Detaljer som gör jaktvapen till konstverk
  • Elmia Game Fair
Fotograf/Copyright: Fredrik Franzén
Två mynningsladdare med slaglås. Till vänster en fransk Gastinne Renette. Till höger en engelsk Purdey. Tändhattsnippeln ligger så långt ned i pipan som möjligt. Nippeln har även ett förhöjt flamskydd bakåt. Dessutom är slagytan i hanen försänkt så att sidorna skyddar för stänk från tändhatten. Hanen är öppen upptill. I avfyrat läge blir det framtill, för att leda eventuella gaser eller tändhattsdelar den vägen bort från skytten. Detta har med funktionen att göra, men det är också gjort så att det blir estetiskt tilltalande. Hanarna har platta sidor. Detta var vanligt även på tidiga bakladdare. Under och vid sidan av nipplarna finns en rund platta som sticker ut något. Det är pluggar av platina och de fungerar som säkerhetsventiler om trycket blir för högt i pipan. De trycks helt enkelt ut då. Det fanns en tid då mynningsladdare var helt ointressanta och kunde slaktas bara för metallvärdet i platinapluggarna. I dag är mynningsladdare av bra kvalitet eftertraktade samlarvapen med allt högre priser. En orsak till detta kan vara att de är licensfria.

Tre sidolåsbössor med olika lösningar på stötbottnar och toplever. 
Till vänster en Henry Atkin från 1920-talet. Klassisk, där linjerna från spången går ut i baskylen och rundar av mot stötbottnarna. Mycket stilrent och användes med små modifikationer av många tillverkare både i England och på kontinenten.
I mitten en Woodward från de sista åren av 1800-talet med ett mönster på stötbottnarna, typiskt just för Woodward. Det kallas för ”Umbrella fences” – paraplyformade stötbottnar. Det var viktigt för bössmakarna att kunna visa sina egna detaljer i formgivningen. 
Till höger en Husqvarna från 1910-talet byggd på Sauer-ämnen. Bössan har förlängd spång med kryssbult, varför topleveraxeln måste sitta längre bak. Det är mer metall kvar upptill på baskylen. Här är det funktionen som styr designen.
På hammerlessbössorna är de utvändiga slagstiften borta, men tillverkarna fortsatte att ge stötbottnarna sin egen prägel. 
Från vänster en Greener från 1890-talet, Husqvarna 310 från cirka 1915 samt en Dickson Round Action gjord 1906. 
Området runt stötbottnarna och toplevern är olika utformade. Det är inte bara för utseendet utan beror också på olika tekniska lösningar.

Svenska klassiker. Så här kan några Husqvarna-bössor se ut. Från vänster: m 47 från cirka 1885, m 48 från cirka 1907 samt m 43 från de första åren på 1880-talet. 
Bössan till höger saknar modellnummer men är från runt 1884. Det är inte två som är lika och det är inte säkert att andra exemplar med samma modellnummer ser lika ut. Detta därför att Husqvarna vid den tiden köpte baskylerna utifrån, huvudsakligen från Belgien.
Fyra sidolåsbössor. Från vänster: J Lang, J Woodward, Husqvarna samt Boss. På avstånd ser de lika ut, men studerar man dem noggrant är det fler detaljer som skiljer än som är lika. Detta är mycket av tjusningen att hålla på med gamla fina vapen. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka, både i konstruktion och design.

Tysk formgivning. Här är ett par exempel på hur tyska bössmakare kunde utforma hanbössorna. Båda är dubbelstudsare. 
Den övre är en G L Rasch, i 11,15x65R, den undre en Förster i 11,15x60R. Formgivningen av stötbottnar och hanar påminner om de engelska Stephen Grant-bössorna. 
Hanarna är lite mer arbetade på de tyska här, men ändå mycket stilrena. Raschen har fågelögon på hanarna. Den har också lite mer spektakulär utformning runt tändstiften. Det ser ut som att man har vikt metallen runt stiften men det är en skicklig bössmakare som har gjort detta med filen. 
På bilden tagen uppifrån syns hur det genom åren har samlats damm och smuts runt tändstiften. Förmodligen har Raschen inte använts de senaste 80-100 åren. Men vi ser också att den har använts en hel del under sitt verksamma liv. Slagytorna på hanarna har tydliga märken efter tändstiften. Det skall till åtskilliga skott för att göra sådana märken. Trots detta är den i ett mycket fint orenoverat skick, helt glappfri med spegelblanka pipor.
Två Stephen Grant-hanbössor för centralantända patroner. Den övre är tillverkad 1870, den undre 1875. 
Båda bössorna har fint formade snäckor runt tändstiften, men de är något annorlunda utformade trots att det är samma tillverkare och tidsperiod. Det visar att bössorna gjordes helt för hand. De som filade till baskylerna hade var och en sitt eget sätt att forma detaljerna. Kan det bli bättre än så här? Stephen Grant var en av de absolut bästa bössmakarna i London vid den tiden.
Två stiftantändare, den övre är en tysk Morgenroth och den undre en engelsk Blanch. Båda bössorna har fint rundade kanter baktill på stötbottnarna. Speciellt Blanch har lyckats bra här. Blanchen har fågelögon graverade på hanarna. Detta var mycket vanligt på hanbössor. Här finns också ett litet ”flamskydd” framtill på hanen. Morgenroth är en dubbelstudsare i kaliber 16. Blanch är en hagelbössa i kaliber 12. Den är knappast använd.

Detaljer som gör jaktvapen till konstverk

Vapen och utrustningPublicerad: 2009-10-28 09:34

För mig är jaktvapen intressanta ur olika aspekter. Det kan vara mer eller mindre geniala tekniska lösningar, udda modeller, fint hantverk, formgivning, gravyr, vackert kolvträ och så vidare.
Här skall vi se på ett mycket smalt område, nämligen utformningen av stötbottnarna på mynningsladdare och hur det fördes vidare till bakladdarna.

Här kombineras både funktion och vacker formgivning. För den som endast ser sitt jaktvapen som ett redskap är detta helt ointressant.
Men det finns en mindre grupp jägare och även samlare som också har estetiska synpunkter på sina vapen.
Vi börjar med mynningsladdare med slaglås. Tidsmässigt är vi då i första halvan av 1800-talet.
Pipan pluggas baktill med svansskruven.

Motsvarar stötbottnen på brytvapen
Som namnet anger skruvas den i pipan. Enkelt uttryckt motsvarar den stötbottnen på ett brytvapen.
I svansskruven är borrat ett hål som går in i pipan. I detta hål skruvas en nippel och på denna sätts en tändhatt där tändsatsen exploderar när hanen träffar den och krutet i pipan antänds.
När tändhatten antänds finns risk att brinnande krut och delar av tändhatten sprids ut och kan träffa skytten.
För att undvika detta fick både hanen och området närmast nippeln med tändhatten en speciell utformning.
Nippeln ligger försänkt i ett flamskydd och hanen är ihålig framtill så att tändhatten ligger inne i hanen när den antänds.
Hanen är emellertid öppen i framkanten så att eventuella krutgaser går framåt och inte mot skytten.

Funktion och estetik
Utformningen av hanen samt flamskyddet runt nippeln varierade givetvis mellan olika tillverkare, men principen var densamma.
På bilder här visas hur en engelsk och en fransk tillverkare utformade dessa detaljer. Här styrs utformningen av funktionen, men det är också estetiskt tilltalande.
Nästa steg i utvecklingen var stiftantändare. De kom runt 1850 och tillverkades några få årtionden. Detta var bakladdare för gastäta patroner.
Namnet stiftantändare kommer av att tändhatten i patronen antänds av ett stift, som sticker upp genom ett hål baktill i pipan.
Här behövs inget flamskydd, eller liknande. Skulle något gå fel går krutgaserna uppåt genom hålet i pipan.

Noga med utformningen
Men även om det inte behövdes för funktionen var de lite bättre bössmakarna noga med utformningen av stötbottnarna.
Bilderna här visar hur en engelsk och en tysk bössmakare löste detta på ett elegant sätt.
Nu är vi framme vid hanbössorna för centralantändningspatroner. De började komma i slutet av 1860-talet och stod på sin höjdpunkt fram till runt 1900.
Sedan ersattes de allt snabbare med hammerlessvapen. Här behövs egentligen inga konstigheter runt tändstiften i stötbottnarna, men bössmakarna gjorde ändå mycket av formgivningen här.

För hand med filar
Enklare bössor har helt enkelt en rundad stötbotten med ett tändstift. Men på bättre bössor ägnades många timmar åt att ge stötbottnar och hanar en vacker form. När vi ser dessa fint formgivna och arbetade delar, skall vi komma ihåg att allt gjordes för hand med filar.
I dag kan man form­ge detta med en dator och låta datastyrda maskiner göra arbetet.
På dessa fina hanbössor omslöts tändstiftet i regel av en fint rundad kant. Vi kallar det ofta för en snäcka. Det är en kvarleva från mynningsladdarna med slaglås.

Lättare att sälja
På vapen för centralantända patroner har denna formgivning ingen praktisk funktion. Det är endast för att få ett vackert vapen.
Konkurrensen var hård och ett vackert vapen var lättare att sälja.
Generellt är de kontinentala vapnen mer utsmyckade. De engelska bössorna har mer rena linjer.
Ett par bilder visar både tyska och engelska hanbössor av hög klass samt några från Husqvarna. Sedan får läsaren själv bedöma vilket som är vackrast.
När hanbössorna började ersättas med hammerlessvapen i slutet av 1800-talet fanns det inte längre några utvändiga tändstift eller hanar att formge. Stötbottnarna fanns emellertid kvar. På dessa samt i området runt toplevern fortsatte bössmakarna att forma vackra linjer.

Personlig prägel
Det här är inget som har med funktion och användning att göra. Det är ett sätt för olika tillverkare att sätta en personlig prägel på sina vapen.
På dubbelstudsare, som ofta är för patroner med högre tryck än för hagelgevär, fick baskylen ofta en förstärkning i vinkeln mellan stötbottnen och pipplanet i baskylen. Det är här påfrestningen är som störst.
I stället för att bygga hela baskylen extra bred gjordes en förstärkning just här.
Engelska tillverkare kallar det ibland för ”bolster”. Denna kan utformas på olika sätt. Det mest extrema är de tyska Muschelverschluss eller System Stabil. En bild här visar några olika förstärkningar.

Ger baskylen vackra linjer
Olika tillverkare utformade dem på sitt sätt. De hade en praktisk funktion men gav oftast också baskylen vackra linjer.
Detta var något om både funktionella och vackra detaljer på jaktvapen.
Även om vackra linjer och fint formgivna detaljer inte ökar bruksvärdet på ett jaktvapen så kan det inte vara fel att ett vapen även är vackert. Jag vill påstå att bättre äldre jaktvapen är konsthantverk – allt blir en harmonisk enhet.
Visst är dagens jaktvapen funktionella och av hög kvalitet, men formgivningen styrs mycket av anpassningen till maskinell tillverkning. Rent kostnadsmässigt måste det vara så.
Det går inte att tillverka vapen på gammalt vis idag. Det görs, men då kostar de hundratusentals kronor och är inte avsedda för oss vanliga jägare.

Kommer aldrig ut i skogen
De mest påkostade nytillverkade vapnen kommer heller inte ut i skogen, de hamnar direkt i vapenkasunerna hos samlare och investerare.
När det gäller äldre vapen går det fortfarande att köpa fint hantverk till överkomliga priser.

Tre sidolåsbössor med olika lösningar på stötbottnar och toplever. 


Svenska klassiker. Så här kan några Husqvarna-bössor se ut. Från vänster: m 47 från cirka 1885, m 48 från cirka 1907 samt m 43 från de första åren på 1880-talet. 


Tysk formgivning. Här är ett par exempel på hur tyska bössmakare kunde utforma hanbössorna. Båda är dubbelstudsare. 

Två Stephen Grant-hanbössor för centralantända patroner. Den övre är tillverkad 1870, den undre 1875. 

Två stiftantändare, den övre är en tysk Morgenroth och den undre en engelsk Blanch. Båda bössorna har fint rundade kanter baktill på stötbottnarna. Speciellt Blanch har lyckats bra här. Blanchen har fågelögon graverade på hanarna. Detta var mycket vanligt på hanbössor. Här finns också ett litet ”flamskydd” framtill på hanen. Morgenroth är en dubbelstudsare i kaliber 16. Blanch är en hagelbössa i kaliber 12. Den är knappast använd.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma