i tre, alltså har slutstycket totalt nio klackar.

Efter 40 skjutna skott var pipan så varm att det inte gick att hålla i den. Men den sköt ändå en treskottserie inom tre centimeter, med samma träffläge som de första skotten. 

Katalogen visar tre olika modeller, Permium, Classic och Match-Maker. Det är samma modeller som finns i Kongsberg-katalogen, fastän med andra namn. 
Priset börjar vid 1 500 dollar. Hur det sedan gick i USA för denna studsare vet jag inte.

Kongsberg nedlagt
Även när det gäller Kongsbergversionen, som har sålts i Sverige av TPAB, ser det dyster ut. Kongsberg är nedlagt och maskinerna sålda. 
Nu blir det förmodligen inga fler Lakelander-, Varberger- eller Kongsbergstudsare. 
Den som äger fabriken i Norge i dag har köpt maskinerna från nedlagda Krico i Tyskland och skall försöka få igång tillverkning av Kricostudsare i Norge.
Som framgår av artikeln är jag själv osäker på vissa uppgifter om studsarna. 
De olika tillverkarna och förändringarna av studsaren genom åren gör det svårt att få allt helt rätt. 
Uppgifterna varierar också beroende på vem som lämnar dem. De läsare som har riktiga fakta att komplettera med är välkomna att meddela detta till tidningen.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma